Gick förbi de här snödropparna för några dagar sedan och kände mig lite som en av dem. Hahah så sorglig man är…

De stod på vägen till tunnelbanan, på ett ställe brevid en parkering där typ inget grönt brukar finnas annars. Helt ensamma, fast ändå som en klump tillsammans stod de där. Det är bara stenar och grus vid det där stället men de här jävlarna gav sig väl fan på att ta sig igenom all stenig och hård yta och plantera sig där.

Och nu menar jag inte att jag ÄR ensam. Men ibland kan man ju känna sig ensammast i världen trots massa vänner och familj runt omkring sig. Så kände jag just då. Ibland behöver man ta sig igenom den där stenytan ensam och själv vilket känns helt omöjligt. Men sen när man kämpat sig upp genom all skit inser man att det finns massa snödroppekompisar brevid en och som funnits där hela tiden fast man inte märkt det.