I onsdags gjorde Storbritanniens premiärminister David Cameron ett utspel som slår mot en av grundpelarna i EU: den fria rörligheten. I en artikel i Financial Times (bakom betalvägg) skrev han att det nu är dags att begränsa den.

Grunden är att som EU-medborgare har du samma rättigheter var än du kommer. Alla länder är förbjudna att diskriminera eller särlagstifta för medborgare från andra medlemsländer.

Men det här tänker Cameron införa från den 1 januari:

* Andra EU-medborgare har inte rätt till arbetslöshetsförmåner under de första tre månaderna.

* Ev förmåner som faller ut efter tre månader begränsas till sex månader om man då inte kan bevisa att man har en ”genuin möjlighet” att snart få ett jobb.

* Inga möjligheter till bostadsbidrag under de tre första månaderna

* Tiggare och uteliggare skickas ut ur landet och får inte komma tillbaka förrän efter ett år

* Arbetsgivare som inte betalar minimilön kommer att få fyrdubbla böter.

David Camerons utspel ska ses mot bakgrund av en mycket EU-skeptisk stämning i Storbritanninen. UKIP växer och Cameron har lovat en folkomröstning om huruvida landet ska lämna EU eller inte. Stämningen mot främst människor från Rumänien och Bulgarien piskas också upp i obehagliga kampanjer i medier.

Cameron hävdar att det han föreslår kan genomföras inom EU-fördragets ramar. Reaktionerna från kommissionen har dock varit syrliga. László Andor, kommissionär för arbetsmarknad och sociala frågor, har i BBC4 varnat för en ”hysterisk” stämning i Storbritannien och sagt att den brittiska allmänheten inte har fått en sann bild av migrationen inom EU.

Viviane Reding, kommissionär för rättvisa, grundläggande rättigheter och medborgarskap, sa vid en pressträff att ”man skriver under på alla fyra [friheter*] eller ingen alls.”

Så sent som i oktober kom också en rapport från kommissionen som sa att problemet med så kallad social turism inte är särskilt stort. Tvärt om så stärker migrationen inom EU de nationella ekonomierna då de flesta som tar sig till ett annat medlemsland faktiskt jobbar och betalar skatt. Här kan du läsa en svensk kommentar till Ekot om den rapporten.

Fortsättning lär följa.

* De fyra friheterna är fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer.

I EU-parlamentet sitter 766 ledamöter från cirka 170 partier* från 28 länder. Det låter mycket men betänk att bara Sverige har 20 ledamöter från åtta partier där (alla riksdagspartier utom SD men plus Piratpartiet). Hur många mandat varje land får beror på folkmängd.

För att beslutsfattandet ska bli hanterbart har man organiserat sig i sju olika partigrupper, där likasinnade samlas.

Det kan låta självklart men tål att poängteras: det är partitillhörighet som styr hur man röstar, inte vilket land man kommer i från.

I grupperna finns också ett fåtal partilösa ledamöter, och så finns det 27 ledamöter, främst högerextrema, som inte tillhör någon grupp alls. Som jag nämnt tidigare för dessa ledamöter diskussioner om att bilda en åttonde grupp.

Här är en kort genomgång efter storleksordning, den största först:

EPP (Group of the European People’s Party)

Har 275 ledamöter, i huvudsak konservativa, kristdemokratiska och inte minst EU-vänliga. Storbritannien är det enda land som inte har någon representant här då de brittiska tories (konservativa) är generellt mycket EU-kritiska (återkommer till detta vid annat tillfälle, EU-debatten i England är spännande!).

Här ingår de svenska Moderaterna och Kristdemokraterna, Gunnar Hökmark (M) är till och med vice ordförande i gruppen.

S&D (Socialists & Democrats)

Har 194 ledamöter och alla 28 medlemsstater är representerade. Här samlas socialdemokraterna, inklusive de fem svenska. Den svenska socialdemokratin är ju rätt splittrad i europafrågor, vilket var tydligt i euroomröstningen 2003, men S&D sa till exempel ja till eurons införande.

ALDE (Alliance of Liberals and Democrats for Europe)

Har 85 ledamöter från 21 medlemsländer. Här ingår också Centerpartiet och Folkpartiet från Sverige. ALDE samlar EU-parlamentets liberaler och gruppen är allmänt pro-EU.

G/EFA (The Greens – European Free Alliance)

Har 58 ledamöter från 15 medlemsländer. G/EFA är gruppen för de gröna och för de regionalt inriktade partierna, som Scottish National party och partiet ”För mänskliga rättigheter i enade Lettland”. Minoriteters rättigheter är ofta centrala.

Här ingår svenska Miljöpartiet – och Piratpartiet. Piratpartiet driver frågor som har med frihet på nätet att göra, integritets- och upphovsrättsfrågor. Men i andra frågor, som ju är rätt många, röstar de generellt med den gröna gruppen.

GUE/NGL (Nordic Green Left)

Har 35 ledamöter från 14 länder. Som man anar av namnet återfinns här vänsterpartier samt den del av miljörörelsen som lutar mer åt vänster. De arbetar mycket för transparens och för mer direktdemokrati. Svenska Vänsterpartiet, som ju är mot ett svenskt medlemskap i EU, sitter med här.

ECR (European Conservatives and Reformists group)

Har 56 ledamöter från elva länder. Grupp för konservativa partier som är mer EU-skeptiska än stora EPP – här återfinns bland andra engelska tories. Inget svenskt parti finns med här.

EFD (Europe of Freedom and Democracy)

Har 32 ledamöter från tolv länder. Den här gruppen är inte bara EU-skeptiska, de är dessutom nationalistiska. Här hittar du till exempel Sannfinländarna och engelska UKIP. Inget svenskt parti finns med här.

* Jag skriver cirka 170 partier för att det förekommer en del partibyten och avhopp.

Sverigedemokraterna, som i dag inte har några platser i EU-parlamentet, hade EU-politik på agendan när de i helgen höll landsdagar. Partiet är starkt kritiska till EU och har tidigare sagt att de anser att Sverige bör lämna unionen. Nu ville partiledningen mjuka upp den hållningen och i stället gå till val på att försöka få till stånd en omförhandling av vårt medlemskap.

Ett antal ombud hade dock lämnat in en motion som krävde att SD i ska driva en folkomröstning om Sverige framtida EU-medlemskap – riksdagsledamoten Johnny Skalin skrev på AB Debatt om det här.

Resultatet blev en kompromiss: i första hand ska SD driva en omförhandling men om det inte går ska partiet jobba för att få en folkomröstning till stånd.

Sverigedemokraterna har ännu inte beslutat vilka namn som ska stå på partiets valsedel. Namn kommer att tas fram av valberedningen och ordningen spikas av partistyrelsen, exakt när är inte klart. Något provval kommer inte att hållas. Enligt Linus Bylund, stabschef hos Jimmie Åkesson, siktar partiet på 2-3 mandat.

En annan fråga som har diskuterats när det gäller SD och EU är vilken partigrupp de i så fall skulle ingå i Europaparlamentet. Främlingsfientliga Nationella Fronten (Frankrike) och Frihetspartiet (Nederländerna) har gått ut med att de vill bilda en egen partigrupp, och de för samtal även med FPÖ (Österrike) och Vlaams Belang (Belgien) – och med Sverigedemokraterna.

Ett alternativ till att tillhöra den nybildade grupp skulle kunna vara redan befintliga EFD (Europe of freedom and democracy). Där ingår partier som UKIP (Storbritannien) och Lega Nord (Italien), konservativa och nationalistiska partier som förenas av en mycket stark EU-skepsis.

Centern håller i dag förtroenderåd där både valplattform och valsedeln inför Europaparlamentsvalet är uppe. Partiet har i dag ett mandat i EU-parlamentet, som Kent Johansson sitter på.

Han är valdes också i dag att toppa listan även inför nästa mandatperiod. Två på listan hamnade Kristina Yngwe, ordförande för LRF Ungdom, och trea Fredrick Federley, riksdagsledamot. Här hittar du hela listan.

Vad gäller själva valplattformen säger sig partiet vilja ha ett ”smalare men vassare” EU – det är försiktigt skeptiska. Partiet har en splittrad historia när det gäller EU. Centern var med på Ja-sidan i EU-omröstningen -94 men samtidigt fanns EU-kritiska Centernätverket. Det överlevde nederlaget i omröstningen och dess ordförande var länge Hans Lindqvist. Han satt också i EU-parlamentet för Centern mellan 1995 och 1999, och kom högt upp i partiets provval 2009 men kom ändå inte med på röstsedeln.

I euro-omröstningen 2003 var Centern på Nej-sidan, vilket de står fast vid.

Här kan du läsa vad Annie Lööf i dag har sagt till Ekot om partiets EU-politik. Hon kan bland annat tänka sig en mindre EU-kommission (typ regering alltså), även om det skulle kunna betyda att Sverige i perioder blir utan post.

I EU-valet 2009 fick Centern 5,47 procent, vilket var en knapp procentenhet mindre än 2004. I Europaparlamentet ingår Centern i partigruppen ALDE, vilket står för Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. Det är den tredje största partigruppen och där ingår även de svenska folkpartisterna.

Socialdemokraterna har också fastställt sin valsedel – eminenta kollegan Anette Holmqvist har stenkoll.

SD har också inlett sina landsdagar i dag, som kommer att pågå över helgen. Även där finns EU-politiken på agendan. Jag återkommer till det.

En av få frågor där alla svenska parlamentsledamöter är enade är den om att EU-parlamentet borde sitta enbart i Bryssel. I dag sammanträder de tre veckor i månaden i Bryssel och den fjärde här i Strasbourg. Då reser 766 ledamöter och 3000 övriga anställda hit, och 25 långtradare fraktar hit det material som behövs. Sen körs allt tillbaka och de här enorma – de är verkligen enorma – lokalerna i Strasbourg står alltså tomma 89 procent av tiden. Det sliter på miljön och det kostar massor med pengar (enligt ledamot Fox, som jag återkommer till nedan, kommer parlamentet att på sju år spara en miljard euro på att stanna på ett ställe).

Der här ter sig ju vansinnigt så varför är det då så här? Det handlar om historia. Tyskland och Frankrike var länge ärkefiender och Strasbourg, som är en gränsstad, har bollats mellan länderna. I perioder har man talat tyska här i stället för franska. Så sent som 1919, då Första världskriget tog slut, blev staden slutgiltigt fransk (men annekterades av nazisterna under Andra världskriget). Det är ingen slump att många europeiska institutioner ligger här. Att EU-parlamentet ska ha ett säte här står till och med inskrivet i EU:s fördrag. Att Frankrike försvarar den här ordningen är inte så oväntat men även Tyskland har länge gjort det. Man kan säga att Strasbourg symboliserar fred i Europa.

Men nu har tiden gått, parlamentet har vuxit och flyttarna blir allt svårare att försvara. Frågan har fått luft under vingarna. Två ledamöter i parlamentets konstitutionsutskott, Ashley Fox och Gerhard Häfner, har tagit fram en rapport som kan vara ett första steg mot ett enda säte för EU-parlamentet.

Fox och Häfner har undvikit att göra det till en geografisk fråga utan har istället riktat in sig på det konstitutionella. Varför ska inte parlamentet själv få avgöra hur, var och när man ska sammanträda? I dag ligger den makten hos regeringscheferna, ”en skandal” sa Häfner under en presskonferens som hölls i dag. De föreslår helt enkelt att fördraget skrivs om och att parlamentet får rätten att själv bestämma över sin verksamhet – och att parlamentet sedan ska sammanträda på en plats. De var tillräckligt sluga att inte säga att det borde vara Bryssel, de säger bara ”en plats”. Rimligt, non? (Däremot påpekade Ashley Fox att han, som bor i Bristol, tar sig snabbare till New York än till Strasbourg och det är sant – ska man tala infrastruktur så är Strasbourg en avkrok.)

Häfners och Fox förslag fick en överväldigande majoritet i parlamentet i dag. Nu ligger frågan hos rådet, och de måste reagera på parlamentets förslag. En god gissning är att Frankrike inledningsvis kommer att säga ”NON!” och eftersom det måste till en fördragsändring krävs enhällighet. Men med tiden kommer inte ens de envisa fransmännen kunna hålla emot. Frågan är vad de får i stället. Alla inser att det aldrig kommer att gå om inte någon annan institution hamnar i Strasbourg. Kanske ett universitet, slängde Fox fram på presskonferensen.

Ja, varför inte. Att satsa på ungas utbildning är väl också en fin symbol – och något måste man ju fylla de här lokalerna med.

Frågan om kvotering av kvinnor in i bolagsstyrelser är väl bekant hemma i Sverige. Då och då seglar den upp i debatten – så sent som i somras mumlade Anders Borg om att om inget börjar hända snart så kan det bli fråga om lagstiftning.

Men kanske hinner EU hinner före. I dag sade EU-parlamentet ja till ett förslag från kommissionen som säger att år 2020 ska bolagsstyrelserna i de stora börsnoterade företagen (minst 250 anställda) bestå av åtminstone 40 procent kvinnor. Om inte detta krav är uppfyllt så ska sanktioner vidtas mot företaget, till exempel att det inte får vara med i en offentlig upphandling.

Kommissionär Viviane Reding, som är den som har lanserat förslaget, kallade denna regniga onsdag för ”en historisk dag” – nu ska äntligen glastaket krossas.

Det finns ingen svensk linje i detta utan frågan följer partilinjerna hemma – ungefär. De svenska moderaterna är emot (trots att deras partigrupp, EPP, är för), läs här hur de resonerar. Även folkpartisterna säger nej. Cecilila Wikström, som vanligtvis gärna profilerar sig i jämställdhetsfrågor sa i går vid ett möte att ”äganderätten får stryka på foten för en ideologisk strömning”.

Socialdemokraterna här i parlamentet tycker att det är ett bra förslag, läs mer här om hur socialdemokrater både i EU-parlamentet och riksdagen resonerar.

Vänsterpartiet på hemmaplan är för kvotering – men här i Strasbourg röstade vänsterpartisten Mikael Gustafsson nej. Han är enligt egen utsago ”väldigt mycket för kvotering” – men det ska beslutas i respektive land. Han tycker inte frågan hör hemma på EU-nivå. Så ordföranden i EU-parlamentets jämställdhetsutskott sa nej (vilket väckte en del ilska bland förslagets tillskyndare).

Så måste storföretagen börja jaga kvinnor till sina styrelser nu? Nja. Först måste rådet godkänna förslaget – och där är motståndet rätt kompakt. I och för sig så har bjässen Tyskland frågan uppe just nu i sina regeringsförhandlingar men om det går igenom där behöver inte det alls betyda att Tyskland stödjer idén på EU-nivå. De har ju i så fall infört det via det egna parlamentet.

Stay tuned!

Fotnot:I Europa i dag är 17 procent av ledamöterna i de stora börsbolagen kvinnor (26 procent i Sverige) och fyra procent av ordförandena är kvinnor (fyra procent även i Sverige).

Lite högtidligt var det allt i den enorma sal som är Europaparlamentets plenum, när Malala Yousafzai, 16, belönades med Sacharov-priset. Det delades ut av parlamentets talman, Martin Schultz, och då priset fyller 25 år var flera tidigare pristagare också på plats.

Efter fina ord från Schultz talade Malala själv, med imponerande pondus. Hon inledde med Voltaires välkända ord ”jag gillar inte det du säger men jag är beredd att dö för din rätt att säga det” (lite ungefärligt – dessutom lär inte Voltaire som har sagt just det men jag ville inte ropa det under Malalas fina tal) för att påminna om allas rätt att tala fritt. Vidare sa hon att världen måste börja se på makt på ett nytt sätt: en supermakt är ett land som utbildar sina invånare och där man och kvinnor lever jämställt, och inte ett land med många soldater.

Ceremonin var över på max en kvart och den avslutades med en lång, varm applåd där många stod upp i sina bänkar.

Strasbourg. Som ni kanske förstod av mitt förra inlägg så är jag alltså på plats i EU-parlamentet i Strasbourg. Här sammanträder parlamentet en vecka i månaden – då packar man ihop verksamheten i Bryssel och flyttar allt man behöver hit.

Att den här flyttkarusellen kostar pengar och tär på miljön är inget nytt, inte minst svenska parlamentariker ha länge drivit opinion mot den. ”Det är nog den enda fråga där vi alla svenskar är enade”, sa Anna Hedh (S) när vi träffades tidigare i dag.

Just den här sessionen har det faktiskt börjat röra på sig i den här frågan. Parlamentet vill ta makten över var de ska sammanträda – ett sannolikt steg mot att det bara blir i Bryssel. Det här röstar man om i morgon onsdag, jag återkommer till det då.

Det är överhuvudtaget en intressant session, med frågor som är tämligen konkreta och angår dig och dig och dig.

I dag röstade man alltså igenom långtidsbudgeten, ett ramverk som nu fylls med pengar till de olika programmen, som jordbruket och regionalfonder.

I dag röstades också ett utvidgat Erasmus-program igenom.

I morgon tas den vanliga, ettåriga budgeten för 2014.

I morgon röstar man också om kvotering av kvinnor i storföretags styrelser, en fråga som lyftes på debattplats i Aftonbladet i dag. Dessutom tar man alltså ett första möjligt steg mot att stänga ner parlamentet här i Strasbourg.

Malala Yosafzi, den 16-åriga skolflickan från Pakistan som kämpar för flickors rätt till utbildning, Sacharov-priset.

Jag rapporterar här allt eftersom.

I övrigt är Strasbourg är välmående stad, som av någon anledning ser sig om julens huvudstad i Europa. Som om de aldrig hört talas om Rovaniemi?!

Strasbourg. I dag klockan 12 samlades EU-parlamentet för att rösta om den nya långtidsbudgeten. Jag satt redo att skicka ut en JUST NU-tweet – men tvingas erkänna att jag inte fattade när budgeten antogs. Tillägg och ändringar, ibland den ena förutsättning för den andra, avslogs och förkastades i ett rasande tempo.

Men. Budgeten antogs. Vi har nu en gemensam budget för åren 2014-2020, på 908 miljarder euro.

För första gången har budgeten krympt. Det är inte så konstigt, givet de svåra ekonomiska tider som råder. Alla pengar i EU kommer från de 28 medlemsländerna och nu är det många som har ont om pengar. Som Gunnar Hökmark (M) sa: Spanien behöver sina pengar till skolor. Att de betalar in dem till EU och sen får tillbaka dem i form av stöd till sin fiskeindustri hjälper dem inte.

Men alla tycker inte att en mindre budget är bra. I kammaren efter dagens omröstning kallade en ledamot beslutet för ett slag mot Europas fattiga. EU-medel borde användas till att stimulera krisekonomierna i södra Europa, alltså omfördela från rika till fattiga. På sikt skulle det vara bra för hela EU. När jag tidigare i dag lyssnade på Göran Färm (S), påpekade han också att många av krisländerna är de som får mest stöd från EU – nu blir det mindre.

Nu när budgeten är antagen kommer man också att rösta om ett antal program inom EU, och hur mycket pengar de ska få. Ett av dem är till exempel jordbruket, som totalt får mindre, och forskningsprogrammet Horisont 2020, som får mer. Det senare, att det ges mer pengar till forskning, är också det som alla ledamöter jag pratat med här (från S, M, C och FP) lyfter fram som en framgång.

Vi kan också notera att Erasmus, EU:s program som gör att man kan studera i andra medlemsländer, byggs ut. Nu är det även öppet för idrottare att söka.

Uppdaterat: Förresten, i morgon ska årsbudgeten för 2014 tas. Hojtar när det sker! Om jag fattar när det sker.

Svend Dahl, doktor i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån skriver här intressant om vilken skillnad olika parlamentariker kan göra. Och i förlängningen alltså vilken skillnad din röst kan göra.