Att möta Mick Jagger är förstås stort.
Att möta Malcolm McDowell är ännu större.

Tja, alla kanske inte tycker så, men…
När jag nyss hade fyllt 16 fanns det ingen film jag såg fram emot så mycket som ”A clockwork orange”.
Stanley Kubrick-filmatiseringen av Anthony Burgess-romanen var omtalad och kontroversiell redan innan någon hade sett en ruta av den. Bokens dystra framtidsvision av ett laglöst samhälle där ungdomsgäng misshandlade, våldtog och härjade i största allmänhet hade också upprört många och de flesta förstod att filmen kunde bli sensationell.
Det var den också.
Mästerverk, tyckte somliga. Våldsförhärligande och farlig, tyckte andra. I Storbritannien blev debatten så upprörd och Stanley Kubrick så störd av det att han drog tillbaka filmen, som inte kunde ses på de brittiska öarna på åratal.
Malcolm McDowell var makalöst bra i huvudrollen, som Alex, ledaren för ett gäng som älskade ultravåld, sex och Beethoven.
Ungefär i samma veva gjorde han två nästan lika starka och fränt samhällskritiska Lindsay Anderson-filmer, ”If…” och ”O lucky man!”.
Malcolm McDowell närmade sig 30-strecket och var bland det coolaste som fanns i skådespelarsvängen.
Sedan planade karriären ut.
Mycket biroller i skitfilmer.
Senaste vettiga filmen var väl ”Easy A” (2010) där han spelade rektor på skolan där Emma Stones rollfigur gick.
Nyligen har han setts i TV 3-serien ”Mozart in the jungle”, mot Gael García Bernal.
Men det är de gamla ikoniska rollerna man är intresserad av.
Första gången vi sågs var i Cannes 1983.
Han hade bara en liten biroll i sydstatsdramat ”Cross Creek”. Huvudrollen gjordes av dåvarande hustrun Mary Steenburgen.
När det skulle vara lång presslunch på stranden, frågade pr-kvinnan om jag ville sitta vid Mary Steenburgens bord.
– Nej, tack, jag ska ju ändå intervjua henne om några dagar. Kan jag inte få sitta vid hennes mans bord i stället?
Så blev det. Malcolm McDowell och jag satt och pratade i två timmar och ju mer rosévin, ju mer frispråkiga blev hans historier från inspelningarna av de tre filmerna jag älskade.
2011 var det dags igen. Nu skulle det lanseras en stor Stanley Kubrick-box och på plats var regissörens änka, dotter och svärson, som hade sammanställt boxen och gjort en medföljande dokumentär.
McDowell och jag gjorde ännu en gång en tidsresa till tidigt 1970-tal och jag fick mig till livs ännu ett antal bisarra Kubrick-historier.
Mindre vin, men lika underhållande.
Och apropå Mick Jagger…
Enligt imdb köpte han ursprungligen filmrättigheterna till boken av Anthony Burgess för bara 500 dollar, författaren behövde pengar.
Jagger skulle själv spela huvudrollen, med de andra i Rolling Stones som våldsgängets övriga medlemmar.
Fast i stället sålde Jagger vidare rättigheterna för mycket mer pengar. Han lär ju alltid ha varit om sig och kring sig med pengar…
Och tack vare det blev Malcolm McDowell vad jag tycker är alla tiders filmhjälte.