Jag är en tunnelbanesnackare. Alltså en sån som du kanske ibland tycker kan snacka lite väl mycket och som du ibland inte vill ha med att göra. Men jag är mest en som som du gillar och tycker är trevlig för jag ger dig en komplimang eller säger något snällt.

Jag tänker att jag kan känna av när det inte är uppskattat med spontansnack på tuben och då backar jag såklart. Men bjuds det in till samtal, eller märker jag att du vill fortsätta att snicke snacka, ja då är jag på diiiiiirekt. Jag gillar nämligen de där mötena med dig och andra främlingar. För när vi väl börjat prata är vi inte främlingar längre.

Vissa möten försvinner medans andra fastnar. Förra veckan satt jag tex bredvid en flicka som kanske var 5 år och mitt emot mig satt hennes mormor. Flickan skulle lära sig uttala alla tunnelbanestationer på svenska för hon och hennes mormor kom från Chile och hade inte bott här så hemskt länge fick jag veta. Så vi satt där och jag lärde flickan o mormorn att uttala Slussen, Zinkensdamm (den var ganska svår) och Hornstull. Det var en fin stund.

Hur som helst. Det är intressant det där med olika tunnelbanetyper, det finns en hel del. Tex “Telefonsnackaren” – typen som tror att telefonen är en megafon och att alla är intresserade av samtalet hen har,  “Boaren” – typen som tror att hen bor på tuben och brer ut sig med sina väskor och sin kropp på sätena trots att det är fullt i vagnen, “Sovar’n” – ja, en person som sover helt enkelt, “Taxiåkaren” – personen som tror att hen åker taxi och inte fattar att kollektivtrafik innebär möte med människor. Ja, jag kan fortsätta…

Men det har kommit en ny typ av tunnelbaneperson till stan. Eller i alla fall som jag inte stött på tidigare. Jag kallar denna typ för “Lutar’n”. Den här personen sitter så pass mycket framåtlutad så att hen nästan trillar över en. Jag har stött på flera Lutare den senaste tiden och igår fick jag till en bild. Som ni ser satt jag snett ut mot gången för han lutade sig fram så mycket så jag fick knappt plats. Och jag kunde nästan lägga näsan i killens bok.

Nu kanske ni tänker att jag sa till, “Hörredu Lutar’n, kan du kanske ge mig lite plats här eller?”. Men det gjorde jag faktiskt inte, för jag är tunnelbanesnackar’n och jag gillar en positiv stämning i vagnen.