Varmvattnet är så hett nu att det nästan bränner på huden. Men jag står fortfarande kvar. Tårarna har blandats med schampot och det kliar i ögonen. Men de var röda redan innan så det gör inget.

Jag stänger motvilligt av duschen och torkar mig med den nytvättade handduken. När jag borstat tänderna släcker jag alla lampor i lägenheten och går in i sovrummet. Jag stannar i dörröppningen och tittar på sängen. Det känns som den stirrar hånfullt på mig. Jag vet vad som väntar den här natten och det hugger till i magen.

Sängen som oftast är min kompis är idag min värsta fiende. Jag tar upp boken som ligger på golvet brevid sängen och kryper ner under täcket. Jag fortsätter läsa om den cancersjuka flickan men samtidigt som meningarna flimrar förbi känner jag hela tiden hur mörkret blir svartare och svartare runt mig. Snart är det dags.

Jag tar ett djupt andetag. Skickar ett sms till en kompis men hon svarar inte och på ett sätt blir jag lättad. Jag måste klara av mina ångestattacker själv.

Jag kan inte koncentrera mig på boken och slänger den uppgivet brevid mig.

Den här jävla ångesten. Jag borde kunna kontrollera den vid detta laget. Jag borde kunna säga till den att dra åt helvete. Ibland kan jag det och ibland vinner jag. Men inte i natt. I natt är jag chanslös. Jag är en lätt match och det är inte lönt att streta emot.

Rummet krymper och jag drar täcket över huvudet. Tyst upprepar jag för mig själv att jag inte kommer dö. “Du kommer inte dö, du kommer inte dö, du kommer inte dö….”

Till slut slumrar jag till av utmattning men vaknar plötsligt i panik. Jag vet inte hur länge jag har sovit men min kropp är täckt av svett och jag är säker på att jag ska dö. Jag är lika säker på detta som allt annat jag vet. Hela mitt inre känns som en tickande bomb och jag skakar av rädsla.

Det känns som jag sakta försvinner när jag känner hur Han tar min hand i sin och viskar “Det är ingen fara Sofie…du är trygg här…” Efter en stund blir mina andetag lugnare, tankarna klarnar och jag känner hur jag sakta kommer tillbaka.

Jag förväntar mig aldrig att någon ska rädda mig från ångesten. Det är bara jag själv som kan befria mig. Men den där handen och de där orden. Det gör att jag orkar kämpa.