Är inne i en “bra period” nu och det känns skönt och lugnt. Jag vill skriva harmoniskt men fy fan känner mig så präktig när jag använder sånna ord (min rädsla för att vara och verka präktig är kanske något jag måste jobba på…). Men lite så är det fan. 

Trots att jag känner mig obetydlig, tjock, tråkig, ful, trött, ointressant och stressad är jag ändå lugn och lycklig? För vissa kanske det är helt normalt men för mig är det något som endast händer i mina uppåt perioder. Får jag EN motgång kan jag känna att hela världen rasar för mig om jag är inne i “fel” period. Det kan vara att jag lova ringa en kompis men glömmer det och känner mig som världens sämsta vän eller om jag struntat i att städa lägenheten eller om jag fått en löjlig finne i pannan …ja då kan allt raseras den dagen. Ja, jag vet. Att en finne i pannan kan vara en motgång låter ju helt stört men så är det under vissa perioder.

Är det däremot som nu kan jag ha tusen motgångar utan att det rör mig i ryggen. I dag har jag både mensvärk, känner mig extremt omotiverad att göra saker jag måste, är hur trött som helst och känner mig dessutom meningslös. Men trots detta känner jag mig ändå sjukt jävla glad och lycklig. Jag kan tänka klart och ha vettiga tankar och fattar hur tacksam jag är över allt. Jag är frisk, har familj och vänner som älskar mig och jobbar med det jag tycker är kul. Att en finne i pannan kan ha sån stor betydelse i vissa perioder har jag sjukt svårt att förstå just nu om vi säger så.

Vi hanterar ju alla våra “spöken” på olika sätt. En sak som hjälper mig och som alltid hjälpt mig är att skriva. När jag skriver, dagbok eller blogg eller bara en anteckning i telefonen, ja då får jag ut allt och det känns som lungorna fylls med syre igen. Att se en text svart på vitt om hur jag mår hjälper mig.

När jag fick min diagnos för cirka 6 månader sedan blev jag inte så förvånad. Jag hade nyligen läst gamla dagböcker från när jag var runt 19 och det var så tydligt att jag varit bipolär sedan då (om inte tidigare). Två veckor i dagboken var pepp pepp pepp, “jag är bäst” och allt var rosa moln. Dagarna efter de där toppenveckorna var allt svart i dagboken. Sura gubbar ritade i kanterna av böckerna, texterna var negativa och jag hade cirka noll livslust.

Hur som.

Som jag skrev innan, jag kan fortfarande känna mig sjukt sänkt och att världen rasar över något litet och obetydligt i mina jobbiga perioder. Jag är där nere på botten och försöker se trots att det är bäckmörkt. Men den senaste tiden har jag sällan känt att det är så djupt att jag inte kommer upp till ytan igen. Och fan vilken befrielse det är.