Tjo! 

Är för tillfället i Malmö och drar runt. Älskar min hemstad en väldig massa, men trots att jag bara varit här en dag längtar jag lite efter Stockholm. Men det brukar alltid ta nån dag innan jag kommit in i det icke existerande tempot här så jag får ha lite tålamod. 

Hur som helst, jag åkte tåg ner hit igår och jag åker ALLTID tyst avdelning (inte för att jag inte gillar att snacka men det är såå skönt att sova på tåg). Igår hamnade jag brevid en gubbe som var cirka hundra år och som under hela resan satt med sin väska i knäet. Han satt även och strök under meningar i en bok MED LINJAL. Och inte bara någon mening här och där utan ALLA meningar.

I början tyckte jag han var gullig. Gamla människor är ju oftast söta. Men det jobbiga var att både han och tåget var så skakiga att linjerna hela tiden blev dragna över typ hela sidan och då blev gubben sur. Han muttrade argt och svor högt över hela den tysta avdelningen varje gång strecket blev snett. Detta hände VARJE gång jag precis hade kommit in i sömnmode. Ja inte bara jag utan alla i den tysta avdelningen. Jag fick även den extremt långa linjalen i magen både en och två gånger.

Efter x antal gånger när jag blivit väckt av hundraåringen frågade jag till slut om jag skulle hålla i linjalen för att hjälpa honom få raka streck (så att han i sin tur skulle sluta svära och väcka alla med sitt muttreri). Han svarade att ja om jag kunde hålla den ett tag så han fick raka linjer vore detta bra. När jag satt och höll i linjalen försökte jag kolla vad det var för meningar han strök under, men varje gång jag liksom skulle snegla över hans axel tittade han surt på mig och sa att jag att jag inte fick titta.

Efter att han strukit under VARJE mening under cirka 5 sidor fick jag nog då jag insåg att jag antagligen skulle få agera linjalhjälpreda resten av tågresan (kan berätta att linjalhjälpreda inte var särskilt kul) och dessutom utan att ens få veta vad det var för bok. Så jag sa snällt “tror du att jag kan sluta hålla nu?”. Då blev han skitsur och muttrade något om att “sneda linjer fick duga”.

Min hjälpsamhet var med andra ord onödig och ingen sömn fick jag heller. Men jag kommer alltid minnas den knäppa linjalmannen i tyst avdelning på tåg 535 Sthlm – Malmö.