Saknar klubben där hemma å träningen lite. Men när jag går genom parken till morgonvisningen så ser jag varför folk inte riktigt går på gym här. Fullt med folk som tränar olika Freerunning-influerade sporter. Hänger i klätterställningar, går på händer och tillochmed tränar fighting med svärd.

Medelhavet. Solen.

Nåja, morgonvisningen var snö och slask å utspelade sig i Niagara falls.

Atom Egoyan. Veteran i Cannes.

Typisk Kanadensare. Armenier född i Egypten. Atom Egoyan tävlar med

Captives, en kidnappningsmelodram där pars dotter plötsligt förvinner. Det är snyggt berättat med fram och återblickar… Samtidigt jag var i Cannes när Egoyan visade sin andra långfilm Speaking Parts 1989. Och inget har hänt. Samma trevande bildberättande, kontaktlöshet… Även när han gör något i Crime genren.

Lite trist.

Å andra sidan: Jag gör exakt samma sak i Cannes i år som jag gjorde 1989. Tittar på film och snackar om det.

Nu Mads Mikkelsen och Persbrandt i The Salvation. En Westernfilm… Aja.

Sen ut till Eden Rock, Antibes å hänga med min homegirl Viktoria Silvstedt. En Cannes-veteran hon också.

/Hans Wiklund, Viasat Film

Cate Blanchett spelar mamma till Hicke i ”Draktränaren 2”.
Då får hon en fråga som bara kvinnliga skådespelare får. Skulle hon själv kunna lämna ett litet barn?
– Som om alla kvinnor är lika. Som om det bara finns en sorts mamma, en arketyp, säger Cate Blanchett.
Hon säger att hon är förvånad över att det fortfarande är så ojämställt i världen. Och att bara kvinnliga skådespelare får frågan om hur man balanserar familjelivet och karriären.
Hon är rätt rolig också.
När någon frågar om hon låter sina barn leka med Oscar hon fått svarar hon:
– Ja, varje dag tar jag fram mina två Oscar och så får barnen klappa på dem i 15 minuter innan de går till skolan.
De som såg första ”Draktränaren” vet att mamman inte förekommer i den historien. Hicke är son till hövdingen i en sorts vikingaby som lever i ständig strid med drakar. I tvåan lever de i samförstånd, och Hicke gör en resa där han stöter på sin mamma. Hon visar sig också ha fin kontakt med drakar av alla de slag.
– Jag och mina barn såg första filmen och älskade den, säger Cate Blanchett.
Som också berättar att hennes äldste son, 12 år, gillar att läsa manus och ger henne råd om vilka roller hon bör ta.
– Jag vill göra många olika sorters filmer, säger Cate Blanchett. Jag gillar också att se både stora blockbusters och smalare festivalfilmer. Jag tycker om att gråta på bio. Sedan jag fick barn gråter jag hur lätt som helst.
”Draktränaren 2” har galavisning i Cannes i kväll. Den får svensk biopremiär 4 juli.

På väg till första visningen, Atom Egoyans ”Captives”.
Mycket film och intervjuer idag. På Croisetten städas natten bort och några sista festare släntrar hemåt. Vägen mot filmpalatset kantas av folk som hoppas få överblivna biljetter.
Solig morgon i Cannes.

Många turister kommer till Cannes under festivalen för att titta på kalabaliken.
De kommer inte in på biograferna eller hotellen, men det finns mycket annat att se på.
Här är lite rörliga bilder från torsdagen och gatulivet.
I form av en liten trailer.

Precis som Hans Wiklund skrev här tidigare är ”Mr Turner” en sevärd film av Mike Leigh.
Handlar om konstnären som levde 1775 – 1851 och var före sin tid. Timothy Spall är mycket bra i huvudrollen. Kan säkert prisas här i Cannes.
På bilden syns skådespelaren framför en Turner-tavla.
Skådespelaren berättade på presskonferensen att han tog lektioner i att måla före inspelningen. I två och ett halvt år. Så långt i förväg sa Mike Leigh till honom att komma in i rollen som William Turner.

Klarblå himmel. Blir nog varmt idag.

Hämtat mig från invigningsfilmen Grace of Monaco. Ju mer jag tänker på den, desto larvigare blir den. Grace Kelly – Hitchcocks favoritaktris – träffar Furst Rainer på filmfestivalen i Cannes i slutet på 50-talet. Gifter sig, blir prinsessa och har jättetråkigt och det blir jättejobbigt.

Silly.

Å ännu larvigare blev det när Nicole Kidman på presskonferensen skulle försvara sig mot pappers-furstendömet Monaco, som inte var nöjda med bilden av sig själva

Mike Leigh gick in i tävlingen idag.

En av Europas lätt bästa regissörer.

Britten känd för sina diskbänksrealistiska knegarskildringar i mästerverk som Hemligheter och Lögner och Naked. Båda tidigare Cannes-vinnare.

Den här gången är det dock ett kostymspektakel, inte spektakel förresten, en riktigt bra film. Mr Turner handlar om den senromantiske målaren J M W Turner. Leigh-bekantingen Tim Spall spelar titelrollen.

Den här filmen blir farlig i kampen om Guldpalmen.

Minns när jag gjorde tv-intervju med den tämligen dystre Leigh i Cannes i mitten på 90-talet och han fick en plötslig hostattack mitt i intervjun och min fotograf Kalle Bäckström omedelbart frågade:

Vill du ha en cigarett. Sir?

Han höll på att skratta ihjäl sig och dysterheten var som bortblåst.

/Hans Wiklund, Viasat Film

Årets filmfestival startar med Grace of Monaco.
Första avsnittet av Studio Cannes direkständs klockan 17 på www.aftonbladet.se
Här är lite rörligt från vår väg söderut och förberedelser på tisdagen.

Festivalen är slut och vinnarna utsedda.
Vi sammanfattar allt i dagens tidning.
Många höjdpunkter, många bra filmer.
Nu tar vi paus på den här bloggen, men fortsätter skriva om filmvärlden och allt omkring den på andra bloggar, Twitter och i tidningen.
Au revoir.

En vanlig dag i Cannes ser ut så här:
Tävlingsfilm 08.30. Den brukar vara slut ca 10.30. Då springer man för att komma in på presskonferensen som börjar 11. Den är slut ca 11.45 och då har man ofta intervjuer kring lunch och fler presskonferenser. Det är ofta filmvisningar 11 också, och på eftermiddagen vid 16 och sedan kvällsfilmer 18.30, 19.30 och 22.
Och så ska det skrivas artiklar. Blogga. Twittra. Jag redigerar filmer som den här ovan.
Ibland blir det ett litet pusslande med att få i sig mat varje dag.
Årets favorit i vårt lilla gäng har varit Quiche Lorraine. Jag började köpa sådana på ett bageri redan förra festivalen. För 2,60 euro får man en liten paj med ost och skinka, perfekt för en stor frukost eller liten lunch. 50 sekunder i mikron. Bra att äta medan man gör något annat.
Den normala franska maten i Cannes är dyr och dålig. Fransmännen tror att de kan leva på sitt goda rykte från 1970-talet. Man kan bara hoppas att bli hyfsat mätt utan att bli dålig av maten.
En kväll hade vi dock en fin middag, och vi har blivit glada av en italiensk pastaspecialist och en vietnamesisk krog.
Det är fint att kunna ha lägenhet och hushålla. Vi är mätta och glada.
Och många filmer är fina.