Hur grymt är det inte när ens bror har stenkoll på vilket smink man gillar? I förra veckan kom han med mascaran BAD Gal Lash från Benefit som han vet att jag använder.

Jag skiftar oftast mellan denna och They’re Real från samma märke. Skillnaden tycker jag är att BAD gal är mer SUPERSVART och tjockare medans They’re Real ger mer ett intryck av att man har lite lösögonfransar. Hur som helst så älskar jag dem båda två och har ni inte testat deras mascaror så GÖR DET. Benefit finns bara på Sephora i Sverige vad jag vet. Och tack fina bror för att du har sån jäkla koll på din syrras skönhetsrutiner.

Jag ogillar att peka finger och tycka att folk borde göra si eller så, men att fler unga människor sökte till Paradise hotel än till lärarhögskolan…det är ju…hmm.. lite tragiskt.

Att unga söker sig till diverse dokusåpor kan jag absolut förstå. Man blir “känd” väldigt snabbt för att i princip ha gjort…ja,  ingenting egentligen. Ja mer än att dricka sprit, ligga, pakta och säga lite snurriga kommentarer då och då. Detta hör väl dock ungdomen till. Själv åkte jag till Aiya napa och Kos och gjorde likadant. Skillnaden är att jag inte förväntade mig någon karriär efter mina resor som faktiskt en del verkar göra idag när de varit med i en skandalsåpa. Och förutom några dimmiga foto i mitt album kan ingen hitta klipp av mig på youtube när jag trillar i min egen spya eller ligger med någon ful tönt.

Kanske söker man till Paradise Hotel bara för att det är “en kul grej”. Men något som kan vara bra att tänka på efter  “15 minutes of fame” och diverse bartenderturnéer i Västerås, Kalmar och Trollhättan är att allt har ett slut. Inbjudningarna till biopremiärer slutar komma och vakten på Spy bar kommer inte längre ihåg vem du är och kanske måste du tacka ja till att vara med i en skabbig telefonsexreklam i en damtidning. Men det gör kanske inte dig något, men bra att att ha i bakhuvudet på nåt sätt?

En av förra årets Paradise Hotel-deltagare.

Jag brukar tycka hudvårdsmärket Dove gör bra grejer. De har modeller i olika former och färger och ja, de försöker jämfört med många liknande märken att visa “vanliga” kvinnor i sina annonser och reklamfilmer. Det är ju givetvis toppen.

MEN. Just nu har Dove en kampanj som heter “Se skönheten” där de uppmanar tjejer att ta en selfie precis som man ser ut för stunden för att sedan posta den på Instagram. Det står : “Vågar du ta en bild av dig själv här och nu? “ och mängder av kvinnor har “vågat” göra just detta.

Varför tror då Dove att vi tjejer INTE skulle VÅGA ta ett foto av oss själva som vi ser ut just nu? Ja, givetvis för att skönhetsidealen ser ut som de gör vilket indirekt ska ha gett oss tjejer dåligt självförtroeende. Och självklart ger modeller, skönhetsideal, media och allt vad det heter oss tjejer en skev syn på vad som är vackert och snyggt. Jag har själv haft ätstörningar när jag var yngre så jag vet absolut hur mycket man påverkas.

Jag fattar att Dove VILL VÄL med den här kampanjen, ( ja förutom att sälja sin produkt då, för det får vi inte heller glömma att de försöker göra) men det här känns faktiskt riktigt misslyckat. För jag tror att en sådan här kampanj spär på mer osäkerhet än att det hjälper. Tyvärr. För personligen tänkte jag “oj, är det meningen att jag INTE ska våga lägga ut en bild på mig själv osminkad och oduschad? Har jag missat något?”

Det fick mig att ifrågasätta om jag dög istället för att känna “gud va härligt – klart jag lägger upp en bild!”. Fattar ni hur jag menar?

Visst, nu kanske är jag inte deras målgrupp då jag faktiskt är helt okej med både mitt utseende och min kropp och det gör mig nästan ännu mer ledsen. För det visar att man vänder sig till människor (tjejer) med dåligt självförtroeende. Och dessutom, vad är det för signal man sänder till tjejer som tex är väldigt unga? Hur tänker tex en 14-årig  tjej när hon ser detta?

Som sagt, jag förstår absolut att detta ska vara en bra och peppig grej som Dove gör. Men om syftet är att tjejer ska  känna att de blir starkare och får mer självförtroende genom att lägga upp en bild på sig själv så misslyckades Dove ganska grovt enligt mig.

Jag skrev ju nyligen en mini Bornholmsguide till er. Och om du vill åka iväg på en mysig weekend men inte för långt är Bornholm verkligen att rekommendera. Vill du dessutom bo på ett fantastiskt ställe och äta helt galet god mat så har jag ett hett tips. Stammershalle Badehotel = Fem tummar upp.

Hotellet ligger superfint precis vid vattnet mellan Gudhjem och Allinge. Bussen stannar precis utanför men det tog bara typ 20 minuter att cykla från Allinge.

Vårt rum hade en underbar havsutsikt och både stort badrum, sovrum och ett vardagsrum.

Perfekt med en vardagsrumsdel när man vill dricka lite bubbel och ha det gött.

Stort badrum med två duschar och ännu mer havsutsikt.

Sovrummet.

Lassens restaurang som är hotellets restaurang var fantastisk. Vi åt 5 rätter som var helt sagolika. Ganska saftiga priser givetvis men så värt.

Inlagd gurka med rökt ost och egengjorda rotfruktchips med lufttorkad skinka.

Kall krabbsoppa.

Brödstekt fisk, pumpa, sommarlök och gräddsås.

Gris med selleri, champinjoner, flæskesvål och tryffel.

Chokladkaka med plommon i madeira.

Ja det var det hela. Stmmershalle är verkligen ett perfekt ställe att chilla i två-tre dagar.

Här kommer ett väldans gött recept på “fejkade” rårakor. Det vill säga – de är helt utan potatis. Man blir supermätt och de är väldigt enkla att göra. OBS viktigt – Snåla inte på räkor och rom!

Som ni kanske vet älskar jag prosecco, cava, mousserande och champagne. Jag har testat en hel del olika och har många favoriter inom olika prisklasser.

Nu är det ju snart helg så jag tänkte tipsa er om min senaste favvisProsecco som jag och min kille även serverade på vårt bröllopet. Den är verkligen supergod. Zonin Prosecco Cuveé har vunnit flera internationella utmärkelser och är den mest sålda proseccon i  hemlandet Italien. Och det är i hög grad förståligt för den är helt klart en av de mest prisvärda jag testat. 87 kr får du betala för Zonin och den finns i Systembolagets beställningsortiment.

Ha nu en bubblig helg!

Heja heja heja! Idag åker jag till franska rivieran i en vecka. Det är runt 27 grader där nu så jag hoppas på en massa bad.

Första stoppet blir Spéracèdes där två av mina bästa vänner ska gifta sig. Det kommer bli uuuuunderbart att vara på plats med alla roliga vänner. På måndag drar vi vidare till Antibes och Nice. Givetvis kommer blogginlägg varje dag ändå – bloggen har ju aldrig semester.

Förra året i Antibes såg ut såhär:

Varmvattnet är så hett nu att det nästan bränner på huden. Men jag står fortfarande kvar. Tårarna har blandats med schampot och det kliar i ögonen. Men de var röda redan innan så det gör inget.

Jag stänger motvilligt av duschen och torkar mig med den nytvättade handduken. När jag borstat tänderna släcker jag alla lampor i lägenheten och går in i sovrummet. Jag stannar i dörröppningen och tittar på sängen. Det känns som den stirrar hånfullt på mig. Jag vet vad som väntar den här natten och det hugger till i magen.

Sängen som oftast är min kompis är idag min värsta fiende. Jag tar upp boken som ligger på golvet brevid sängen och kryper ner under täcket. Jag fortsätter läsa om den cancersjuka flickan men samtidigt som meningarna flimrar förbi känner jag hela tiden hur mörkret blir svartare och svartare runt mig. Snart är det dags.

Jag tar ett djupt andetag. Skickar ett sms till en kompis men hon svarar inte och på ett sätt blir jag lättad. Jag måste klara av mina ångestattacker själv.

Jag kan inte koncentrera mig på boken och slänger den uppgivet brevid mig.

Den här jävla ångesten. Jag borde kunna kontrollera den vid detta laget. Jag borde kunna säga till den att dra åt helvete. Ibland kan jag det och ibland vinner jag. Men inte i natt. I natt är jag chanslös. Jag är en lätt match och det är inte lönt att streta emot.

Rummet krymper och jag drar täcket över huvudet. Tyst upprepar jag för mig själv att jag inte kommer dö. “Du kommer inte dö, du kommer inte dö, du kommer inte dö….”

Till slut slumrar jag till av utmattning men vaknar plötsligt i panik. Jag vet inte hur länge jag har sovit men min kropp är täckt av svett och jag är säker på att jag ska dö. Jag är lika säker på detta som allt annat jag vet. Hela mitt inre känns som en tickande bomb och jag skakar av rädsla.

Det känns som jag sakta försvinner när jag känner hur Han tar min hand i sin och viskar “Det är ingen fara Sofie…du är trygg här…” Efter en stund blir mina andetag lugnare, tankarna klarnar och jag känner hur jag sakta kommer tillbaka.

Jag förväntar mig aldrig att någon ska rädda mig från ångesten. Det är bara jag själv som kan befria mig. Men den där handen och de där orden. Det gör att jag orkar kämpa.

Ja ibland känner jag mig som ett barn. Till exempel när man går en runda på Bornholm och ser en skylt med ett lustigt namn och fnissar för sig själv.

Att man tycker sånt här är kul när man är 30 plus…hihi. Men det är inget fel i att vara lättroad tycker jag. Det är snarare tacksamt faktiskt. Man ser väldigt mycket kul överallt och när folk drar dåliga vitsar skrattar jag nästan alltid. Och det finns ju så mycket i vardagen att skratta åt. Idag när jag gick till affären såg jag ett barn som satt och gungade och såg verkligen helt apatisk ut vilket jag tyckte var skoj. Skrattade rakt ut åt detta.

Tillbaka till “Snorregade” och “Årsballe”. Jag tycker att danska är världens bästa språk. Kul, grovt och lite burdust. Ja, det kanske har att göra med att jag är skåning men jag tycker faktiskt danska är mycket coolare än tex norska. Norska låter ju bara som en enda låååång gullig och käck sång som aldrig tar slut. Och ja jag vet att jag typ är den enda i Sverige som föredrar danska framför norska men det där gulliga är liksom inget för mig.

Annat löjligt jag tycker är extremt kul är frisörsalonger med “lustiga namn (Hairligheten, Saxsess, Kam in…) men det tar vi en annan gång.