Många turister kommer till Cannes under festivalen för att titta på kalabaliken.
De kommer inte in på biograferna eller hotellen, men det finns mycket annat att se på.
Här är lite rörliga bilder från torsdagen och gatulivet.
I form av en liten trailer.

Precis som Hans Wiklund skrev här tidigare är ”Mr Turner” en sevärd film av Mike Leigh.
Handlar om konstnären som levde 1775 – 1851 och var före sin tid. Timothy Spall är mycket bra i huvudrollen. Kan säkert prisas här i Cannes.
På bilden syns skådespelaren framför en Turner-tavla.
Skådespelaren berättade på presskonferensen att han tog lektioner i att måla före inspelningen. I två och ett halvt år. Så långt i förväg sa Mike Leigh till honom att komma in i rollen som William Turner.

Årets filmfestival startar med Grace of Monaco.
Första avsnittet av Studio Cannes direkständs klockan 17 på www.aftonbladet.se
Här är lite rörligt från vår väg söderut och förberedelser på tisdagen.

Festivalen är slut och vinnarna utsedda.
Vi sammanfattar allt i dagens tidning.
Många höjdpunkter, många bra filmer.
Nu tar vi paus på den här bloggen, men fortsätter skriva om filmvärlden och allt omkring den på andra bloggar, Twitter och i tidningen.
Au revoir.

En vanlig dag i Cannes ser ut så här:
Tävlingsfilm 08.30. Den brukar vara slut ca 10.30. Då springer man för att komma in på presskonferensen som börjar 11. Den är slut ca 11.45 och då har man ofta intervjuer kring lunch och fler presskonferenser. Det är ofta filmvisningar 11 också, och på eftermiddagen vid 16 och sedan kvällsfilmer 18.30, 19.30 och 22.
Och så ska det skrivas artiklar. Blogga. Twittra. Jag redigerar filmer som den här ovan.
Ibland blir det ett litet pusslande med att få i sig mat varje dag.
Årets favorit i vårt lilla gäng har varit Quiche Lorraine. Jag började köpa sådana på ett bageri redan förra festivalen. För 2,60 euro får man en liten paj med ost och skinka, perfekt för en stor frukost eller liten lunch. 50 sekunder i mikron. Bra att äta medan man gör något annat.
Den normala franska maten i Cannes är dyr och dålig. Fransmännen tror att de kan leva på sitt goda rykte från 1970-talet. Man kan bara hoppas att bli hyfsat mätt utan att bli dålig av maten.
En kväll hade vi dock en fin middag, och vi har blivit glada av en italiensk pastaspecialist och en vietnamesisk krog.
Det är fint att kunna ha lägenhet och hushålla. Vi är mätta och glada.
Och många filmer är fina.

I dag åt juryn lunch med borgmästaren.
Och en del av pressen.
Vi satt uppe i ett medeltida slott som ligger på en klippa ovanför Cannes, i den gamla delen av staden. Ute på gårdsplanen hade de dukat långbord och folkmusiker mötte när vi gick in genom valvet.
Steven Spielberg är juryns ordförande och kom ut först till deras matbord. Tillsammans med japanska regissören Naomi Kawase, rumänske Cristian Mungiu, Christoph Waltz och Nicole Kidman. På högra sidan när de ställer upp sig pöå min film står franska filmstjärnan Daniel Auteuil och indiska Vidya Balan.
I mitten ler borgmästaren som bjuder på allt.
Lite efter de andra kommer två jurymedlemmar som fyller ut skaran: Ang Lee och Lynne Ramsay.
Vi fick lokala specialiteter att äta. Torsk, som legat i salt ett bra tag, serverades tillsammans med varma grönsaker, kokta ägg och två sorters aioli. Innan dess kunde Spielberg och vi andra plocka kalla pizzabitar som aptitretare.
Flera sorters bakverk till dessert. Tre nyanser av vin för den som kände sig fredagsledig. Vi andra tog mineralvatten.
Efter 45 minuter for jurymedlemmarna ner till filmtittandet igen i en konvoj av bilar. De fick med sig varsin present också, en flaska olivolja med etikett från festivalen.
Snart ska de bestäma sig för vinnare bland filmerna. På söndag kväll dels palmerna ut.

På morgnarna när jag vandrar till dagens första visning börjar folk fylla gatorna.
En del på väg till jobb, många på väg till film. På stråket mot stora festivalbiografen möter man alltid folk med skyltar där de ber om biljett till någon visning. Men vi har aldrig biljett att ge bort.
Man möter också folk som varit ute hela natten och festat. Det syns på deras kläder och grad av berusning. De har ofta en utmattad blick som om det just slog dom att idén att vara uppe till frukost kanske inte var så lysande.
I morse var det även några som badade.

När jag var ung på 1960-talet var Jerry Lewis det roligaste jag visste på bio.
En gång skrattade jag så mycket att jag ramlade ur biofåtöljen där i Falkenberg. Skyll på att jag var 11 år. Jag har sett om några av de där filmerna sedan dess. Man skrattar inte så man ramlar någonstans. Det är svårt att ens le.
Men mitt hjärta är svagt för Jerry Lewis och hans fysiska humor. Tokiga grimaser. Snubbel.
Nu är han 87 år. Han har huvudrollen i ”Max Rose”, en helt annorlunda film. Den fick världspremiär i Cannes på torsdagen. Titelfiguren är en före detta pianist som gav upp karriären och ägnade sitt liv åt familjen. När hans fru (Claire Bloom) dör upptäcker han en hemlighet. Har deras 65-åriga äktenskap inte varit vad han trodde?
Det är ett drama om kärlek och hopp och den har stor respekt för äldre människor. Lyfter fram människor som i vanliga fall ignoreras, som Jerry Lewis uttrycker det. Ett allvarligt hjärta som bankar.
Jerry Lewis är dock fortfarande kul när han kommer in på presskonferensen. Han fotograferar oss journalister och sina medspelare. Han clownar sig med hörlurarna och stoppar en i näsan. Han räknar hur många som applåderar när hans namn presenteras. Och han svarar ibland surrealistiskt om något helt annat eller om ingenting alls.
Men han är stolt över ”Max Rose”.
– Det är det bästa manus jag läst på 40 år, säger han. Jag ringde direkt och sa ja och att jag kunde börja jobba i morgon.
Han uppskattade att vara skådespelare, inte komiker.
– Jag fick hålla bort allt crazy Jerry och all komik och hitta den här rollfiguren i manus. Det är den sortens film som kommer att få all att må bra när de ser den. Jag var glad i varje ögonblick under den här inspelningen. Det kan jag inte säga om alla mina filmer.
Jerry Lewis slog igenom som komiker på 1950-talet. I många filmer spelade han och Dean Martin mot varandra. När de splittrades som komikerpar gjorde han många succéer på 1960-talet. Det var han som först skapade ”Den galna professorn” som Eddie Murphy gjorde ny version av.
Men på 1970-talet slutade han nästan göra film. Martin Scorseses ”King of comedy” 1982 var ett av få undantag där han skådespelade igen.
– Men det var en version av komikern Jerry Lewis, säger han. ”Max Rose” är helt annolrunda.
En stor motgång blev filmen ”The day the clown cried” som Jerry Lewis spelade in bland annat i Sverige 1972. Harriet Andersson, Sven Lindberg, Keve Hjelm och John Elfström var med. Jan Lumholdt som skriver för Svenska Dagbladet frågade honom om den på presskonferensen.
– Jag tycker den blev dålig, säger Jerry Lewis. Förstår du? Därför är den inlåst och ska aldrig visas. Jag fattade ett beslut för att den inte var så bra som jag ville att den skulle vara. Det är alla skapares rättigheter.
Jerry Lewis säger att den första film som fick honom att skratta var ”Moderna tider” av Charlie Chaplin.
Han var en av de första som fick mig att skratta på bio.
Det var roligt att se Jerry Lewis på nära håll. All respekt åt den 87-årige veteranen.

Regissören Daniel Noah, Jerry Lewis och Kerry Bishé som spelar hans barnbarn.

Jan-Olov Andersson och jag delar en lägenhet här i Cannes under festivalen. Han har hyrt den i flera år och den ligger mycket bra i stan, ungefär 15 minuters promenad från festivalpalatset.
På filmen här ovan finns några glimtar hemma hos Aftonbladets tillfälliga Cannes-redaktion.
Allt fler hyr våningar. Hotellen höjer priserna rekordhögt under festivalen, och det blir billigare, och ofta bättre, att bo i lägenhet. Kylskåp och mikro är bra när man behöver få i sig något snabbt.
I år har flera festivalbesökare klagat på att de blivit lurade på bokningar. Det finns firmor på nätet som tar betalt för rum de inte har, och när folk kommer hit till Cannes är de blåsta på pengarna och har ingenstans att bo.
Men vi trivs bra i vårt årliga boende.

Vi har sänt Studio Cannes direkt varje eftermiddag sedan den 15 maj.
Vi har stått på lite olika platser. Ibland i sol och ibland under hotande regnmoln. Centrum har varit den skandinaviska terassen där de nordiska filminstituten delar utrymme.
Basen för mycket svenskt, isländsk, danskt, norskt och finskt filmsnack i Cannes.
Så här såg det ut bakom kulisserna på senaste programmet, med de duktiga medarbetarna som annars inte syns framför kameran.