En av få frågor där alla svenska parlamentsledamöter är enade är den om att EU-parlamentet borde sitta enbart i Bryssel. I dag sammanträder de tre veckor i månaden i Bryssel och den fjärde här i Strasbourg. Då reser 766 ledamöter och 3000 övriga anställda hit, och 25 långtradare fraktar hit det material som behövs. Sen körs allt tillbaka och de här enorma – de är verkligen enorma – lokalerna i Strasbourg står alltså tomma 89 procent av tiden. Det sliter på miljön och det kostar massor med pengar (enligt ledamot Fox, som jag återkommer till nedan, kommer parlamentet att på sju år spara en miljard euro på att stanna på ett ställe).

Der här ter sig ju vansinnigt så varför är det då så här? Det handlar om historia. Tyskland och Frankrike var länge ärkefiender och Strasbourg, som är en gränsstad, har bollats mellan länderna. I perioder har man talat tyska här i stället för franska. Så sent som 1919, då Första världskriget tog slut, blev staden slutgiltigt fransk (men annekterades av nazisterna under Andra världskriget). Det är ingen slump att många europeiska institutioner ligger här. Att EU-parlamentet ska ha ett säte här står till och med inskrivet i EU:s fördrag. Att Frankrike försvarar den här ordningen är inte så oväntat men även Tyskland har länge gjort det. Man kan säga att Strasbourg symboliserar fred i Europa.

Men nu har tiden gått, parlamentet har vuxit och flyttarna blir allt svårare att försvara. Frågan har fått luft under vingarna. Två ledamöter i parlamentets konstitutionsutskott, Ashley Fox och Gerhard Häfner, har tagit fram en rapport som kan vara ett första steg mot ett enda säte för EU-parlamentet.

Fox och Häfner har undvikit att göra det till en geografisk fråga utan har istället riktat in sig på det konstitutionella. Varför ska inte parlamentet själv få avgöra hur, var och när man ska sammanträda? I dag ligger den makten hos regeringscheferna, ”en skandal” sa Häfner under en presskonferens som hölls i dag. De föreslår helt enkelt att fördraget skrivs om och att parlamentet får rätten att själv bestämma över sin verksamhet – och att parlamentet sedan ska sammanträda på en plats. De var tillräckligt sluga att inte säga att det borde vara Bryssel, de säger bara ”en plats”. Rimligt, non? (Däremot påpekade Ashley Fox att han, som bor i Bristol, tar sig snabbare till New York än till Strasbourg och det är sant – ska man tala infrastruktur så är Strasbourg en avkrok.)

Häfners och Fox förslag fick en överväldigande majoritet i parlamentet i dag. Nu ligger frågan hos rådet, och de måste reagera på parlamentets förslag. En god gissning är att Frankrike inledningsvis kommer att säga ”NON!” och eftersom det måste till en fördragsändring krävs enhällighet. Men med tiden kommer inte ens de envisa fransmännen kunna hålla emot. Frågan är vad de får i stället. Alla inser att det aldrig kommer att gå om inte någon annan institution hamnar i Strasbourg. Kanske ett universitet, slängde Fox fram på presskonferensen.

Ja, varför inte. Att satsa på ungas utbildning är väl också en fin symbol – och något måste man ju fylla de här lokalerna med.

Frågan om kvotering av kvinnor in i bolagsstyrelser är väl bekant hemma i Sverige. Då och då seglar den upp i debatten – så sent som i somras mumlade Anders Borg om att om inget börjar hända snart så kan det bli fråga om lagstiftning.

Men kanske hinner EU hinner före. I dag sade EU-parlamentet ja till ett förslag från kommissionen som säger att år 2020 ska bolagsstyrelserna i de stora börsnoterade företagen (minst 250 anställda) bestå av åtminstone 40 procent kvinnor. Om inte detta krav är uppfyllt så ska sanktioner vidtas mot företaget, till exempel att det inte får vara med i en offentlig upphandling.

Kommissionär Viviane Reding, som är den som har lanserat förslaget, kallade denna regniga onsdag för ”en historisk dag” – nu ska äntligen glastaket krossas.

Det finns ingen svensk linje i detta utan frågan följer partilinjerna hemma – ungefär. De svenska moderaterna är emot (trots att deras partigrupp, EPP, är för), läs här hur de resonerar. Även folkpartisterna säger nej. Cecilila Wikström, som vanligtvis gärna profilerar sig i jämställdhetsfrågor sa i går vid ett möte att ”äganderätten får stryka på foten för en ideologisk strömning”.

Socialdemokraterna här i parlamentet tycker att det är ett bra förslag, läs mer här om hur socialdemokrater både i EU-parlamentet och riksdagen resonerar.

Vänsterpartiet på hemmaplan är för kvotering – men här i Strasbourg röstade vänsterpartisten Mikael Gustafsson nej. Han är enligt egen utsago ”väldigt mycket för kvotering” – men det ska beslutas i respektive land. Han tycker inte frågan hör hemma på EU-nivå. Så ordföranden i EU-parlamentets jämställdhetsutskott sa nej (vilket väckte en del ilska bland förslagets tillskyndare).

Så måste storföretagen börja jaga kvinnor till sina styrelser nu? Nja. Först måste rådet godkänna förslaget – och där är motståndet rätt kompakt. I och för sig så har bjässen Tyskland frågan uppe just nu i sina regeringsförhandlingar men om det går igenom där behöver inte det alls betyda att Tyskland stödjer idén på EU-nivå. De har ju i så fall infört det via det egna parlamentet.

Stay tuned!

Fotnot:I Europa i dag är 17 procent av ledamöterna i de stora börsbolagen kvinnor (26 procent i Sverige) och fyra procent av ordförandena är kvinnor (fyra procent även i Sverige).

Strasbourg. I dag klockan 12 samlades EU-parlamentet för att rösta om den nya långtidsbudgeten. Jag satt redo att skicka ut en JUST NU-tweet – men tvingas erkänna att jag inte fattade när budgeten antogs. Tillägg och ändringar, ibland den ena förutsättning för den andra, avslogs och förkastades i ett rasande tempo.

Men. Budgeten antogs. Vi har nu en gemensam budget för åren 2014-2020, på 908 miljarder euro.

För första gången har budgeten krympt. Det är inte så konstigt, givet de svåra ekonomiska tider som råder. Alla pengar i EU kommer från de 28 medlemsländerna och nu är det många som har ont om pengar. Som Gunnar Hökmark (M) sa: Spanien behöver sina pengar till skolor. Att de betalar in dem till EU och sen får tillbaka dem i form av stöd till sin fiskeindustri hjälper dem inte.

Men alla tycker inte att en mindre budget är bra. I kammaren efter dagens omröstning kallade en ledamot beslutet för ett slag mot Europas fattiga. EU-medel borde användas till att stimulera krisekonomierna i södra Europa, alltså omfördela från rika till fattiga. På sikt skulle det vara bra för hela EU. När jag tidigare i dag lyssnade på Göran Färm (S), påpekade han också att många av krisländerna är de som får mest stöd från EU – nu blir det mindre.

Nu när budgeten är antagen kommer man också att rösta om ett antal program inom EU, och hur mycket pengar de ska få. Ett av dem är till exempel jordbruket, som totalt får mindre, och forskningsprogrammet Horisont 2020, som får mer. Det senare, att det ges mer pengar till forskning, är också det som alla ledamöter jag pratat med här (från S, M, C och FP) lyfter fram som en framgång.

Vi kan också notera att Erasmus, EU:s program som gör att man kan studera i andra medlemsländer, byggs ut. Nu är det även öppet för idrottare att söka.

Uppdaterat: Förresten, i morgon ska årsbudgeten för 2014 tas. Hojtar när det sker! Om jag fattar när det sker.

Svend Dahl, doktor i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån skriver här intressant om vilken skillnad olika parlamentariker kan göra. Och i förlängningen alltså vilken skillnad din röst kan göra.

Förra måndagen var jag och vår politiska kommentator Lena Mellin på ett seminarium om EU:s långtidsbudget (det är Lena som verkligen kan EU hos oss – mig ska ni betrakta som en lärling i frågan). Nej, somna inte! Det här är intressant och det är ett bra exempel på hur EU funkar. Jag tar det lite hastigt.

Förutom den årliga budgeten, har EU en långtidsbudget som löper över sju år. Den ska antas av ministerrådet och av EU-parlamentet. Man kan jämföra det med ett tvåkammarsystem, som vi hade fram till 1971 och som till exempel USA och England har i dag: två kamrar som måste komma överens.

Att EU-parlamentet måste vara med på vagnen är en rätt ny regel, som infördes med Lissabonfördraget 2009. Det betyder att denna regel ska praktiseras för första gången nu, när en budget för perioden 2014-2020 ska klubbas. Eller, det skulle man ha gjort redan förra veckan – men nu kan inte rådet och parlamentet komma överens.

Så, från vår egen horisont – var står Sverige i detta? Det beror på hur du ser det. I ministerrådet representeras Sverige här av EU-minister Birgitta Ohlsson (FP). I parlamentet har vi våra 20 parlamentariker från åtta partier, men som här har en gemensam röst som förs fram av parlamentets budgetutskottet (där det sitter en svensk, socialdemokraten Göran Färm).

Svenska röster i båda lägren alltså. Vem du hejar på är också en fråga om perspektiv. En hel del pengar som passerar genom EU är närmast att betrakta som administration – länder betalar in avgifter som kommer tillbaka genom vissa program, till exempel jordbruksstödet. Dessa stöd värnar förstås de enskilda regeringarna om, de vill ha tillbaka så mycket som möjligt av de pengar de betalar in.

Men en del av den avgift ett land betalar behöver inte nödvändigtvis komma tillbaka. De går istället till transnationella, gemensamma, program, till exempel forskning och infrastruktur. På seminariet förra veckan vittnade några medverkande myndigheter, Vinnova och Trafikverket, om hur viktiga dessa program här – det är i dessa EU blir dynamiskt, menade de, där 1+1 kan bli 3. Enligt parlamentarikern Kent Johansson, C, som också deltog i panelen, ömmar parlamentet lite extra för dessa program. Men som sagt, de behöver inte ge direkt payback på ett enskilt lands avgift.

Vad gynnar Sverige bäst? Tja, det avgör du.