Sitter och kollar igenom gamla krönikor som jag skrivit för Allt Om Stockholm. Innan jag började skriva texter inriktade på sex & relationer för AoS skrev jag om lite vad som helst som jag var med om i mitt liv. 

En av de mest uppskattade krönikorna var en jag skrev i slutet på 2012 & som jag fortfarande får frågor om – “Är den verkligen sann?”. De som frågar känner inte mig så väl, för om de hade känt mig hade de inte behövt undra detta – mina vänner är vana vid att sånt här händer mig typ dagligen. De blir inte ens chockade längre utan frågar mer “Berätta om nåt sjukt som hänt dig den senaste tiden”. Ja mitt liv är lite så.

Här kommer krönikan om en lite udda hotellmorgon som jag var med om:

Medans ni andra avslutade 2012 med knäck, julklappar och härliga stunder framför brasan, har jag kört lite klantighet a la Sofie. Sådär för att slutföra 2012 med flaggan i topp. Eller helt utan flagga, det beror på hur man ser det. 

Veckan innan julafton checkar jag in på ett hotell i Malmö. Dagen efter vaknar jag av ett starkt tutande ljud vid niotiden – hotellets brandlarm. Jag, som är fruktansvärt rädd för bränder och allt vad det innebär, får fullständig panik. 

Eftersom jag bara ska bo på hotellet en natt har jag inte packat upp något utan bara krupit ner i sängen kvällen innan enbart i trosor. Så när jag vaknar där i panik av brandlarmet tar jag bara täcket om min ganska nakna kropp och springer ut ur rummet. 

Precis när dörren stängs igen fastar täckhelvetet i dörren. Jag bryr mig inte ett skit utan fortsätter bara springa med brösten i vädret. Det brinner ju liksom. Och jag bryr mig inte om någon ser mig för vem fan tittar på en halvnaken tjej när det gäller liv och död? 

Eftersom jag är på tredje våningen och inte vet hur länge brandlarmet pågått (jag sover djupt) har jag bara en tanke i mitt huvud och det är att komma ut levande. Dramatiskt jag vet. 

Jag möter inga andra människor när jag springer i korridoren och det gör mig ännu mer nervös. När jag ser en brandsläckare i hallen tänker jag att den ska  jag ha med mig. Kanske behöver jag släcka något på vägen? Efter flertal försök att få loss brandsläckaren slår jag liksom den upp i skallen så jag får ett jack som börjar blöda. Den går typ sönder så jag skiter i brandsläckaren och springer vidare. 

När jag kommer ner för trapporna möts jag av flera andra hotellgäster. Men de är inte lika panikslagna som jag. Och inte lika nakna. Nä, de går lugnt ner för trappan fullt påklädda och har till och med hunnit få på sig mössor, handskar och kappor? Jag fattar ingenting och rusar ner mot folkmassan och skriker VAR BRINNER DET???  Jag vrålar även av någon jävla anledning på engelska WHERE IS THE FIRE????

Folk tittar på mig som om jag vore helt jävla dum i huvudet. Vissa skrattar, vissa tittar bort. Vissa går vidare. En dam tittar på mig uppifrån och ner och säger sen med lugn röst att det är en brandövning. Att det finns lappar som berättar detta överallt på hotellet. “Har du missat det?” Eh, ja kära dam, det verkar som jag missat dessa lappar…

Helt plötsligt inser jag hur jag ser ut. Jag står där i trappen med damen, nästan spritt språngande naken och ser komplett galen ut. Mina små genomskinliga hipster-trosor täcker inte så mycket om man säger så, mitt blonda hår står åt alla håll – ser ut som ett fågelbo typ, jag är helt naken på överkroppen och blodet  i pannan rinner ner lite lätt ner för pannan. Jag tänker att även om det hade varit en riktig brand hade folk är inte varit rädda för den – de hade varit rädda för mig och tänkt “Se upp för det blonda psykfallet , det är säkert hon som startat branden”.

Och som inte detta vore jobbigt nog. När jag väl går tillbaka till mitt rum har jag givetvis glömt nyckeln i min panik och får gå hela vägen tillbaka till receptionen för att be någon öppna mitt rum. 

Nu skulle man ju kunna tro att jag skäms ihjäl här, och visst, det är inte mitt mest stolta ögonblick i livet när jag står där helt blottad. Men. När jag förklarar i receptionen vad som hänt, skrattar jag faktiskt mest. För det här är så himla typiskt mig. Att göra bort mig och panika är väldigt mycket JAG.

Vaktmästaren som följer mig till rummet skrattar så han kiknar när jag berättar. Och sen säger han att  han kommer ha en rolig historia att återge runt julbordet nästa vecka och att fler borde bjuda på sig själv. 

Ja nu var det ju inte tanken att jag skulle bjuda på mig själv. Men kanske borde det vara så, att folk inte skulle vara så himla rädda för att göra bort sig. Om inte annat så blir det ju en jäkla rolig historia att berätta någon gång.

Det här fotot är taget precis innan jag ska gå och lägga mig kvällen innan “incidenten”. Jag ser aningen kaxig, störig och svår ut och anar inte att jag ska bjuda hotellets gäster på en tuttchock om några timmar. DÅ var Soffan inte lika kaxig näääää….