Folk som inte är journalister brukar ibland fråga om man inte blir lite ”starstruck” när man träffar så mycket kända människor som man gör i mitt jobb.
Helt ärligt brukar jag svara att man varken har tid eller råd att bli det, man måste ju göra sitt jobb och har man gjort detta i hela sitt liv så blir ju även det en slags vardag.
Fast… somliga stjärnor är ju mer stjärnor än andra.
Mick Jagger, till exempel.
Han har ju funnits i ens liv sedan man som 10-åring köpte EP:n med ”The last time” på Skivcity i Linköping.
(Som för övrigt ägdes av Louise Hoffstens pappa)
Nu skulle vi äntligen ses.
Han besökte Cannes-festivalen för att den dokumentärfilm som följde med nyutgåvan av klassiska dubbel-LP:n ”Exile on Main Street”, till stor del inspelad när Rolling Stones hyrde gigantiska Villa Nellcote på franska rivieran 1971, visades i festivalen.
Ett tiotal journalister runt ett bord med Mick Jagger i knappt en halvtimme, på taket till JW Marriott Hotel.
Såg till att jag hamnade bredvid honom.
Började med en riktigt detaljerad fråga kring samspelet mellan Keith Richards och dåvarande gitarristen Mick Taylor. Att det var kontrasterna mellan deras spelstilar, som gjorde att Stones då lät bättre än någonsin.
Mick Jagger svalde betet, insåg att jag kunde rätt mycket om musik och sedan var det i princip mest han och jag och min kollega Gunnar Rehlin som pratade hela tiden.
Övriga journalister var för gamla eller för unga för att ha brytt sig om Rolling Stones, eller bara allmänt ointresserade av rockmusik, och bara där i egenskap av att de jobbar för stora tidningar.
Sedan ville man förstås dokumentera ögonblicet när vi möttes.
Så fort Mick Jagger fyrat av sitt sista svar, hade jag kameran i handen och frågade om vi kunde ta en bild ihop.
– No fucking way! röt då Jaggers livvakt ilsket.
Men Mick Jagger var på gott humör.
– He was the first to ask, so it’s OK, sa han.
Ironiskt nog blev det just livvakten som fick hålla i kameran.

Kanske inte den bästa bild man har figurerat på men… det får man leva med.
Min nya bästis Mick Jagger och jag!
När vi skildes åt, hade jag förstås inte hjärta att säga att jag tycker Rolling Stones borde ha lagt av när Mick Taylor lämnade bandet strax efter ”Exile on Main Street”.
Eller att jag, egentligen, är mer av en Beatles-kille…