Och jag står och tittar ut över fälten och ser inget slut någonstans. Ingen början inget slut bara oändliga fält och det känns exakt så inuti mig också. Ingen början inget slut.

Det börjar ljusna men det är fortfarande natt. Mina ögon letar efter ljuspunkter men hittar bara få och jag tänker att du är en av dem. Jag kisar och försöker få ett ljus långt borta att bli klart och starkt men det försvinner ju mer jag kämpar för att se det.

Du har inte gjort mig illa men ändå sårat mig precis sådär lagom nog för att det ska kännas in i märgen. Jag tror du vet om det, att det precis är på gränsen. Och det är skönt för dig att det är så. Egentligen är det bara jag som kan avgöra om du bränt mig men jag tänker inte låta det bli så. Jag är inte sån som blir bränd. Jag bränner.

Träden och marken börjar återfå sin färg från natten. Från svart och grått till alla nyanser av grönt, brunt och blått. Det ljusnar nu. Jag tittar på punkten av ljus igen. Det är tydligare nu men det blir allt blekare och till slut är det helt borta. Eller låtsas jag att jag inte ser det, så kan det också vara.

Jag bestämmer mig för att inte se det. Jag drar min hand mot ett träd och vänder mig om för att gå hem igen. Kanske har du också sett natten bli morgon. Kanske står du vid ett fält precis som jag. Men antagligen sover du utan att ha en aning om att du för en kort sekund var ett ljus jag ville se.