Trots att jag är van vid de här nätterna skrämmer de mig fortfarande. Jag kommer aldrig förstå. Jag kommer aldrig acceptera att jag ska behöva utstå dem.

Svetten kliar i nacken. Värmen och fukten sprider sig. Jag går till badrummet och hämtar ett gummiband. Sätter upp håret. Ser mig själv i spegeln i det kalla badrumsljuset. Färgen som fanns i ansiktet dagen innan är som bortblåst. Jag ser genomskinlig ut. Genomskinlig och grå. Min mardröm. Att vara någon som går obemärkt förbi i någon annans liv. Jag vill alltid vara betydelsefull och jag skäms inte för att säga det. Kan inte acceptera att vara medioker. Tänker på ett tv-program jag såg tidigare i veckan. En man beskrev sig själv som enkel och jag fick svårt att andas. Av den meningen fick jag ont i magen.

“Enkel”…

Jag frågar om han tycker jag är enkel. Han tittar på mig som om jag var dum i huvudet. “Sofie. Du är allt annat än enkel. Och du skulle dö om du var enkel.” Ja. Han känner mig. Samtidigt avundas jag mannen på TV. Va skönt att kunna säga så. Och känna så. Att vara enkel. “Allt jag vill är att få vara ifred med min lilla hund.” sa han. ALLT HAN VILL ÄR ATT VARA IFRED.

Det knyter sig i magen.

Jag släcker lampan på toaletten och går in i sängkammaren igen. Tittar ut genom fönstret. En granne är lika sömnlös som jag. Ljuset från hennes TV speglar sig över gården. Jag tar av mig linnet. Det är så varmt. Öppnar fönster och dörrar. Men värmen försvinner inte och jag börjar få panik. Sätter på en app som jag fått tips av min psykolog att ladda ner. Mindfullness.”Slut ögonen och lägg dig bekvämt på rygg”. Jag lyssnar i en minut och stänger av. Fy fan vad är det för skit egentligen?

Kollar instagram. Kollar twitter. Kollar facebook. Inga uppdateringar. Alla sover sött och tryggt. Tittar på klockan. 04.37. Jag tänker och det skaver.