Strax före förra vårens EU-val gick denna blogg in i dvala (ja före, jag kommer inte riktigt ihåg varför det blev så). Men dramatiken runt valet är ju ingenting mot de ödesfrågor unionen nu står inför. Jag skakar därför liv i bloggen nu, för att oregelbundet lyfta fram frågor som dryftas i Bryssel och Strasbourg men som i allra högsta grad påverkar oss.

Jag passar på i dag, då kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker höll sitt första state of the union-tal. Han kunde konstatera att EU har en del att ta tag i, och började med den fråga som blivit så brännande under bara de senaste veckorna: flyktingkrisen. Den har nu högsta prioritet.

Jag ska verkligen inte tråka ut er med allt han sa (jag skrev ut talet; 14 sidor, den hugade kan läsa hela här) men i korthet: hittills i år har knappt en halv miljon människor flytt till EU. Givet läget i främst Syrien och Libyen finns det inget som tyder på att strömmen av människor kommer att sina – tvärtom nämnde han en passant att det inte är otroligt att fler människor från Ukraina kommer att söka sig till EU.

Flest har förstås kommit till länder med yttre gränser: Grekland, Italien och Ungern. Det är ohållbart att dessa länder få ta ett så stort ansvar, utan flyktingarna måste fördelas över hela unionen. Redan före sommaren försökte kommissionen få till en fördelning av 40 000 flyktingar men fick då nobben av medlemmarna – men, konstaterade Juncker, stämningen är nu en annan och han föreslår nu att man fördelar 40 000 + 120 000, alltså totalt 160 000 personer, över EU. Kom igen nu, visa lite solidaritet, sa han inte men det var innebörden.

Han flaggade också för fler förändringar av det gemensamma flyktingsystemet, bland annat med en lista över ”säkra länder” (detta återkommer jag till vid tillfälle) och att det måste skapas trygga, legala vägar för att migrera in i EU. Det senare låtsades han inte ens handlade om dagens akuta läge utan om att EU av demografiska skäl på sikt kommer att behöva arbetskraftsinvandring.

Flyktingfrågan har alltså högsta prioritet och Juncker ägnade en stor del av sitt tal till den. Men det finns ju mer att bita i, och som han också tog upp: den pågående krisen i Grekland, de förhandlingar som Storbritannien kräver inför den folkomröstning om EU-medlemskapet de ska ha, utvecklingen i Ukraina och så framåt jul är det dags för FN:s klimatmöte i Paris.

Det blir en sålunda het EU-höst och jag ska göra mitt bästa för att ni ska få en åtminstone rudimentär orientering över vad som händer.

Frågan om den fria rörligheten har blivit het inom EU. Här i Sverige har det i hög grad kommit att handla om de tiggare vi ser på gatorna.

Den större debatten, om själva rörligheten, väcktes av den engelske premiärministern David Cameron när han i ett uppmärksammat utspel krävde att den fria rörligheten för människor inom EU ska begränsas. Nu senast gick han ut och sa att han inte tycker att England ska betala ut barnbidrag till barn som bor i Polen, bara för att deras föräldrar jobbar i Storbritannien. Han nämnde dock inte att de även betalar skatt där.

Cameron har med sig Nederländerna, Tyskland och Österrike med sig i sin oro över den fria rörlighetens följder. Sannolikt finns det också folkliga opinioner för detta i många EU-länder, som i likhet med många här hemma av olika skäl inte vill ha tiggare på våra gator.

Men det politiska stödet för en sådan begränsning är svagt. Kommissionen har sagt ifrån på skarpen, den fria rörligheten för arbetskraft är en av grundpelarna i EU. Många har också påpekat att det faktiskt inte finns några siffror som backar upp Camerons påståenden om att personer från andra länder ligger de brittiska välfärdssystemen till last. Tvärtom, hävdas det, så gynnas mottagarländer, som Storbritannien, av att folk kommer dit och jobbar och betalar skatt.

Detta skriver också moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark om hos oss i dag – enligt honom är ligger det inget i farhågorna om ”social turism”.

Det kan vara viktigt att komma ihåg när man ser tiggare från andra EU-länder på våra svenska gator: de har rätt att komma hit och stanna i tre månader. I övrigt har de rätt till samma saker som vi svenska medborgare – får de ett jobb kan de kvalificera sig för till exempel a-kassa och sjukpenning. Varken mer eller mindre.

Uppdatering 22/1: Nu har Marita Ulvskog och Johan Danielsson, båda (S), svarat Gunnar Hökmark – läs här.

Vardagen rullar i gång igen, så ock i EU. (Halv-)årsskifte betyder ett nytt ordförandeland – från och med i går är det Grekland som håller i klubban.

Som ordförandeland ska de leda ministerrådets arbete, utom i utrikes- och säkerhetsfrågor. De leder rådets förhandlingar med parlamentet och kommission, vilket är ett tufft uppdrag. Ordförandelandet sammankallar till rådets möten, sätter dagordningar och ser till att det finns underlag till mötena. Det blir också under grekernas ordförandeskap som valen till EU-parlamentet hålls.

Ordförandelandet ärver pågående frågor (före årsskiftet var som Litauen som ledde) men kan väljer också vilka frågor de vill prioritera. Grekerna kommer att ta upp bland annat sjöfartsfrågor och asyl- och migrationsfrågor, viktiga områden i det krisande landet.

Hur Grekland, som levt i galopperande kris under flera år, ska klara av ordförandeskapet återstår att se. De har en mindre budget än vad andra ordföranden brukar ha vilket givet nödlån och krisåtgärder får ses som klädsamt. Man kan ändå säga att de hade kunnat få en bättre start.

Den 1 juli tar Italien över ordförandeskapet.

Innan Lissabonfördraget trädde i kraft var det en större grej att vara ordförandeland. Då hölls toppmöten i det landet, det var en chans att visa upp sig. Sverige var faktiskt det sista land som var ordförande enligt den gamla ordningen (andra halvåret 2009) och då hölls tolv möten på ministernivå här, bland annat i Jönköping, Umeå och Malmö. I dag hålls alla möten i Bryssel.

Sverige var också ordförande första halvåret 2001, vilket var minnesvärt. När det blir nästa gång är inte bestämt men det blir efter 2020.

Annat nytt i EU är att Lettland nu vid årsskiftet gick med i euron. Ett djärvt beslut måste man säga, men det säger mest något om hur viktigt det är för Lettland att visa (ryssarna) var letterna hör hemma: i Europa.

Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström var med i Ekots lördagsintervju i helgen. Hennes portfölj innehåller migrationsfrågorna och givet höstens tragedi utanför Lampedusa och den pågående katastrofen i Syrien kom mycket av intervjun att handla om det. Man fick bland annat lära sig att England inte är villiga att ta emot en enda kvotflykting. Noll.

Apropå England och det utspel premiärminister David Cameron gjorde tidigare i höst så sa Malmström att det ”inte är tal om att rucka på den fria rörligheten som princip”. Hon påpekade också att engelsmännen hittills inte presenterat en enda siffra på i vilken utsträckning andra EU-medborgare egentligen tär på det brittiska sociala skyddsnätet.*

Du kan lyssna på hela intervjun här.

Cecilia Malmström bloggar också, och finns på Twitter.

* I hela EU gäller att man har rätt att komma och söka jobb i tre månader. Hittar man inget får man åka hem igen. Vad gäller de enskilda ländernas system så är regeln den att inga EU-medborgare får diskrimineras. Jobbar man i Sverige och har kvalificerat sig till sjukpenning eller a-kassa har man alltså rätt till det.