Som om jag befann mig i en annan kropp.

Du tar min hand och vi promenerar i mörker.

Jag leds av dig. Jag kan inte gå själv.

Vill släppa taget och falla men du håller så hårt.

Snälla låt mig famla. Jag vill slå mig. Jag vill trilla. Jag vill skrika.

Och sen vill jag ta mig upp igen. Jag kommer ta mig upp igen.

Jag behöver dina händer. Nä. Jag vill inte ha dina händer.

Släpp mig nu. Jag klarar mig alltid.

Min pissdag började i måndags och fortsatte på tisdagen. Idag mår jag dock bättre som tur är. Men fy fan vilka hemska dagar det varit.

Det är så jävla jobbigt att känna ångesten komma krypande och inte försvinna. Så jävla jobbigt att inte vilja någonting, att inte känna någonting, att inte tänka någonting. Fy fan säger jag bara. Det är helt sjukt hur man kan vara gladast i världen ena dagen och ha de mest svarta tankarna nästa dag.

För mig brukar det gå ganska lång tid mellan gångerna numera, men när mörkret väl kommer känns det som ett alltför välbekant slag i magen. Jag vet precis hur det känns och hur jag “ska” tänka och inte tänka men ändå gör det så fruktansvärt ont när smällen väl kommer. Och det är så himla jobbigt att inte vilja snacka med någon när jag mår skit. Min familj och mina vänner finns alltid där och vill hjälpa mig när jag är nere, men jag kan inte prata, jag är bara helt tom.

I måndags tog jag mig inte utanför dörren utan låg mest och stirrade i taket. Jag vet att det är det sämsta man kan göra men när jag väl är där i mörkret då skiter jag totalt i vad jag bör och inte bör göra. I tisdags vaknade jag med samma ångest och tyngd men solen sken utanför fönstret så till slut tog jag mig ut även om jag helst av allt ville dra täcket över huvudet och glömma livet.

Det kändes inte bättre när jag kom ut även om solen värmde och ljuset var skönt. Men jag bestämde mig för att promenera runt och lyssna på Håkan. När jag kom till Telefonplan började några barn springa runt om mig. De lekte “polis och tjuv” och jag brukar alltid hälsa på kidsen i området så jag sa hej även till dessa.

Innan jag visste ordet av så var jag tilldelad rollen som tjuv, fick låna en “pickadolla” av den ena pojken och sen var leken igång. Jag tror jag lekte med barnen i typ 20 minuter och under den tiden försvann allt mörker. Jag fokuserade bara på de gulliga ungarna som inte hade en aning om att de just i den där stunden hjälpte en 35-årig tjej som timmen innan låg nerbäddad i sängen och bara kände hopplöshet och mörker.

Så, tack ni fina kids jag inte känner, att leka med er igår var bättre än all terapi i hela världen. <3

Du säger att det alltid kommer vara såhär. Det kommer alltid vara vi på något plan. Du och jag.

Du frågar inte mig, du bestämmer bara att det är så det är. Jag tittar på dig när du pratar men du tittar ut genom den immiga taxirutan.

Din hand trevar efter min men jag stoppar den i jackfickan. Hårt knuten.

Du vet att jag är ledsen och du är ledsen med. Vi säger inget och du försöker inte ens förklara. Det finns inget att förklara.

Och solen går upp nu. Från balkongen ser jag ljuset.

Här inne är det damm och mest bara tomt.

Jag tänker på huset där jag en gång sa att jag ville bo med dig.

Finns det kvar nu?

“Med dig kan jag gå hur långt som helst” sa du när vi stod på bron. Jag tittade bort mot industrin och log utan att du såg.

Om du visste. Om du var här inne.

Men du frågade aldrig.

Det luktar bränt gummi.

Våt asfalt.

Balkongen är kall. Lika kall som sängen utan dig.

Kanske har jag redan glömt dig.

Och solen är på väg upp nu.

Hittar inte ut.

Och Håkan sjöng att jag aldrig vågade hålla din hand.

Men jag håller och jag vågar.

Jag hoppar före dig.

Du läste en bok och drack te.

Jag läser ibland när jag ska sova och te smakar skit.

Jag hoppar före dig och du stannar kvar.

Men jag hittar inte ut och du tvekar.

“Kom inte efter mig” ropar jag.

Jag måste hitta ut själv och du kommer aldrig orka i mitt tempo.

Du kan ha ditt äckliga te och din tråkiga bok.

Jag släpper din hand. Jag vågar.

Jag föll offer för längtan. Den tog allt från mig.

Tiden stod still och jag tog på mig klänningen du älskade.

Den är för liten nu och saknar en knapp.

Breven du skrev kastade jag förra flytten men jag minns varje bokstav varje punkt.

Hungern släpper aldrig taget och jag har ätit allt nu.

Orkar inte längta mer.

Hon berättar allt. Det är vad de tror.

Springer omkring i massan. Känner alla känner ingen.

Stenar faller från skyn. Alla ser solen men inte hon.

Hon andas aldrig.

Hundra ord på en minut.

Fyller på och känslodödar. Hundra ord till.

De tror hon är sann.

Alla faller. Ner på hård mark.

En efter en utan skydd.

“Fånga henne!” ropar någon.

Det tutar upptaget i telefonen. Men hon har inte att säga honom ändå.

Och jag står och tittar ut över fälten och ser inget slut någonstans. Ingen början inget slut bara oändliga fält och det känns exakt så inuti mig också. Ingen början inget slut.

Det börjar ljusna men det är fortfarande natt. Mina ögon letar efter ljuspunkter men hittar bara få och jag tänker att du är en av dem. Jag kisar och försöker få ett ljus långt borta att bli klart och starkt men det försvinner ju mer jag kämpar för att se det.

Du har inte gjort mig illa men ändå sårat mig precis sådär lagom nog för att det ska kännas in i märgen. Jag tror du vet om det, att det precis är på gränsen. Och det är skönt för dig att det är så. Egentligen är det bara jag som kan avgöra om du bränt mig men jag tänker inte låta det bli så. Jag är inte sån som blir bränd. Jag bränner.

Träden och marken börjar återfå sin färg från natten. Från svart och grått till alla nyanser av grönt, brunt och blått. Det ljusnar nu. Jag tittar på punkten av ljus igen. Det är tydligare nu men det blir allt blekare och till slut är det helt borta. Eller låtsas jag att jag inte ser det, så kan det också vara.

Jag bestämmer mig för att inte se det. Jag drar min hand mot ett träd och vänder mig om för att gå hem igen. Kanske har du också sett natten bli morgon. Kanske står du vid ett fält precis som jag. Men antagligen sover du utan att ha en aning om att du för en kort sekund var ett ljus jag ville se.

Jag är en tunnelbanesnackare. Alltså en sån som du kanske ibland tycker kan snacka lite väl mycket och som du ibland inte vill ha med att göra. Men jag är mest en som som du gillar och tycker är trevlig för jag ger dig en komplimang eller säger något snällt.

Jag tänker att jag kan känna av när det inte är uppskattat med spontansnack på tuben och då backar jag såklart. Men bjuds det in till samtal, eller märker jag att du vill fortsätta att snicke snacka, ja då är jag på diiiiiirekt. Jag gillar nämligen de där mötena med dig och andra främlingar. För när vi väl börjat prata är vi inte främlingar längre.

Vissa möten försvinner medans andra fastnar. Förra veckan satt jag tex bredvid en flicka som kanske var 5 år och mitt emot mig satt hennes mormor. Flickan skulle lära sig uttala alla tunnelbanestationer på svenska för hon och hennes mormor kom från Chile och hade inte bott här så hemskt länge fick jag veta. Så vi satt där och jag lärde flickan o mormorn att uttala Slussen, Zinkensdamm (den var ganska svår) och Hornstull. Det var en fin stund.

Hur som helst. Det är intressant det där med olika tunnelbanetyper, det finns en hel del. Tex “Telefonsnackaren” – typen som tror att telefonen är en megafon och att alla är intresserade av samtalet hen har,  “Boaren” – typen som tror att hen bor på tuben och brer ut sig med sina väskor och sin kropp på sätena trots att det är fullt i vagnen, “Sovar’n” – ja, en person som sover helt enkelt, “Taxiåkaren” – personen som tror att hen åker taxi och inte fattar att kollektivtrafik innebär möte med människor. Ja, jag kan fortsätta…

Men det har kommit en ny typ av tunnelbaneperson till stan. Eller i alla fall som jag inte stött på tidigare. Jag kallar denna typ för “Lutar’n”. Den här personen sitter så pass mycket framåtlutad så att hen nästan trillar över en. Jag har stött på flera Lutare den senaste tiden och igår fick jag till en bild. Som ni ser satt jag snett ut mot gången för han lutade sig fram så mycket så jag fick knappt plats. Och jag kunde nästan lägga näsan i killens bok.

Nu kanske ni tänker att jag sa till, “Hörredu Lutar’n, kan du kanske ge mig lite plats här eller?”. Men det gjorde jag faktiskt inte, för jag är tunnelbanesnackar’n och jag gillar en positiv stämning i vagnen.

Han kliver upp ur sängen för att röka. Hon ligger kvar med täcket runt om sig och tittar sig omkring i rummet för att se var hennes kläder ligger slängda. Hon måste härifrån.

Det skramlar i köket och han mumlar om någon som hon inte hör. Äsch fan jag skiter i askfat säger han när han kliver in i sovrummet igen och öppnar fönstret. Han röker ut i den svarta natten men all rök vänder och kommer in igen. Hon avskyr röklukten men säger inget. Så annorlunda han ser ut på håll tänker hon samtidigt som hon låtsas lyssna på vad han säger. Han fimpar och kastar ciggen och hon ser hur den glödande cigaretten försvinner som en litet stjärnfall.

Han kommer fram till sängen igen och sätter sig på sängkanten. Han ler samtidigt som han stoppar in ett tuggummi i munnen. Han lutar sig fram för att kyssa henne och hon tänker att den värsta smaken är cigarett och tugummi tillsammans. Speciellt om tuggummit smakar mint. Men hon kysser honom ändå för hon vet att det är sista gången.

Hon förstår inte varför han sitter där på sängkanten. Ta av dig igen och kryp ner säger hon lite barnsligt och han ler och gör som hon säger men behåller byxorna på. Ska jag hålla om dig säger han men hon säger nej jag kan hålla om dig. De ligger tysta och hon luktar hela tiden hans andedräkt. Mint och cigg. Mint och cigg. Ut och in…

Detta är sista gången.

Hon tittar på hans nattduksbord. En lampa och ett glas vatten står där men ingen bok som på hennes egna bord brevid sängen. Läser du aldrig frågar hon. Nä, vad ska jag lära mig av en bok egentligen frågar han. Först tror hon att han skämtar men när hon inser att han menar allvar blir hon irriterad. Vilken narcissist han är. Läser du frågade han och hon ska precis svara att hon läser en hel del när han börjar prata om hur han hellre vill skriva en bok än att läsa en.

Hon himlar med ögonen bakom hans rygg.

Det är detta hon avskyr med honom. Att han alltid är så uppfylld av sig själv. Så självgod och så självbeundrande. Aldrig att han frågar något om henne. Ändå kunde han säga att han tyckte så mycket om henne och hon undrade alltid varför. Han vet ju inget om mig tänkte hon.

Han kryper närmre henne och berättar om sina bokidéer medans hon tänker på om bussarna fortfarande kör vid denna tiden eller om hon ska ta en taxi hem. Han slutar prata och vänder på henne och kysster henne igen. Fan varför är han så bra på att kyssas.

Hon tar av honom byxorna som han satte på sig när han skulle röka och de ligger med varandra igen.

Jag måste kissa säger hon efteråt och trippar ut från sovrummet på det kalla golvet. Hon tar väskan med sig in på badrummet och tar upp telefonen. Samtidigt som hon kissar borstar hon ut tovorna i det ruffsiga håret och på väg ut ur badrummet beställer hon en taxi. Hon hör hur han röker ännu en cigg i fönstret som han alltid gör efter de haft sex. När hon kommer tillbaka ligger hennes kläder prydligt på sängen och han säger att han inte hittade hennes ena strumpa. Din lägenhet är som en tvättmaskin där en strumpa alltid försvinner säger hon och han skrattar åt henne. Det är något med hans skratt som hon gillar.

Hon klär på sig och säger att det är dags att sticka. Ses vi snart igen undrar han lite blygsamt och hon säger ja det gör vi väl för hon har inte hjärta att berätta att hon inte vill träffa honom mer. Han säger åk inte men hon säger att hon måste hem. Han går med henne ut i hallen och säger att det var den bästa söndagen han haft på flera år. Hon förstår inte hur han kan tycka den var så bra men ler så han ska tro att hon tycker likadant.

Utanför lägenheten står taxin redan framkörd och hon hoppar in utan att se sig om. Hon vet att han kollar på henne från fönstret men det enda hon kan tänka på är att hon fryser om sin fot som saknar en strumpa.