Vardagen rullar i gång igen, så ock i EU. (Halv-)årsskifte betyder ett nytt ordförandeland – från och med i går är det Grekland som håller i klubban.

Som ordförandeland ska de leda ministerrådets arbete, utom i utrikes- och säkerhetsfrågor. De leder rådets förhandlingar med parlamentet och kommission, vilket är ett tufft uppdrag. Ordförandelandet sammankallar till rådets möten, sätter dagordningar och ser till att det finns underlag till mötena. Det blir också under grekernas ordförandeskap som valen till EU-parlamentet hålls.

Ordförandelandet ärver pågående frågor (före årsskiftet var som Litauen som ledde) men kan väljer också vilka frågor de vill prioritera. Grekerna kommer att ta upp bland annat sjöfartsfrågor och asyl- och migrationsfrågor, viktiga områden i det krisande landet.

Hur Grekland, som levt i galopperande kris under flera år, ska klara av ordförandeskapet återstår att se. De har en mindre budget än vad andra ordföranden brukar ha vilket givet nödlån och krisåtgärder får ses som klädsamt. Man kan ändå säga att de hade kunnat få en bättre start.

Den 1 juli tar Italien över ordförandeskapet.

Innan Lissabonfördraget trädde i kraft var det en större grej att vara ordförandeland. Då hölls toppmöten i det landet, det var en chans att visa upp sig. Sverige var faktiskt det sista land som var ordförande enligt den gamla ordningen (andra halvåret 2009) och då hölls tolv möten på ministernivå här, bland annat i Jönköping, Umeå och Malmö. I dag hålls alla möten i Bryssel.

Sverige var också ordförande första halvåret 2001, vilket var minnesvärt. När det blir nästa gång är inte bestämt men det blir efter 2020.

Annat nytt i EU är att Lettland nu vid årsskiftet gick med i euron. Ett djärvt beslut måste man säga, men det säger mest något om hur viktigt det är för Lettland att visa (ryssarna) var letterna hör hemma: i Europa.

Snusa på, svenska snusare. EU kommer inte att vrida dosan ur händerna på er. Det svenska undantaget står sig – den enda som har makten över snuset är vår egen riksdag.

När vi 1995 gick med i EU fick vi i vårt anslutningsfördrag ett undantag för att få fortsätta sälja snus i Sverige. Men som uppmärksamma Aftonbladet-läsare säkert sett så har det ändå stormat runt snuset. Det har handlat om två olika saker. Dels har snustillverkare velat få rätt att exportera snus till andra länder inom EU (med viss uppbackning från svenska regeringen). Det blev det inget av.

Dels har det handlat om hälsoaspekten på snus – enligt Marita Ulvskog (S), som sitter i miljö- och folkhälsoutskottet som behandlat frågan, finns det ”tobaksrestriktiva” krafter i såväl parlamentet som ministerrådet som har ifrågasatt Sveriges rätt till undantag i den här frågan. Det har också funnits förslag på att förbjuda vissa smaktillsatser.

Men i morse kom alltså parlament och råd överens: det svenska undantaget för snus står som det är skrevs 1995. Det är vår egen riksdag som äger frågan, även när det gäller smaktillsatser och hur förpackningarna får se ut.

– Man kan se det som en julklapp till alla snusare. Men jag tycker det är viktigare att EU håller vad man lovat. Har man fått med ett undantag i anslutningsfördraget så ska det stå sig, kommenterar Marita Ulvskog.

I morgon onsdag skrivs beslutet under och vi hoppas nu att snuset en gång för alla är borta från EU:s bord.

En av få frågor där alla svenska parlamentsledamöter är enade är den om att EU-parlamentet borde sitta enbart i Bryssel. I dag sammanträder de tre veckor i månaden i Bryssel och den fjärde här i Strasbourg. Då reser 766 ledamöter och 3000 övriga anställda hit, och 25 långtradare fraktar hit det material som behövs. Sen körs allt tillbaka och de här enorma – de är verkligen enorma – lokalerna i Strasbourg står alltså tomma 89 procent av tiden. Det sliter på miljön och det kostar massor med pengar (enligt ledamot Fox, som jag återkommer till nedan, kommer parlamentet att på sju år spara en miljard euro på att stanna på ett ställe).

Der här ter sig ju vansinnigt så varför är det då så här? Det handlar om historia. Tyskland och Frankrike var länge ärkefiender och Strasbourg, som är en gränsstad, har bollats mellan länderna. I perioder har man talat tyska här i stället för franska. Så sent som 1919, då Första världskriget tog slut, blev staden slutgiltigt fransk (men annekterades av nazisterna under Andra världskriget). Det är ingen slump att många europeiska institutioner ligger här. Att EU-parlamentet ska ha ett säte här står till och med inskrivet i EU:s fördrag. Att Frankrike försvarar den här ordningen är inte så oväntat men även Tyskland har länge gjort det. Man kan säga att Strasbourg symboliserar fred i Europa.

Men nu har tiden gått, parlamentet har vuxit och flyttarna blir allt svårare att försvara. Frågan har fått luft under vingarna. Två ledamöter i parlamentets konstitutionsutskott, Ashley Fox och Gerhard Häfner, har tagit fram en rapport som kan vara ett första steg mot ett enda säte för EU-parlamentet.

Fox och Häfner har undvikit att göra det till en geografisk fråga utan har istället riktat in sig på det konstitutionella. Varför ska inte parlamentet själv få avgöra hur, var och när man ska sammanträda? I dag ligger den makten hos regeringscheferna, ”en skandal” sa Häfner under en presskonferens som hölls i dag. De föreslår helt enkelt att fördraget skrivs om och att parlamentet får rätten att själv bestämma över sin verksamhet – och att parlamentet sedan ska sammanträda på en plats. De var tillräckligt sluga att inte säga att det borde vara Bryssel, de säger bara ”en plats”. Rimligt, non? (Däremot påpekade Ashley Fox att han, som bor i Bristol, tar sig snabbare till New York än till Strasbourg och det är sant – ska man tala infrastruktur så är Strasbourg en avkrok.)

Häfners och Fox förslag fick en överväldigande majoritet i parlamentet i dag. Nu ligger frågan hos rådet, och de måste reagera på parlamentets förslag. En god gissning är att Frankrike inledningsvis kommer att säga ”NON!” och eftersom det måste till en fördragsändring krävs enhällighet. Men med tiden kommer inte ens de envisa fransmännen kunna hålla emot. Frågan är vad de får i stället. Alla inser att det aldrig kommer att gå om inte någon annan institution hamnar i Strasbourg. Kanske ett universitet, slängde Fox fram på presskonferensen.

Ja, varför inte. Att satsa på ungas utbildning är väl också en fin symbol – och något måste man ju fylla de här lokalerna med.

Frågan om kvotering av kvinnor in i bolagsstyrelser är väl bekant hemma i Sverige. Då och då seglar den upp i debatten – så sent som i somras mumlade Anders Borg om att om inget börjar hända snart så kan det bli fråga om lagstiftning.

Men kanske hinner EU hinner före. I dag sade EU-parlamentet ja till ett förslag från kommissionen som säger att år 2020 ska bolagsstyrelserna i de stora börsnoterade företagen (minst 250 anställda) bestå av åtminstone 40 procent kvinnor. Om inte detta krav är uppfyllt så ska sanktioner vidtas mot företaget, till exempel att det inte får vara med i en offentlig upphandling.

Kommissionär Viviane Reding, som är den som har lanserat förslaget, kallade denna regniga onsdag för ”en historisk dag” – nu ska äntligen glastaket krossas.

Det finns ingen svensk linje i detta utan frågan följer partilinjerna hemma – ungefär. De svenska moderaterna är emot (trots att deras partigrupp, EPP, är för), läs här hur de resonerar. Även folkpartisterna säger nej. Cecilila Wikström, som vanligtvis gärna profilerar sig i jämställdhetsfrågor sa i går vid ett möte att ”äganderätten får stryka på foten för en ideologisk strömning”.

Socialdemokraterna här i parlamentet tycker att det är ett bra förslag, läs mer här om hur socialdemokrater både i EU-parlamentet och riksdagen resonerar.

Vänsterpartiet på hemmaplan är för kvotering – men här i Strasbourg röstade vänsterpartisten Mikael Gustafsson nej. Han är enligt egen utsago ”väldigt mycket för kvotering” – men det ska beslutas i respektive land. Han tycker inte frågan hör hemma på EU-nivå. Så ordföranden i EU-parlamentets jämställdhetsutskott sa nej (vilket väckte en del ilska bland förslagets tillskyndare).

Så måste storföretagen börja jaga kvinnor till sina styrelser nu? Nja. Först måste rådet godkänna förslaget – och där är motståndet rätt kompakt. I och för sig så har bjässen Tyskland frågan uppe just nu i sina regeringsförhandlingar men om det går igenom där behöver inte det alls betyda att Tyskland stödjer idén på EU-nivå. De har ju i så fall infört det via det egna parlamentet.

Stay tuned!

Fotnot:I Europa i dag är 17 procent av ledamöterna i de stora börsbolagen kvinnor (26 procent i Sverige) och fyra procent av ordförandena är kvinnor (fyra procent även i Sverige).

Förra måndagen var jag och vår politiska kommentator Lena Mellin på ett seminarium om EU:s långtidsbudget (det är Lena som verkligen kan EU hos oss – mig ska ni betrakta som en lärling i frågan). Nej, somna inte! Det här är intressant och det är ett bra exempel på hur EU funkar. Jag tar det lite hastigt.

Förutom den årliga budgeten, har EU en långtidsbudget som löper över sju år. Den ska antas av ministerrådet och av EU-parlamentet. Man kan jämföra det med ett tvåkammarsystem, som vi hade fram till 1971 och som till exempel USA och England har i dag: två kamrar som måste komma överens.

Att EU-parlamentet måste vara med på vagnen är en rätt ny regel, som infördes med Lissabonfördraget 2009. Det betyder att denna regel ska praktiseras för första gången nu, när en budget för perioden 2014-2020 ska klubbas. Eller, det skulle man ha gjort redan förra veckan – men nu kan inte rådet och parlamentet komma överens.

Så, från vår egen horisont – var står Sverige i detta? Det beror på hur du ser det. I ministerrådet representeras Sverige här av EU-minister Birgitta Ohlsson (FP). I parlamentet har vi våra 20 parlamentariker från åtta partier, men som här har en gemensam röst som förs fram av parlamentets budgetutskottet (där det sitter en svensk, socialdemokraten Göran Färm).

Svenska röster i båda lägren alltså. Vem du hejar på är också en fråga om perspektiv. En hel del pengar som passerar genom EU är närmast att betrakta som administration – länder betalar in avgifter som kommer tillbaka genom vissa program, till exempel jordbruksstödet. Dessa stöd värnar förstås de enskilda regeringarna om, de vill ha tillbaka så mycket som möjligt av de pengar de betalar in.

Men en del av den avgift ett land betalar behöver inte nödvändigtvis komma tillbaka. De går istället till transnationella, gemensamma, program, till exempel forskning och infrastruktur. På seminariet förra veckan vittnade några medverkande myndigheter, Vinnova och Trafikverket, om hur viktiga dessa program här – det är i dessa EU blir dynamiskt, menade de, där 1+1 kan bli 3. Enligt parlamentarikern Kent Johansson, C, som också deltog i panelen, ömmar parlamentet lite extra för dessa program. Men som sagt, de behöver inte ge direkt payback på ett enskilt lands avgift.

Vad gynnar Sverige bäst? Tja, det avgör du.