När man träffar nya människor är en av de första frågorna man får “Vad jobbar du med?”. När jag berättar att jag  jobbar som journalist kommer ofta följdfrågor, precis som jag också ställer fler frågor om någon tex säger att hen jobbar som kock.

I helgen snackade jag om en intressant grej med en polare. Han menade att alla journalister verkar ha ett helt annat språk när de skriver privat än när de skriver ett reportage, en krönika eller en artikel. När jag sa att “ja det är väl klart” så blev han helt förvirrad. Han menade, om han tog mig som exempel så kan ju jag skippa komma, stor bokstav, skriva meningsbyggnadsfel etcetera ibland när jag skriver sms, twittrar eller bloggar, men i artiklar och krönikor skriver jag “perfekt” (hans ord, ej mitt).

Han har helt rätt. Och detta är såklart medvetet från mitt (och många andra journalisters/skribenters) håll. Anledningen är enkel – jag ÄR inte mitt jobb. Precis som en bartender blir sugen på en vanlig jävla stor stark ibland, precis som en modebloggare går runt i fula mysbrallor och inte är piffad 24-7 eller precis som en fotograf inte alltid har en tanke med sina instagrambilder – precis på samma sätt slarvar jag med meningar, punkter och stora bokstäver. Jag vet liksom att jag KAN skriva, därför behöver jag inte alltid göra det rätt när det inte är ett jobb. Men när det väl är ett jobb läser jag igenom en text hundra gånger innan jag lämnar för publicering för att det inte ska vara ett enda fel.

När det kommer till ord och meningar slappar jag helt enkelt på min fritid.

Men jag förstår folk som precis lärt känna mig, kanske kollar in min blogg innan de läser “en riktig text” , kanske får ett sms som är helt galet skrivet och ba “eh du jobbar som journalist säger du…du kan ju inte skriva en normal mening?”.

Så om någon annan tänkt på samma sak så var där en liten förklaring.

Det var allt. Puss på er.