I dag åt juryn lunch med borgmästaren.
Och en del av pressen.
Vi satt uppe i ett medeltida slott som ligger på en klippa ovanför Cannes, i den gamla delen av staden. Ute på gårdsplanen hade de dukat långbord och folkmusiker mötte när vi gick in genom valvet.
Steven Spielberg är juryns ordförande och kom ut först till deras matbord. Tillsammans med japanska regissören Naomi Kawase, rumänske Cristian Mungiu, Christoph Waltz och Nicole Kidman. På högra sidan när de ställer upp sig pöå min film står franska filmstjärnan Daniel Auteuil och indiska Vidya Balan.
I mitten ler borgmästaren som bjuder på allt.
Lite efter de andra kommer två jurymedlemmar som fyller ut skaran: Ang Lee och Lynne Ramsay.
Vi fick lokala specialiteter att äta. Torsk, som legat i salt ett bra tag, serverades tillsammans med varma grönsaker, kokta ägg och två sorters aioli. Innan dess kunde Spielberg och vi andra plocka kalla pizzabitar som aptitretare.
Flera sorters bakverk till dessert. Tre nyanser av vin för den som kände sig fredagsledig. Vi andra tog mineralvatten.
Efter 45 minuter for jurymedlemmarna ner till filmtittandet igen i en konvoj av bilar. De fick med sig varsin present också, en flaska olivolja med etikett från festivalen.
Snart ska de bestäma sig för vinnare bland filmerna. På söndag kväll dels palmerna ut.

På morgnarna när jag vandrar till dagens första visning börjar folk fylla gatorna.
En del på väg till jobb, många på väg till film. På stråket mot stora festivalbiografen möter man alltid folk med skyltar där de ber om biljett till någon visning. Men vi har aldrig biljett att ge bort.
Man möter också folk som varit ute hela natten och festat. Det syns på deras kläder och grad av berusning. De har ofta en utmattad blick som om det just slog dom att idén att vara uppe till frukost kanske inte var så lysande.
I morse var det även några som badade.

När jag var ung på 1960-talet var Jerry Lewis det roligaste jag visste på bio.
En gång skrattade jag så mycket att jag ramlade ur biofåtöljen där i Falkenberg. Skyll på att jag var 11 år. Jag har sett om några av de där filmerna sedan dess. Man skrattar inte så man ramlar någonstans. Det är svårt att ens le.
Men mitt hjärta är svagt för Jerry Lewis och hans fysiska humor. Tokiga grimaser. Snubbel.
Nu är han 87 år. Han har huvudrollen i ”Max Rose”, en helt annorlunda film. Den fick världspremiär i Cannes på torsdagen. Titelfiguren är en före detta pianist som gav upp karriären och ägnade sitt liv åt familjen. När hans fru (Claire Bloom) dör upptäcker han en hemlighet. Har deras 65-åriga äktenskap inte varit vad han trodde?
Det är ett drama om kärlek och hopp och den har stor respekt för äldre människor. Lyfter fram människor som i vanliga fall ignoreras, som Jerry Lewis uttrycker det. Ett allvarligt hjärta som bankar.
Jerry Lewis är dock fortfarande kul när han kommer in på presskonferensen. Han fotograferar oss journalister och sina medspelare. Han clownar sig med hörlurarna och stoppar en i näsan. Han räknar hur många som applåderar när hans namn presenteras. Och han svarar ibland surrealistiskt om något helt annat eller om ingenting alls.
Men han är stolt över ”Max Rose”.
– Det är det bästa manus jag läst på 40 år, säger han. Jag ringde direkt och sa ja och att jag kunde börja jobba i morgon.
Han uppskattade att vara skådespelare, inte komiker.
– Jag fick hålla bort allt crazy Jerry och all komik och hitta den här rollfiguren i manus. Det är den sortens film som kommer att få all att må bra när de ser den. Jag var glad i varje ögonblick under den här inspelningen. Det kan jag inte säga om alla mina filmer.
Jerry Lewis slog igenom som komiker på 1950-talet. I många filmer spelade han och Dean Martin mot varandra. När de splittrades som komikerpar gjorde han många succéer på 1960-talet. Det var han som först skapade ”Den galna professorn” som Eddie Murphy gjorde ny version av.
Men på 1970-talet slutade han nästan göra film. Martin Scorseses ”King of comedy” 1982 var ett av få undantag där han skådespelade igen.
– Men det var en version av komikern Jerry Lewis, säger han. ”Max Rose” är helt annolrunda.
En stor motgång blev filmen ”The day the clown cried” som Jerry Lewis spelade in bland annat i Sverige 1972. Harriet Andersson, Sven Lindberg, Keve Hjelm och John Elfström var med. Jan Lumholdt som skriver för Svenska Dagbladet frågade honom om den på presskonferensen.
– Jag tycker den blev dålig, säger Jerry Lewis. Förstår du? Därför är den inlåst och ska aldrig visas. Jag fattade ett beslut för att den inte var så bra som jag ville att den skulle vara. Det är alla skapares rättigheter.
Jerry Lewis säger att den första film som fick honom att skratta var ”Moderna tider” av Charlie Chaplin.
Han var en av de första som fick mig att skratta på bio.
Det var roligt att se Jerry Lewis på nära håll. All respekt åt den 87-årige veteranen.

Regissören Daniel Noah, Jerry Lewis och Kerry Bishé som spelar hans barnbarn.

Jan-Olov Andersson och jag delar en lägenhet här i Cannes under festivalen. Han har hyrt den i flera år och den ligger mycket bra i stan, ungefär 15 minuters promenad från festivalpalatset.
På filmen här ovan finns några glimtar hemma hos Aftonbladets tillfälliga Cannes-redaktion.
Allt fler hyr våningar. Hotellen höjer priserna rekordhögt under festivalen, och det blir billigare, och ofta bättre, att bo i lägenhet. Kylskåp och mikro är bra när man behöver få i sig något snabbt.
I år har flera festivalbesökare klagat på att de blivit lurade på bokningar. Det finns firmor på nätet som tar betalt för rum de inte har, och när folk kommer hit till Cannes är de blåsta på pengarna och har ingenstans att bo.
Men vi trivs bra i vårt årliga boende.

Vi har sänt Studio Cannes direkt varje eftermiddag sedan den 15 maj.
Vi har stått på lite olika platser. Ibland i sol och ibland under hotande regnmoln. Centrum har varit den skandinaviska terassen där de nordiska filminstituten delar utrymme.
Basen för mycket svenskt, isländsk, danskt, norskt och finskt filmsnack i Cannes.
Så här såg det ut bakom kulisserna på senaste programmet, med de duktiga medarbetarna som annars inte syns framför kameran.

Det mesta på filmfestivalen sker i Cannes.
Där visas filmerna och intervjuerna görs på olika hotell och terasser, och ibland inne i Festivalpalatset.
Men när vi ska träffa de största stjärnorna får vi åka iväg. Ofta till Hotell Du Cap, som ligger vackert på en klippa en bit bortför Antibes, ett par mil närmare Nice. Det tar mellan 40 och 65 minuter att köra till hotellet, beroende på trafiken.
I går var jag där och träffade de som gjort ”Mitt liv med Liberace”. En del av mötet med Michael Douglas är inne i tidningen i dag.
Vi som ska göra intervjuerna leds in bakvägen genom trädgården och placeras i olika strandhytter där intervjuerna sedan sker. Själva hotellet ser man aldrig.
Men det är en vacker plats. På bilden ovan syns utsikten från klippan bort mot Cannes-hållet.

På dagarna är det allmän badstrand.
På kvällarna blir det biograf.
Det är gratis för alla att slå sig ner i stolarna framför den stora bioduken som spänns upp. 21.30 brukar visningarna börja. Då är det tillräckligt mörkt och havet brukar ha lugnat ner sig.
På min lilla film ovan ser man hur stranden ser ut och den kvällens visning av ”Mannen från Rio” med Jean-Paul Belmondo.
I kväll tisdag är det Steven Spielbergs ”Hajen” som visas. Vågorna brusar hotfullt.

Hellenius vid strandpromenad. Bakom honom festtält och flaggor.
Hjärtat av Cannes ligger runt en bukt. Det är sandstrand hela vägen. En liten del är öppen för publiken, men mycket är reserverat för hotell och restauranger som stängslat in sin remsa.
Intill hotellen går en gata som i vanliga fall har två filer trafik i båda riktningarna. Under festivalen är mycket avstängt och det blir kaos.
Bredvid bilgatan ligger strandpromenaden som kallas Croisetten.
Mellan sandstranden och Croisetten ligger ställen som under festivalen ägnas åt fest och firande.
Svenska Filminsitutet har sitt 50-årskalas på en sådan strand. Varje strand har en egen flagga så man ska hitta dit.
Nu börjar kön ringla sig utanför festplatsen. Röd matta och mycket folk på plats.

Klockan 20 börjar Svenska Filminstitutet fira sina 50 år.
I Cannes där många framgångsrika filmer uppmärksammats genom åren.
När festen fått fart blir det uppträdanden. Edda Magnason, som har huvudrollen i filmen ”Monica Z”, ska sjunga med Peter Nordahl och hans trio.
Och Håkan Hellström ska sjunga med samma musiker. Och med Adam Lundgren som spelar huvudrollen i ”Känn ingen sorg”.
Soundcheck är klart. Scenen är redo. Solen skiner och havet brusar. Från köket hörs slammer av mat som förbereds och festarrangörer arrangerar allt festligt.
I hotellrum runt Cannes håller gästerna på att piffa till sig.

Håkan Hellström och Adam Lundgren kom till Cannes för att prata om filmen ”Känn ingen sorg”. Finns intervju i tidningen i dag och på aftonbladet.se
Vi träffades strax efter frukost på lyxhotellet Carlton där de ätit.
Vi gick iväg efter intervjun för att jag skulle ta bilder. Då kom Adam på att han hade tofflor på fötterna. Hotellets tofflor.
Men han viftade tappert med dem på bild.

Håkan Hellström hade dock ordentliga boots på fötterna.
Han upptäckte ett annat problem med klädedräkten. I innerfickan låg ett tuggummi som kletat fast i hela tuggummipaketet. Och i hans iPhone.
Han fick göra rent telefonen innan den var redo för bruk.
Solen sken. Vågorna kluckade. Turisterna flockades utanför hotellen för att få en skymt av stjärnor.
Håkan Hellström sa att strandvägen och promenaden såg ut som Copacabana i Rio.