Frågan om den fria rörligheten har blivit het inom EU. Här i Sverige har det i hög grad kommit att handla om de tiggare vi ser på gatorna.

Den större debatten, om själva rörligheten, väcktes av den engelske premiärministern David Cameron när han i ett uppmärksammat utspel krävde att den fria rörligheten för människor inom EU ska begränsas. Nu senast gick han ut och sa att han inte tycker att England ska betala ut barnbidrag till barn som bor i Polen, bara för att deras föräldrar jobbar i Storbritannien. Han nämnde dock inte att de även betalar skatt där.

Cameron har med sig Nederländerna, Tyskland och Österrike med sig i sin oro över den fria rörlighetens följder. Sannolikt finns det också folkliga opinioner för detta i många EU-länder, som i likhet med många här hemma av olika skäl inte vill ha tiggare på våra gator.

Men det politiska stödet för en sådan begränsning är svagt. Kommissionen har sagt ifrån på skarpen, den fria rörligheten för arbetskraft är en av grundpelarna i EU. Många har också påpekat att det faktiskt inte finns några siffror som backar upp Camerons påståenden om att personer från andra länder ligger de brittiska välfärdssystemen till last. Tvärtom, hävdas det, så gynnas mottagarländer, som Storbritannien, av att folk kommer dit och jobbar och betalar skatt.

Detta skriver också moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark om hos oss i dag – enligt honom är ligger det inget i farhågorna om ”social turism”.

Det kan vara viktigt att komma ihåg när man ser tiggare från andra EU-länder på våra svenska gator: de har rätt att komma hit och stanna i tre månader. I övrigt har de rätt till samma saker som vi svenska medborgare – får de ett jobb kan de kvalificera sig för till exempel a-kassa och sjukpenning. Varken mer eller mindre.

Uppdatering 22/1: Nu har Marita Ulvskog och Johan Danielsson, båda (S), svarat Gunnar Hökmark – läs här.

Vänsterpartiet hade kongress i helgen och på programmet stod bland annat att spika kandidatlistan till EU-valet. Så skedde också – och med en skräll. Valberedningen hade förordat att partiets nuvarande parlamentariker, Mikael Gustafsson, skulle toppa listan. Men med bara två rösters marginal petades han ner till andra plats. Listan toppas i stället av Malin Björk, i dag tjänsteman hos Vänsterpartiet i EU-parlamentet.

Vänsterpartiet, som vill vässa sin feministiska profil, har fått en del kritik för att de har så många män på ledande positioner. Detta blev Gustafssons fall – många som pläderade för Björk påpekade att som feministiskt parti var det dags att sätta en kvinna högst upp.

Gustafsson var stor i stunden och sade till Expressen att han var ”ganska stolt” över att representera ett parti som tar feminism på allvar. Men lite bittert måste det ändå kännas. Gustafsson är faktiskt ordförande i EU-parlamentets jämställdhetsutskott. Under hösten har han till exempel kämpat för den beramade rapport om sexuell och reproduktiv hälsa, som konservativa krafter satte P för i december.

Gustafsson får hoppas på att Vänsterpartiet lyckas dubbla sitt mandat, från ett till två. I valet 2009 fick de 5,7 procent.

Av riksdagspartierna är det nu bara FP och SD som inte är klara med sina listor.

Vardagen rullar i gång igen, så ock i EU. (Halv-)årsskifte betyder ett nytt ordförandeland – från och med i går är det Grekland som håller i klubban.

Som ordförandeland ska de leda ministerrådets arbete, utom i utrikes- och säkerhetsfrågor. De leder rådets förhandlingar med parlamentet och kommission, vilket är ett tufft uppdrag. Ordförandelandet sammankallar till rådets möten, sätter dagordningar och ser till att det finns underlag till mötena. Det blir också under grekernas ordförandeskap som valen till EU-parlamentet hålls.

Ordförandelandet ärver pågående frågor (före årsskiftet var som Litauen som ledde) men kan väljer också vilka frågor de vill prioritera. Grekerna kommer att ta upp bland annat sjöfartsfrågor och asyl- och migrationsfrågor, viktiga områden i det krisande landet.

Hur Grekland, som levt i galopperande kris under flera år, ska klara av ordförandeskapet återstår att se. De har en mindre budget än vad andra ordföranden brukar ha vilket givet nödlån och krisåtgärder får ses som klädsamt. Man kan ändå säga att de hade kunnat få en bättre start.

Den 1 juli tar Italien över ordförandeskapet.

Innan Lissabonfördraget trädde i kraft var det en större grej att vara ordförandeland. Då hölls toppmöten i det landet, det var en chans att visa upp sig. Sverige var faktiskt det sista land som var ordförande enligt den gamla ordningen (andra halvåret 2009) och då hölls tolv möten på ministernivå här, bland annat i Jönköping, Umeå och Malmö. I dag hålls alla möten i Bryssel.

Sverige var också ordförande första halvåret 2001, vilket var minnesvärt. När det blir nästa gång är inte bestämt men det blir efter 2020.

Annat nytt i EU är att Lettland nu vid årsskiftet gick med i euron. Ett djärvt beslut måste man säga, men det säger mest något om hur viktigt det är för Lettland att visa (ryssarna) var letterna hör hemma: i Europa.