Martin Ström och Dino Stén visar hur taket på Porsche Boxster Spyder plockas av. Det görs inte i en handvändning, så kolla väderprognosen innan du beger dig ut. Men med lite träning så går det nog att fälla taket relativt kvickt.

Mazda Miata fyller 20 och än verkar ingen ha fattat grejen. Enklast möjliga bil med 126 hästar och bakhjulsdrift. Svårare är det inte. Och under min testvecka möter jag andra Miata-ägare som hälsar glatt. Vilka andra bilägare gör det? Jag har testat Toyota Prius och Prius-ägare hälsar inte glatt på varandra. Varför inte? Är det inte roligt att rädda planeten och köra elhybrider? Tydligen inte. Men Miata-ägarna håller ihop. För de har kul. Det är roligt att köra en glad liten bil som inte låtsas annat än att vara en glad liten skit. Svårare behöver det inte vara. 

Robert Collin är redaktionens cab-taliban. Man ska ALLTID köra med taket nere. Det är inte särskilt svårt att leva upp till just nu. Jag provkör Mazda Miata i jubileumsutförande. Den lilla rara bilen fyller ju 20 år i år. Och det är lika roligt hela tiden. Oavsett om det är vacker sommarkväll eller regnig eftermiddag. Taket nere. Och det är bara underbart. Det är nästan ännu roligare när det regnar faktiskt, eftersom man känner alla dofter ännu bättre då. Ja, ibland är mina arbetsdagar riktigt roliga. Nu vill jag verkligen ha en Miata. Och det finns ju fina begagnade exemplar för runt 60 000, så nu är det bara att bläddra på Blocket och sukta. Eller köpa den nya jubileumsbilen för 209 000. Ja, bara jag får uppleva världen från tidernas kanske charmigaste bil.

På grund av diverse omständigheter, inte minst det stora bröllopet, har vi blivit tvungna att flytta Bil-bilagan. Den kommer alltså inte ut i dag som tidigare sagts, utan om två veckor den 1:a juli. Hoppas ni har överseende med detta.

I stället kan vi då bjuda på ett späckat nummer, med första testerna av både nya Volvo S60 och Saab 9-5, liksom en rejäl cabspecial där vi har kört Audi R8 Spyder, Lexus IS 250, Mercedes E-klass, Volvo C70 och Porsche Boxster.

Om den sista pusselbiten faller på plats kommer vi också att kunna presentera en rejäl överraskning också, som vi förhoppningsvis kan presentera här i bloggen om ett par dagar.

Trevlig läsning!

Minibilen Mitsubishi iMiev. Foto: AP

Elbolaget Fortum och Stockholms Stad basunerar ut att de undanröjer alla hinder för att huvudstaden ska bli en elbilsstad år 2030.

Det är många som snackar om elbilar i dessa dagar, och säkert kommer också elbilarna att dominera vår gatubild – men först om många, många år.

Jag tror inte att tillgången på laddstolpar kommer att vara styrande för om du och jag väljer en bil som surrar eller brummar i framtiden. Jag tror i stället att det är prislappar som kommer att styra våra köp.

Politiker vill ju gärna göra diesel och bensin dyrare för att få oss att välja andra drivmedel. Förut var det etanol som var grejen (tills dess att det visade sig att etanolen var mer skadlig än nyttig för planeten), nu är det el som alla tror på.

Jag tror också på el, men knappast som en storskalig lösning under min livstid. Varför? Det är alldeles för dyrt!

Vid den här tiden förra året var jag på Djurgården och testade Mitsubishis mickro-elbil iMiev. Den är så liten att jag satt ihopkrupen med ratten mellan knäna och kippade efter luft. Men den kommer att kosta någon stans mellan 250 000 och 300 000 kronor när den introduceras på den svenska marknaden i höst.

Det är lika mycket som en Volvo V70 Drive – som släpper ut under 120 g CO2/km.

När Robert Collin testkörde hybridmodellen av VW:s stora stadsjeep Touareg konstaterade han att den kostar 300 000 kronor mer än dieselvaranten, men var knappast snål.

Listan kan göras lång, men kontentan är densamma – det kommer dröja länge innan elbilar blir allemansbilar. Visst, ett gäng företag kommer att använda marknadsföringsbudgeten och köpa in en eller två elbilar för att det ser bra ut, och en och annan välbeställd kommer att göra detsamma av samma anledning. Men i det breda folklagren kommer elbilen att förbli på sin höjd en dröm.

Prislapparna är alldeles för stora för annat.

//Jonas

Ibland är det svårt att vara biljournalist. Strax brevid vår redaktion huserar de glada tjejerna på Kropp & Hälsa och viktklubb.se, och i dagarna är det ett jäkla liv på dem. Här är det So*ia (hon vill vara anonym…) som tar en gympapaus i arbetet.

De har fått en motions-rockring. Ni kommer säkert ihåg rockringarna från skolgården i mellanstadiet. Nu är de tydligen tillbaka. Fast enorma, och tunga.

Och det ska tydligen chejpa upp magen på den som använder detta redskap (som av de, konstigt nog, glada omdömmena verkar göra rejält ont att använda).

Tacka vet jag bilåkande.

//Jonas