På omslaget till nummer 2 av Bil-bilagan (finns till försäljning torsdag till lördag) står det att Volvo V60 inte går att köpa med det chassi som vann vintertestet, vilket är fel. Det går att beställa V60 med komfortchassi (touringchassi på Volvospråk) men däremot kan inte kunderna provköra det före köp då det inte finns någon sådan bil byggd i Europa, förutom den testbil som Volvo specialbyggde för vår räkning. Det standardmonterade sportchassit (”dynamiskt”) finns däremot, men kritiserades hårt i testet av Aftonbladet Robert Collin för dess osäkra egenskaper på vinterväg.

Jonas Bladh

Redaktör

Ferrari presenterar i dag sitt senaste tillskott; FF. En fyrhjulsdriven, fyrsitsig, 12-cylindrig halvkombi.

Jodå, ni hörde rätt: Ferrari goes small family.

Och jodå, ni tänker rätt: Varför?

Ferrari är förmodligen världens mest mytomspunna bilmärke. Alla, och jag menar alla – även de som säger emot, gillar Ferrari. Den italienska hingsten har suttit på världens vackraste bilar.

Det senaste året har vi sett Italia och 599, fantastiskt vackra bilar båda två. Ferrari är i zonen när det gäller att skapa bilhistoria. Trodde man.

Till i dag, då FF presenterades.

Första frågan från kollega Ekroth; varför har de byggt en BMW 1-serie? Frågan är berättigad, eftersom den verkligen ser ut som Münchens lilla hatchback i version monstrum.

Men jag undrar också varför Ferrari över huvud taget anser sig behöva ge sig in i det här segmentet. Ferrari är ingen familjebil, och vad jag har hört har väl knappast någon efterfrågat en Ferrari som man kan köra ungarna till skolan i.

Skomakare – bliv vid din läst. Ferrari – bliv vid din häst. Fortsätt ge oss de vassaste sportbilarna, de läckraste formerna och den mest hissnande körningen. Till skolan tar vi ändå vår V70.

/Jonas

PS: Att sedan FF kommer sälja varje bil som produceras är en annan femma… DS.

Det är dags för Bilredaktionens årliga vintertest till Norråker i Jämtland, precis på gränsen till Lappland. Sex bilar (Audi A4, BMW X3, Mercedes E-klass, Saab 9-5, Subaru Outback och Volvo V60) har vi med oss, och vi är åtta som  ska testa kärrorna efter konstens alla regler.

I morse (måndag) satte vi av, och om allt går som det ska landar vi hemmavid i Stockholm igen framåt senkvällen på torsdag. Resultatet av testet läser du i Aftonbladet Bil den 17:e februari.

Ungefär så här såg dag ett ut, en dag som mest bestod i att transportera oss de närmare sjuttio milen till Norråker.

Som ystra barn på julafton (jo, vi gillar verkligen vintertestande…). Robert visar Lasse hur man knyter en bra knut på halsduken när vi samlas på Statoil i Knivsta för att inleda testresan.

Första bilbytet sker vid Dragon Gate där den nybyggda motorvägen möter den gamla på väg mot Gävle. Redan här börjar snacket om bilarna. Hur är de i moddsträngarna? Var det inte någon som verkade ha taskig balans i framvagnen?

Dessvärre ser våra första 10-20 mil på E4 norrut mest ur så här. Efter vargavintern har det slagit om till plusgrader och vattensprutet kommer som ett brev på posten. Inte så kul…

Norr om Gävle spricker det upp, och nästa bilbyte gör vi i solsken. Och vissa av oss gör mer än så.

Efter en lunch på Big Boy i Sundsvall (som alltid med Sveriges, enligt Bilredaktionen, bästa hamburgare) tar vi oss ett par mil norrut, svänger av över Indalsälven och passerar Bergeforsen. I höjd med Lögdö Bruk hittar vi det vi söker; VINTER! Sjukt vackert.

Första stoppet på vinterväg blir vid Viksjö kyrka, och nu har också Johannes (som bor i Norråker men åkt för att möta oss) anslutit med Mercan. Nu är det nästan som att snacket börjar om. Det är slut på stänk och modd. Nu är det halt och vitt. Vintertestet har börjat på allvar.

Nu sänker sig mörkret över oss och ger ytterligare en dimension till testandet. Körningen blir plötsligt än mer utmanande, och det underkylda regnet hjälper inte direkt till att göra underlaget bättre. Icke desto mindre blir det mer intressant. Att testa bilarna i värsta tänkbara väglag är ju det ultimata testet.

Däremot kunde i alla fall undertecknad vara utan timmerbilarna som vi möter på Bävervägen på väg mot Hoting och Norråker. Nervpåfrestande är bara förnamnet.

Med fem mil kvar till vårt mål stannar vi i Hoting och tvättar bort skit och salt – bilarna ska ju vara snygga på bilderna. Regnet har upphört och det är stadiga 6-7 grader kallt. Robert och Lasse sliter medan vi andra försöker se upptagna ut.

Nu är det dags för några timmars sömn innan vi beger oss ut på isbanan för ny körning. Återkommer i morgon med ny rapport.

//Jonas

Sommaren är snart slut. Hur jag vet det? Stockholm är tilltäppt igen!

Jag har faktiskt inte något emot köer i största allmänhet. Jag gillar ju att sitta i bilen, lyssna på radio och må bra i min ensamhet på väg till eller från jobbet.

Visst, det är roligare att köra fort, men i brist på det så duger köerna också.

Eller vad säger ni?

//Jonas

Socialdemokraterna ratar svenskt och rattar koreanskt.

I vintras rådde krig mellan partierna om hur svensk bilindustri skulle räddas. Regeringen vägrade ge Saab och Volvo några pengar, medan oppositionen ville att staten skulle gå in som delägare i Saab.

Nu är det valrörelse, och härom dagen hamnade jag bredvid en av Socialdemokraternas valbilar. Rejält dekalerad med slogan om att de inte kan vänta (gjorde mig lite nervös i rondellen vid Brommaplan…) gled en Kia Ceed upp i filen till vänster.

Lite märklig kan man ju tycka det är att de som ville köpa Saab i vintras i sommar valt koreanska Kia.

Har du hittat någon av de andra partiernas bilar? Mejla oss (gärna med bild!) på bil@aftonbladet.se så håller vi tillsammans koll på vilka som väljer vad i valet!

//Jonas

Minibilen Mitsubishi iMiev. Foto: AP

Elbolaget Fortum och Stockholms Stad basunerar ut att de undanröjer alla hinder för att huvudstaden ska bli en elbilsstad år 2030.

Det är många som snackar om elbilar i dessa dagar, och säkert kommer också elbilarna att dominera vår gatubild – men först om många, många år.

Jag tror inte att tillgången på laddstolpar kommer att vara styrande för om du och jag väljer en bil som surrar eller brummar i framtiden. Jag tror i stället att det är prislappar som kommer att styra våra köp.

Politiker vill ju gärna göra diesel och bensin dyrare för att få oss att välja andra drivmedel. Förut var det etanol som var grejen (tills dess att det visade sig att etanolen var mer skadlig än nyttig för planeten), nu är det el som alla tror på.

Jag tror också på el, men knappast som en storskalig lösning under min livstid. Varför? Det är alldeles för dyrt!

Vid den här tiden förra året var jag på Djurgården och testade Mitsubishis mickro-elbil iMiev. Den är så liten att jag satt ihopkrupen med ratten mellan knäna och kippade efter luft. Men den kommer att kosta någon stans mellan 250 000 och 300 000 kronor när den introduceras på den svenska marknaden i höst.

Det är lika mycket som en Volvo V70 Drive – som släpper ut under 120 g CO2/km.

När Robert Collin testkörde hybridmodellen av VW:s stora stadsjeep Touareg konstaterade han att den kostar 300 000 kronor mer än dieselvaranten, men var knappast snål.

Listan kan göras lång, men kontentan är densamma – det kommer dröja länge innan elbilar blir allemansbilar. Visst, ett gäng företag kommer att använda marknadsföringsbudgeten och köpa in en eller två elbilar för att det ser bra ut, och en och annan välbeställd kommer att göra detsamma av samma anledning. Men i det breda folklagren kommer elbilen att förbli på sin höjd en dröm.

Prislapparna är alldeles för stora för annat.

//Jonas

Ibland är det svårt att vara biljournalist. Strax brevid vår redaktion huserar de glada tjejerna på Kropp & Hälsa och viktklubb.se, och i dagarna är det ett jäkla liv på dem. Här är det So*ia (hon vill vara anonym…) som tar en gympapaus i arbetet.

De har fått en motions-rockring. Ni kommer säkert ihåg rockringarna från skolgården i mellanstadiet. Nu är de tydligen tillbaka. Fast enorma, och tunga.

Och det ska tydligen chejpa upp magen på den som använder detta redskap (som av de, konstigt nog, glada omdömmena verkar göra rejält ont att använda).

Tacka vet jag bilåkande.

//Jonas

 God morgon! Idag är det bankörning på schemat och jag ska försöka hålla er uppdaterade. Har just blivit upplockad av benjamin i en renault megane rs. Nu åker vi mot enköping där vi träffar resten av gänget.  

Tillbaka på redaktionen efter tre dagar utan tak Stockholm–Malmö-Stockholm. Skåne mötte oss med kanonväder, knallgula rapsfält och härliga vägar att köra cab på.

Så här var det, från start till mål.

Vi, undertecknad, Benjamin, Dino (till höger) och Magnus (till vänster, redaktör för tv-bilagan som hängde med på det här testet) möttes upp i Botkyrka i måndags morse. Med oss hade vi tre av de fem bilarna i testet, Volvo C70 T5, Mercedes E-klass 350 och Lexus IS 250.

Redan i Södertälje kom första stoppet, eftersom vi inte kunde tanka i Botkyrka (den sjuke testchefen hade Shellkortet hemma i Norrtälje, så vi fick åka till nästa mack). Där la jag upp det första inlägget i Bloggen.

Sedan bar det av på E4:an söderut. Nu är det förvisso så att det inte är någon störtskön känsla att köra cab i motorvägsfart, men för den goda sakens skull bet vi ihop och lät luften virvla runt våra huvuden. Och hoppades att våra nackar inte skulle rosta ihop… Benjamin körde och jag satt bredvid och plåtade lite.

…men i Mörbytrakten gav vi upp. Benjamin fällde upp taket, jag köpte en jacka, vi svor lite över vädret och luften och avsaknaden av en vindavvisare i Lexusen. Sedan var det bara att svänga ut på vägen igen. Varmare och allt bättre till mods.

Bilden av svensk sommar. Så fort tjälen ger med sig kommer de, vägbyggena. E4 är inte skonad från omdirigeringar och grävmaskiner – tvärt om. Men vi kom så småning om förbi även dessa, och belönades med…

…vyn från Sveriges vackraste motorvägssträcka, den längst med vättern med utsikt mot Visingsö. Blir lika hänförd varje gång jag passerar denna ögonfägnad till bilutsikt.

Inte lika vacker, men bra ändå är Martin, vår femte förare som vi hämtade upp vid hans hus utanför Jönköping. Oh här sitter han på något riktigt snyggt – Audi R8 Spyder V10! Den och Porsche Boxster Spyder kompletterade vår bilpark, och med fullt gäng kunde vi sätta fart mot Skåne.

En bit före Örkeljunga var det dags att fylla upp bilarna, allihop på en tankning, så att säga. Och ja, det kostar en del med biltest.

Efter en sväng på mindre, trevligare vägar var vi nära vårt mål och logement, Malmö Camping (inget lyxliv i hotellsviter här inte, vi delade på en stuga för sex personer). Då upptäckte Martin att han ställt in navigatorn på fel camping. Det var fyra gånger så långt kvar, men vad fasen. En sväng till och sedan var vi framme. Trötta, vindrufsade men samtidigt impade över bilarna.

Dag två anslöt fotograf Andreas redan på campingen. Sedan bar det av till tvätten för att rensa bilarna från resdammet. Sjävklart slet Andreas fram kameran direkt.

Samtidigt gav Magnus Audin (som han förälskat sig i på ett sätt som får tankarna att flyga iväg till Glenn Close och Farlig Förbindelse, om ni kommer ihåg den kanin-kokar-rullen?). Men öm hand tvättade och torkade han sin nya ögonsten.

Gula rapsfält – ett måste som bakgrund för cabbar om våren! Och vårt gnäll om kyla dag ett fick oss att skämmas en smula när Andreas, placerad just så här, efter sju vändor från och åter längst åkrarna konstaterade att ”det blir lite kallt om fingrarna. Men så är han från Foppa-land också.

Lunch på Vellinge Gästis och Andreas var snabb på att visa upp vad kameran fångat under förmiddagen. Efter det var det nog med slätter, i stället drog vi mot Bokskogen och mer natur och grymt fina biler.

En sak om vackra skåne: vad är det med alla stopp-plikter? Har aldrig i hela mitt liv sett så många stop-skyltar som på vägarna i Skåne. var det mängdrabatt eller vad är det frågan om?

Efter att ha kört SKåne runt och plåtat i 13 timmar avslutade vi testet i den mest typiska miljön – med Öresund och bron som fond. Ett bra slut på en riktigt trevlig resa.

Hur bilarna var och vilken av dem som fick högst betyg läser du i nästa Bil-bilaga, som du köper med Aftonbladet 17–19 juni!

//Jonas

Vissa gnäller lite äver drag i cabbarna, men mär fotograf Andreas klättrade upp på  nackkuddarna för att få bra fartbilder tystnade vi. ”lite kallt om händerna” sa Andreas efter sjunde rundan. Vi andra jummade instämmande och tittade bort. Det är hårt virke i dem, plåtisarna…