Jag har aldrig varit särskilt revolutionär av mig.
Har man vuxit upp i en vanlig arbetarfamilj i folkhems-Sverige har jag liksom aldrig riktigt förstått poängen med de mer extrema vänsterrörelserna.
Det betyder ju inte att man inte kan låta bli att fascineras av en del revolutionärer och deras liv.
Som den här gubben.

Eller som Che Guevara (1928-1967), argentinsk marxistisk revolutionär, läkare, politiker och gerillaledare. Han var med Fidel Castro när han tog makten på Kuba.
Hans liv har skildrats (ganska bra) i Steven Soderberghs två filmer ”Che – argentinaren” och ”Che – gerillaledaren” (2008). Hade världspremiär vid en fyratimmarsvisning en kväll här i Cannes.
Så här i efterhand kan det erkännas (alla ansvariga chefer från den tiden på Aftonbladet har slutat):
Jag struntade i filmen.
Då, alltså.
Jag, min engelska vän Martyn Palmer och några till var i stället på American Pavilion och såg Champions League-finalen mellan Manchester United och Chelsea. ”Min kille” Cristiano Ronaldo gjorde 1-0, Chelsea kvitterade, Ronalde missade en straff, men United vann ändå med 6-5. En finfin kväll.
Det var en icke-filmisk parentes.
Det kom ännu en film om Che Guevara. Om hur han och hans bästis från ungdomsåren, Alberto Granado (1922-2011), åkte motorcykel genom Sydamerika tidigt på 1950-talet.
Det är han som är gubben på bilden.

Det var också en mycket bra film.
Det var på den resan deras revolutionära tankar formades, när de såg all fattigdom på landsorten.
Walter Salles film ”Dagbok från en motorcykel” tävlade om Guldpalmen år 2004. Vann några mindre priser. Byggde på just Alberto Granados självbiografi. Han spelades av Rodrigo De la Serna, Che Guevara av Gael García Bernal.
Alberto Granada, då 84 år, var en underbart skön gammal gubbe.
”Gubbe” kan ju tyckas vara ett lite nedsättande ord, men han var en gubbe i ordets bästa bemärkelse. En äldre man som på något sätt insåg att han nu var ute på sitt sista stora äventyr. Cannes-festivalen.
– Jag har väl inget att berätta, jag var ju bara kompis med Che Guevara, sa han – och så pratade han oavbrutet i 45 minuter. Spännande skrönor från ett händelserikt liv.
– Och sådant här finns inte hemma på Kuba, sa han och drog i sig ett par glas calvados under intervjun.
Lägg märke till de gamla kassettbandspelarna som vi använde på den tiden.
Det finns fortfarande kollegor som använder sådana. Men det finns inga band att köpa längre, så de får spela över gamla intervjuer.

Vi fick också träffa Che Guevaras äldsta dotter Aleida, nu 60 år, då 49.
Men hon var en trist rackare. Är läkare, jobbade då i alla fall på sjukhus i Havanna och ville mest bara predika om hur bra allting var på Kuba. Som en megafon för Fidel Castro.