Jag har aldrig varit särskilt revolutionär av mig.
Har man vuxit upp i en vanlig arbetarfamilj i folkhems-Sverige har jag liksom aldrig riktigt förstått poängen med de mer extrema vänsterrörelserna.
Det betyder ju inte att man inte kan låta bli att fascineras av en del revolutionärer och deras liv.
Som den här gubben.

Eller som Che Guevara (1928-1967), argentinsk marxistisk revolutionär, läkare, politiker och gerillaledare. Han var med Fidel Castro när han tog makten på Kuba.
Hans liv har skildrats (ganska bra) i Steven Soderberghs två filmer ”Che – argentinaren” och ”Che – gerillaledaren” (2008). Hade världspremiär vid en fyratimmarsvisning en kväll här i Cannes.
Så här i efterhand kan det erkännas (alla ansvariga chefer från den tiden på Aftonbladet har slutat):
Jag struntade i filmen.
Då, alltså.
Jag, min engelska vän Martyn Palmer och några till var i stället på American Pavilion och såg Champions League-finalen mellan Manchester United och Chelsea. ”Min kille” Cristiano Ronaldo gjorde 1-0, Chelsea kvitterade, Ronalde missade en straff, men United vann ändå med 6-5. En finfin kväll.
Det var en icke-filmisk parentes.
Det kom ännu en film om Che Guevara. Om hur han och hans bästis från ungdomsåren, Alberto Granado (1922-2011), åkte motorcykel genom Sydamerika tidigt på 1950-talet.
Det är han som är gubben på bilden.

Det var också en mycket bra film.
Det var på den resan deras revolutionära tankar formades, när de såg all fattigdom på landsorten.
Walter Salles film ”Dagbok från en motorcykel” tävlade om Guldpalmen år 2004. Vann några mindre priser. Byggde på just Alberto Granados självbiografi. Han spelades av Rodrigo De la Serna, Che Guevara av Gael García Bernal.
Alberto Granada, då 84 år, var en underbart skön gammal gubbe.
”Gubbe” kan ju tyckas vara ett lite nedsättande ord, men han var en gubbe i ordets bästa bemärkelse. En äldre man som på något sätt insåg att han nu var ute på sitt sista stora äventyr. Cannes-festivalen.
– Jag har väl inget att berätta, jag var ju bara kompis med Che Guevara, sa han – och så pratade han oavbrutet i 45 minuter. Spännande skrönor från ett händelserikt liv.
– Och sådant här finns inte hemma på Kuba, sa han och drog i sig ett par glas calvados under intervjun.
Lägg märke till de gamla kassettbandspelarna som vi använde på den tiden.
Det finns fortfarande kollegor som använder sådana. Men det finns inga band att köpa längre, så de får spela över gamla intervjuer.

Vi fick också träffa Che Guevaras äldsta dotter Aleida, nu 60 år, då 49.
Men hon var en trist rackare. Är läkare, jobbade då i alla fall på sjukhus i Havanna och ville mest bara predika om hur bra allting var på Kuba. Som en megafon för Fidel Castro.

Året var 2009.
Filmen var inte ens inbjuden till filmfestivalen.
Ändå är det en av de mest uppmärksammade svenska filmerna i Cannes under de senaste åren.
Skälet är förstås att de tre Stieg Larsson-böckerna hade sålts i miljoners och åter miljoners exemplar runt hela världen, inte minst i Frankrike.
Så när ”Millénium”, som första filmen hette på franska, skulle gå upp på ungefär 600 franska biografer några dagar senare, flög man in filmens båda stjärnor Michael Nyqvist och Noomi Rapace för att göra pr för filmen. Med på resan var också danske regissören Niels Arden Oplev.
En skön och rättfram snubbe.
– Hej, sa jag, tog i hand och presenterade mig när vi träffades.
– Hej, det var du som bara satte tre plus på filmen, kontrade han direkt.
Så här såg det ut när de mötte internationell, och kanske framför allt fransk, media.

Michael pratade gärna med den svenska pressen, Noomi var inte lika intresserad av det, men de gjorde det ett kort tag på Scandinavian Terrace, de nordiska filminstitutens gemensamma kontor/festvåning.

Ibland fick man lite grann känslan av att de båda kanske inte står så väldigt nära varandra, trots att de gjorde tre filmer ihop.

Och detta blev starten för de båda skådespelarnas internationella karriärer.
Noomi har gjort ”Sherlock Holmes: A game of shadows”, ”Prometheus”, ”Passion”, ”Dead man down”, ”The drop” och ”Child 44”. Och massor är på gång, bland annat huvudrollen i filmen om operalegenden Maria Callas liv.
Michael har gjort ”Abduction”, ”Mission: Impossible – Ghost protocol”, ”Disconnect”, tv-serien ”Zero hour”, ”En tripp till Paris”, ”John Wick”, tv-serien ”100 Code” och ett antal till som ännu inte haft premiär.
Även den danske regissören, lite åtminstone skämtsamt småsur för de tre plustecknen han fick av mig, har hamnat i USA, och bland annat gjort ”Dead man down” med Noomi och Colin Farrell och pilotavsnittet till Stephen King-serien ”Under the dome”.

Glitter och glamour.
När man säger att man åker till filmfestivalen i Cannes, ser många framför sig hur man ligger och solar på stranden på dagarna och går på fester på kvällarna.
Glöm det!
Det är två, tre filmvisningar per dag, presskonferenser, intervjuer och någonstans ska man hinna skriva reportage och krönikor och recensioner också, ännu mer nu för tiden, när allt helst ska ut på nätet i samma sekund som det inträffar. Och så ska man blogga lite också.
Men jag klagar inte.
Och ibland ÄR det glitter och glamour.
Som det året jag stannade kvar en dag extra och var här och kunde gå på festivalens avslutningsfest.
Kollegan Jan Lumholdt på Svenska Dagbladet berättade att han hade fått en biljett till den, på strandserveringen på Hôtel Martinez. Där finns, typ, en av Cannes bästa restauranger. Han berättade vilket kontor i festivalpalatset man skulle prata med, det var inte presskontoret som skötte det.
Eftersom jag hade jobbat färdigt för dagen, kunde jag – om än med allt större irritation – ägna eftermiddagen åt att slussas runt till än den ena, än den andra, som skulle fixa den där biljetten till festen.
Det löste sig efter några timmar.
Och det VAR verkligen en magnifik fest.
Visserligen fick vi journalister inte sitta med filmmogulerna och -stjärnorna och äta den magnifika bufféen. Gjorde inte så mycket. För jag satt med David Wigg, en av den brittiska nöjesjournalistikens största namn. Tillräckligt gammal för att vara pensionär, antar jag, jag har aldrig frågat hur gammal han är, men fortfarande aktiv, såg honom senast häromdagen i full fart på väg till någon intervju eller filmvisning.

Vi pratade om livet, jobbet, kärleken och en del annat i ett par timmar. Samtidigt som en hel drös människor passade upp på oss och serverade det bästa tänkbara av allt man kan tänka sig. Nedsköljt med champagne, förstås.
Bara en sådan sak som att David berättade när han i timmar intervjuade alla medlemmarna i The Beatles, en och en, när gruppen var som störst, gör ju att man kan tycka att man är född i fel land, vid fel tidpunkt, om man nu tycker att nöjesjournalist är ett kul jobb.
Nåväl, så småningom fick vi också umgås med de fina filmmänniskorna.
Här är några av dem.
Emir Kusturica. Omstridd bosnisk regissör som gjort mästerverk som ”Zigenarnas tid” och ”Underground”. En som jag alltid dyrkat och genom åren fått bra kontakt med.
– Det ryktas att du gör en dokumentär om Maradona. Hur fick du honom att ställa upp? frågade jag.
– Fråga honom själv, han sitter där borta i hörnet, sa Kusturica.

Filmen ”Maradona by Kusturica” hade premiär två år senare.
Fast Maradona i hörnet den där kvällen… han var inte så intresserad av att prata med mig, han hade fullt upp med Salma Hayek.

Hon i sin tur dansade senare allt oftare och längre med den här mannen, filmregissören Alexander Payne, mannen bakom filmer som ”Sideways”, ”The Descendants” och senast ”Nebraska”.

Här är en annan dansglad herre, Javier Bardem, som då verkade väldigt singel.
Numera är han ju gift och har barn med Penélope Cruz.

Uttrycket ”selfie” fanns ännu inte på den tiden, men jag var lite pionjär på området och vände min Canon Digital IXUS 60 (fortfarande i bruk…) bak-och-fram och tog den här bilden.
Kanske inte helt lyckad.
Fast man ser åtminstone delar av ansiktena på Sam Shepard och mig.

Och här ännu ett bevis för ”I was there”.
De röriga människorna på festivalpalatsets kontor hade tidigare under dagen, när jag var där och frågade om biljett till festen, sagt allt från att biljetterna var slut, till att de inte visste var de hade dem.
Till sist tog de helt enkelt en befintlig biljett som ännu inte hade hämtats upp, tippexade över den personens namn och skrev dit mitt.
Undrar fortfarande ibland vilken stackare som blev utan sin festbiljett och vad hon/han sa då…

Att möta Mick Jagger är förstås stort.
Att möta Malcolm McDowell är ännu större.

Tja, alla kanske inte tycker så, men…
När jag nyss hade fyllt 16 fanns det ingen film jag såg fram emot så mycket som ”A clockwork orange”.
Stanley Kubrick-filmatiseringen av Anthony Burgess-romanen var omtalad och kontroversiell redan innan någon hade sett en ruta av den. Bokens dystra framtidsvision av ett laglöst samhälle där ungdomsgäng misshandlade, våldtog och härjade i största allmänhet hade också upprört många och de flesta förstod att filmen kunde bli sensationell.
Det var den också.
Mästerverk, tyckte somliga. Våldsförhärligande och farlig, tyckte andra. I Storbritannien blev debatten så upprörd och Stanley Kubrick så störd av det att han drog tillbaka filmen, som inte kunde ses på de brittiska öarna på åratal.
Malcolm McDowell var makalöst bra i huvudrollen, som Alex, ledaren för ett gäng som älskade ultravåld, sex och Beethoven.
Ungefär i samma veva gjorde han två nästan lika starka och fränt samhällskritiska Lindsay Anderson-filmer, ”If…” och ”O lucky man!”.
Malcolm McDowell närmade sig 30-strecket och var bland det coolaste som fanns i skådespelarsvängen.
Sedan planade karriären ut.
Mycket biroller i skitfilmer.
Senaste vettiga filmen var väl ”Easy A” (2010) där han spelade rektor på skolan där Emma Stones rollfigur gick.
Nyligen har han setts i TV 3-serien ”Mozart in the jungle”, mot Gael García Bernal.
Men det är de gamla ikoniska rollerna man är intresserad av.
Första gången vi sågs var i Cannes 1983.
Han hade bara en liten biroll i sydstatsdramat ”Cross Creek”. Huvudrollen gjordes av dåvarande hustrun Mary Steenburgen.
När det skulle vara lång presslunch på stranden, frågade pr-kvinnan om jag ville sitta vid Mary Steenburgens bord.
– Nej, tack, jag ska ju ändå intervjua henne om några dagar. Kan jag inte få sitta vid hennes mans bord i stället?
Så blev det. Malcolm McDowell och jag satt och pratade i två timmar och ju mer rosévin, ju mer frispråkiga blev hans historier från inspelningarna av de tre filmerna jag älskade.
2011 var det dags igen. Nu skulle det lanseras en stor Stanley Kubrick-box och på plats var regissörens änka, dotter och svärson, som hade sammanställt boxen och gjort en medföljande dokumentär.
McDowell och jag gjorde ännu en gång en tidsresa till tidigt 1970-tal och jag fick mig till livs ännu ett antal bisarra Kubrick-historier.
Mindre vin, men lika underhållande.
Och apropå Mick Jagger…
Enligt imdb köpte han ursprungligen filmrättigheterna till boken av Anthony Burgess för bara 500 dollar, författaren behövde pengar.
Jagger skulle själv spela huvudrollen, med de andra i Rolling Stones som våldsgängets övriga medlemmar.
Fast i stället sålde Jagger vidare rättigheterna för mycket mer pengar. Han lär ju alltid ha varit om sig och kring sig med pengar…
Och tack vare det blev Malcolm McDowell vad jag tycker är alla tiders filmhjälte.

Folk som inte är journalister brukar ibland fråga om man inte blir lite ”starstruck” när man träffar så mycket kända människor som man gör i mitt jobb.
Helt ärligt brukar jag svara att man varken har tid eller råd att bli det, man måste ju göra sitt jobb och har man gjort detta i hela sitt liv så blir ju även det en slags vardag.
Fast… somliga stjärnor är ju mer stjärnor än andra.
Mick Jagger, till exempel.
Han har ju funnits i ens liv sedan man som 10-åring köpte EP:n med ”The last time” på Skivcity i Linköping.
(Som för övrigt ägdes av Louise Hoffstens pappa)
Nu skulle vi äntligen ses.
Han besökte Cannes-festivalen för att den dokumentärfilm som följde med nyutgåvan av klassiska dubbel-LP:n ”Exile on Main Street”, till stor del inspelad när Rolling Stones hyrde gigantiska Villa Nellcote på franska rivieran 1971, visades i festivalen.
Ett tiotal journalister runt ett bord med Mick Jagger i knappt en halvtimme, på taket till JW Marriott Hotel.
Såg till att jag hamnade bredvid honom.
Började med en riktigt detaljerad fråga kring samspelet mellan Keith Richards och dåvarande gitarristen Mick Taylor. Att det var kontrasterna mellan deras spelstilar, som gjorde att Stones då lät bättre än någonsin.
Mick Jagger svalde betet, insåg att jag kunde rätt mycket om musik och sedan var det i princip mest han och jag och min kollega Gunnar Rehlin som pratade hela tiden.
Övriga journalister var för gamla eller för unga för att ha brytt sig om Rolling Stones, eller bara allmänt ointresserade av rockmusik, och bara där i egenskap av att de jobbar för stora tidningar.
Sedan ville man förstås dokumentera ögonblicet när vi möttes.
Så fort Mick Jagger fyrat av sitt sista svar, hade jag kameran i handen och frågade om vi kunde ta en bild ihop.
– No fucking way! röt då Jaggers livvakt ilsket.
Men Mick Jagger var på gott humör.
– He was the first to ask, so it’s OK, sa han.
Ironiskt nog blev det just livvakten som fick hålla i kameran.

Kanske inte den bästa bild man har figurerat på men… det får man leva med.
Min nya bästis Mick Jagger och jag!
När vi skildes åt, hade jag förstås inte hjärta att säga att jag tycker Rolling Stones borde ha lagt av när Mick Taylor lämnade bandet strax efter ”Exile on Main Street”.
Eller att jag, egentligen, är mer av en Beatles-kille…

Han var bara 22 år. Han fick jobbet som pausunderhållare i Melodifestivalen år 2008 och fick ett sällan skådat genombrott.
Inte omöjligt, faktiskt, att fler till exempel minns han härliga ”Sången till Carina Berg” – framförd direkt till henne med hennes pojkvän, programledaren Kristian Luuk, stående bredvid – bättre än Charlotte Perrellis vinnarlåt ”Hero”.
Mina nöjeschefer, vilka det nu var på den tiden, ville i princip ha honom i tidningen varenda dag.
Därför tyckte jag det var rätt så underbart för mitt jobb som Biogubbe i Cannes att den svensk-franska filmen ”Les grandes personnes – De vuxna” hade blivit uttagen att tävla i sidosektionen Semaine de la Critique/Kritikerveckan. Ett drama som utspelas på den svenska västkusten. Som var gjort av svensk-franska Anna Novion, med Lia Boysen och Jean-Pierre Darroussin i huvudrollerna.
Och med Björn Gustafsson i en hyfsat stor, och viktig, biroll.
Jag tog bilder på stranden i Cannes av Björn.

Och på Scandinavian Terrace, där de nordiska ländernas filminstitut håller till under festivalen.

Jag pratade med honom. Det tyckte han inte var lika kul. Särskilt inte om genombrottet i Melodifestivalen. Det vägrade han prata om.

Björn gick på fest för filmen med regissören Anna Novion, Jean-Pierre Darroussin och Lia Boysen. 

Och han blev glad när tjejerna i Ruben Östlunds ”De ofrivilliga” ville bli fotograferade ihop med honom.

Faktum är att han på sitt sätt är i Cannes i år också. Han och Magnus Betnér har två helt galna biroller som nazister i ”Kung Fury”, en halvtimmeslång actionparodi som visas i sidosektionen Quanzaine des Réalisateurs.
Och senare i sommar, 5 juni, dyker han upp i Hollywood-filmen ”Spy”, där han har en biroll mot Rose Byrne, Melissa McCarthy och Jason Statham.

Hon är ganska skandinaviskt vacker, får man väl säga.
Väldigt photogénique, som de säger här.
Svensk-norska Maria Bonnevie.
Pressfotograferna var väldigt glada över att stjärnan från en av tävlingsfilmerna i festivalen så att säga gick utanför protokollet och inte bara lät sig fotograferas på terrassen i palatset i samband med presskonferensen, utan lite senare också promenerade i strandkanten i närheten.

Året var 2007.
Filmen hette ”Förvisningen”, eller ”Izgnanie”, för er som kan ryska.
Jag tyckte det var en rätt småseg historia, ett tragiskt familjedrama, men jag kan ju vara lite dum i huvudet, för filmen hyllades av de flesta och Marias manliga motspelare Konstantin Lavronenko vann skådespelarpriset på festivalen. Maria var också väldigt bra i filmen.
Regissören Andrej Zvjagintsev har gjort bättre filmer både innan – ”Återkomsten” (2003) – och eferåt – ”Elena” (2011) och ”Leviatan” (2014), som var Oscars-nominerad i år. I stället för Ruben Östlunds ”Turist”. Fråga inte honom vad han tycker om ryssens film…
Jag intervjuade förstås Maria och hon är alltid trevlig, men säger inte så mycket sensationella saker, är alltid lite på sin vakt, och det skulle väl i och för sig jag också ha varit om jag rätt nyligen hade brutit upp från ett förhållande med Mikael Persbrandt, som då väntade barn i hemlighet med Sanna Lundell.
Under ett cocktailparty för filmen, eller om det var något annat cocktailparty, jag är lite osäker, pratade jag länge med Maria Bonnevies mycket trevliga då ganska nya pojkvän.
En journalist från Norge som glatt berättade att han under rätt många år hade haft ungefär samma jobb och gjort ganska så exakt samma saker som jag har gjort hela mitt liv, fast på norska tidningen Dagbladet.
Sedan värvades han till tv.
Ni känner honom som Fredrik Skavlan…

Hello Hurray, we are the Great.
We are the soldiers of the human race.
Vet inte riktigt varför, men när jag promenerade längs Boulevard de la Croisette, på svenska kallad ”Croisetten”, fick jag plötsligt ”C.C. Cowboys” från Imperiet-LP:n ”Blå himlen blues” (1985) i skallen.
30 år sedan.
Kanske för att det är en jäkligt bra låt.
Kanske för att man känner sig lite som en soldat.
En journalistsoldat som för 32:a gången återvänder till franska rivieran för ännu en filmfestival.
Och som tittar tillbaka på sina äventyr här.
Minns någon Arnold Schwarzenegger?
De här bilderna är tolv år gamla.

Muskelknippet var hetare än het.
James Camerons andra ”Terminator”-film var revolutionerande i actiongenren.
Så Arnold blev inbjuden till Cannes med ”Terminator 3: Rise of the machines”, trots att den var mycket sämre.
Det var pressmöte och stor fest, arrangerad av MTV.
Det hade börjat gå rykten om att Arnold ville bli guvernör i Kalifornien. Han förnekade dem, när jag frågade honom. Några månader senare ställde han upp i valet och vann. Och satt där till 2011. Somliga hävdar att han faktiskt var bättre som politiker än som skådespelare.
Hans come back i filmbranschen har väl gått sådär. Han var i Cannes i fjol med ”The expendables 3” tillsammans med femtioelva andra avdankade actionstjärnor, bland annat Dolph Lundgren. Stort spektakel när de åkte stridsvagn på Croisetten. Bisarr presskonferens, där en stjärna som Harrison Ford satt utan att få en enda fråga.
Få människor köpte biobiljetter när filmen sedan hade premiär.
Nu återvänder han till sin mest klassiska roll när ”Terminator: Genisys” har premiär i slutet av juni.
För yngre människor är Arnold Schwarzenegger annars känd som pappan till en son som har haft en kort romans med Miley Cyrus…

Hej och välkomna till Cannesbloggen.
Världens största filmfestival drar igång igen i morgon, för 65:e gången, och vi är sådär drygt 20 000 personer som i två veckor invaderar denna stad på franska rivieran.
Filmstjärnor och -regissörer, producenter, pr-människor, blivande skådespelare, annat folk i branschen, journalister, paparazzifotografer – och så minst lika många nyfikna turister.