Ibland ger jag kvinnan som sitter och tigger utanför Coop i Midsommarkransen lite pengar. Då och då köper jag nån frukt eller nåt att äta till henne och jag ger alltid min pant till henne. Precis som så många andra gör.

Men framför allt försöker jag alltid säga hej och prata med henne trots att det är svårt då hon bara förstår några få enstaka svenska ord och noll engelska. Men det går ändå. Givetvis önskar jag att hon inte skulle behöva sitta där och jag tror inte att mina småslantar gör någon större skillnad. Men vad ska jag göra? Bara gå förbi? Ignorera henne? Nä, det går inte.

Hur som helst. I torsdags när jag skulle gå ner till affären och handla satt kvinnan där som vanligt. Den här dagen hade jag varken pant eller mynt med mig. Men när jag sa hej till henne och skulle fråga om hon ville ha något att äta, sträckte hon fram en bukett blommor till mig som hon hade virat vått tidningspapper runt. Sen sa hon på knagglig svenska “Tack alltid hjälpa mig”…

Det kan ha varit de finaste blommorna jag någonsin fått.