Och solen går upp nu. Från balkongen ser jag ljuset.

Här inne är det damm och mest bara tomt.

Jag tänker på huset där jag en gång sa att jag ville bo med dig.

Finns det kvar nu?

“Med dig kan jag gå hur långt som helst” sa du när vi stod på bron. Jag tittade bort mot industrin och log utan att du såg.

Om du visste. Om du var här inne.

Men du frågade aldrig.

Det luktar bränt gummi.

Våt asfalt.

Balkongen är kall. Lika kall som sängen utan dig.

Kanske har jag redan glömt dig.

Och solen är på väg upp nu.