Förra måndagen var jag och vår politiska kommentator Lena Mellin på ett seminarium om EU:s långtidsbudget (det är Lena som verkligen kan EU hos oss – mig ska ni betrakta som en lärling i frågan). Nej, somna inte! Det här är intressant och det är ett bra exempel på hur EU funkar. Jag tar det lite hastigt.

Förutom den årliga budgeten, har EU en långtidsbudget som löper över sju år. Den ska antas av ministerrådet och av EU-parlamentet. Man kan jämföra det med ett tvåkammarsystem, som vi hade fram till 1971 och som till exempel USA och England har i dag: två kamrar som måste komma överens.

Att EU-parlamentet måste vara med på vagnen är en rätt ny regel, som infördes med Lissabonfördraget 2009. Det betyder att denna regel ska praktiseras för första gången nu, när en budget för perioden 2014-2020 ska klubbas. Eller, det skulle man ha gjort redan förra veckan – men nu kan inte rådet och parlamentet komma överens.

Så, från vår egen horisont – var står Sverige i detta? Det beror på hur du ser det. I ministerrådet representeras Sverige här av EU-minister Birgitta Ohlsson (FP). I parlamentet har vi våra 20 parlamentariker från åtta partier, men som här har en gemensam röst som förs fram av parlamentets budgetutskottet (där det sitter en svensk, socialdemokraten Göran Färm).

Svenska röster i båda lägren alltså. Vem du hejar på är också en fråga om perspektiv. En hel del pengar som passerar genom EU är närmast att betrakta som administration – länder betalar in avgifter som kommer tillbaka genom vissa program, till exempel jordbruksstödet. Dessa stöd värnar förstås de enskilda regeringarna om, de vill ha tillbaka så mycket som möjligt av de pengar de betalar in.

Men en del av den avgift ett land betalar behöver inte nödvändigtvis komma tillbaka. De går istället till transnationella, gemensamma, program, till exempel forskning och infrastruktur. På seminariet förra veckan vittnade några medverkande myndigheter, Vinnova och Trafikverket, om hur viktiga dessa program här – det är i dessa EU blir dynamiskt, menade de, där 1+1 kan bli 3. Enligt parlamentarikern Kent Johansson, C, som också deltog i panelen, ömmar parlamentet lite extra för dessa program. Men som sagt, de behöver inte ge direkt payback på ett enskilt lands avgift.

Vad gynnar Sverige bäst? Tja, det avgör du.

Den 25 maj 2014, om ett knappt halvår, är det val till EU-parlamentet. 751 ledamöter från 28 länder ska väljas, varav 20 i Sverige. Spännande va?!

Nej, ni brukar inte tycka det. Få artiklar som handlar om EU blir klickmonster. Senast det var val till parlamentet, 2009 (mandatperioderna är alltså fem år), var det bara 45,5 procent av svenskarna som röstade. Jämför med de 84,6 procent som gick valurnorna i riksdagsvalet året därpå.

Att det ser ut så här är kanske inte så konstigt. EU är ju inte så populärt i Sverige. Efter 18 års medlemskap är fortfarande bara runt 44 procent ”i huvudsak för” medlemskapet (SCB, maj 2013). Detta avspeglas i debatten, det är helt riskfritt att skälla på EU och få tar unionen i försvar.

Det ska vi inte göra i den här bloggen heller. Men vi ska tala om EU. Sånt som är bra, sånt som är dåligt. I första hand ska vi att bevaka valkampanjen fram till den 25 maj men givetvis kommer vi då in på sådant som pågår i Bryssel och Strasbourg just nu. Vilka frågor som är stora i debatten och var de svenska parlamentarikerna står i dem. Och hur ser man på EU i andra medlemsländer?

Det ÄR spännande. Man behöver inte ägna EU-politiken mycket tid innan man inser att varken striderna eller de stridande lagen är desamma som här hemma i Sverige. Och oavsett vad du tycker om EU – vilka vi skickar dit och vad de beslutar om påverkar dig och din vardag.