Bläääää alltså jag har en sån extremt tråkig fredaaaaaag. Ja det kanske är lite skönt att vara hemma själv och chilla efter en vecka med mycket vin och vänner men jag blir ändå såå uttråkad.

Jag vet att det är viktigt att vara själv och ta det lugnt och så bla bla bla (hej mamma!) – och jag gillar att kolla film, läsa böcker, baka bröd eller pyssla med något när jag är ensam. Men efter några timmar av detta blir jag lätt galen. Speciellt om man varit inne en hel jävla dag liksom. Jag har i alla fall kommit in i en läsperiod nu igen vilket är skönt. Då kopplar man ju bort allt annat vilket jag VET att jag verkligen behöver göra ibland. Sen borde jag ju börja träna IGEN för det hjälper ju till när man är en sån rastlös person som jag. Eller igen och igen men jag är en sån där störig periodare ni vet. “Vardagsmotion” (fruktansvärt provocerande ord) får jag väl till nästan varje dag genom promenader men styrka och konditon…ja det blir typ under en månad och sen en månad paus osv. Det finns ingen som helst ursäkt jag är bara kiss kass på rutiner så enkelt är det.

Nu ska jag krypa ner i sängen och säga bye bye till denna lama fredag. Kanske ska toppa med lite härlig ångest framåt 5-tiden i natt, den brukar nämligen hälsa på mig då om jag haft en så här meningslös dag. Spännande! Nä nu slutar jag innan jag drar ner er alla i fördärvet. Hoppas verkligen att ni har en mycket grymmare fredag än denna dam. Återkommer när jag peppat till mig. PUSS på er!

Jag ogillar att peka finger och tycka att folk borde göra si eller så, men att fler unga människor sökte till Paradise hotel än till lärarhögskolan…det är ju…hmm.. lite tragiskt.

Att unga söker sig till diverse dokusåpor kan jag absolut förstå. Man blir “känd” väldigt snabbt för att i princip ha gjort…ja,  ingenting egentligen. Ja mer än att dricka sprit, ligga, pakta och säga lite snurriga kommentarer då och då. Detta hör väl dock ungdomen till. Själv åkte jag till Aiya napa och Kos och gjorde likadant. Skillnaden är att jag inte förväntade mig någon karriär efter mina resor som faktiskt en del verkar göra idag när de varit med i en skandalsåpa. Och förutom några dimmiga foto i mitt album kan ingen hitta klipp av mig på youtube när jag trillar i min egen spya eller ligger med någon ful tönt.

Kanske söker man till Paradise Hotel bara för att det är “en kul grej”. Men något som kan vara bra att tänka på efter  “15 minutes of fame” och diverse bartenderturnéer i Västerås, Kalmar och Trollhättan är att allt har ett slut. Inbjudningarna till biopremiärer slutar komma och vakten på Spy bar kommer inte längre ihåg vem du är och kanske måste du tacka ja till att vara med i en skabbig telefonsexreklam i en damtidning. Men det gör kanske inte dig något, men bra att att ha i bakhuvudet på nåt sätt?

En av förra årets Paradise Hotel-deltagare.

Jag brukar tycka hudvårdsmärket Dove gör bra grejer. De har modeller i olika former och färger och ja, de försöker jämfört med många liknande märken att visa “vanliga” kvinnor i sina annonser och reklamfilmer. Det är ju givetvis toppen.

MEN. Just nu har Dove en kampanj som heter “Se skönheten” där de uppmanar tjejer att ta en selfie precis som man ser ut för stunden för att sedan posta den på Instagram. Det står : “Vågar du ta en bild av dig själv här och nu? “ och mängder av kvinnor har “vågat” göra just detta.

Varför tror då Dove att vi tjejer INTE skulle VÅGA ta ett foto av oss själva som vi ser ut just nu? Ja, givetvis för att skönhetsidealen ser ut som de gör vilket indirekt ska ha gett oss tjejer dåligt självförtroeende. Och självklart ger modeller, skönhetsideal, media och allt vad det heter oss tjejer en skev syn på vad som är vackert och snyggt. Jag har själv haft ätstörningar när jag var yngre så jag vet absolut hur mycket man påverkas.

Jag fattar att Dove VILL VÄL med den här kampanjen, ( ja förutom att sälja sin produkt då, för det får vi inte heller glömma att de försöker göra) men det här känns faktiskt riktigt misslyckat. För jag tror att en sådan här kampanj spär på mer osäkerhet än att det hjälper. Tyvärr. För personligen tänkte jag “oj, är det meningen att jag INTE ska våga lägga ut en bild på mig själv osminkad och oduschad? Har jag missat något?”

Det fick mig att ifrågasätta om jag dög istället för att känna “gud va härligt – klart jag lägger upp en bild!”. Fattar ni hur jag menar?

Visst, nu kanske är jag inte deras målgrupp då jag faktiskt är helt okej med både mitt utseende och min kropp och det gör mig nästan ännu mer ledsen. För det visar att man vänder sig till människor (tjejer) med dåligt självförtroeende. Och dessutom, vad är det för signal man sänder till tjejer som tex är väldigt unga? Hur tänker tex en 14-årig  tjej när hon ser detta?

Som sagt, jag förstår absolut att detta ska vara en bra och peppig grej som Dove gör. Men om syftet är att tjejer ska  känna att de blir starkare och får mer självförtroende genom att lägga upp en bild på sig själv så misslyckades Dove ganska grovt enligt mig.

Varmvattnet är så hett nu att det nästan bränner på huden. Men jag står fortfarande kvar. Tårarna har blandats med schampot och det kliar i ögonen. Men de var röda redan innan så det gör inget.

Jag stänger motvilligt av duschen och torkar mig med den nytvättade handduken. När jag borstat tänderna släcker jag alla lampor i lägenheten och går in i sovrummet. Jag stannar i dörröppningen och tittar på sängen. Det känns som den stirrar hånfullt på mig. Jag vet vad som väntar den här natten och det hugger till i magen.

Sängen som oftast är min kompis är idag min värsta fiende. Jag tar upp boken som ligger på golvet brevid sängen och kryper ner under täcket. Jag fortsätter läsa om den cancersjuka flickan men samtidigt som meningarna flimrar förbi känner jag hela tiden hur mörkret blir svartare och svartare runt mig. Snart är det dags.

Jag tar ett djupt andetag. Skickar ett sms till en kompis men hon svarar inte och på ett sätt blir jag lättad. Jag måste klara av mina ångestattacker själv.

Jag kan inte koncentrera mig på boken och slänger den uppgivet brevid mig.

Den här jävla ångesten. Jag borde kunna kontrollera den vid detta laget. Jag borde kunna säga till den att dra åt helvete. Ibland kan jag det och ibland vinner jag. Men inte i natt. I natt är jag chanslös. Jag är en lätt match och det är inte lönt att streta emot.

Rummet krymper och jag drar täcket över huvudet. Tyst upprepar jag för mig själv att jag inte kommer dö. “Du kommer inte dö, du kommer inte dö, du kommer inte dö….”

Till slut slumrar jag till av utmattning men vaknar plötsligt i panik. Jag vet inte hur länge jag har sovit men min kropp är täckt av svett och jag är säker på att jag ska dö. Jag är lika säker på detta som allt annat jag vet. Hela mitt inre känns som en tickande bomb och jag skakar av rädsla.

Det känns som jag sakta försvinner när jag känner hur Han tar min hand i sin och viskar “Det är ingen fara Sofie…du är trygg här…” Efter en stund blir mina andetag lugnare, tankarna klarnar och jag känner hur jag sakta kommer tillbaka.

Jag förväntar mig aldrig att någon ska rädda mig från ångesten. Det är bara jag själv som kan befria mig. Men den där handen och de där orden. Det gör att jag orkar kämpa.

IDAG TYCKER JAG ATT VI ALLA RÖSTAR PÅ ETT VARMT OCH KÄRLEKSFULLT SVERIGE UTAN RASISTER. PUSS PUSS PUSS!

Sånt jag tänker på idag…

– När den där reklamen om tranbär kommer på tv så känns det som berättarrösten beskriver mig: “En sötsur åtråvärd enstöring”. På pricken JAG ju! Hade jag skrivit en kontaktannons hade jag skrivit precis så.

– Är för tillfället inne på tonfisk. Sugen på tonfisk hela tiden och googlar alla recept med tonfisk. Sitter du och ruvar på något gött innehållandes tonfisk så maila mig på Sofie.strandberg@aos.se OBS! Skojar inte.

– VARFÖR ÄR DET SÅNT FOKUS PÅ HAN DEN DÄR TRISTAN I IDOL??? STÖR MIG!

– Jag behöver en ny serie att bli fast i men hittar ingen alls som känns kul/spännande/bra…

– Vad är det med hösten och att man vill ändra om en massa hemma? Jag vill ha sängen i köket och badrummet på balkongen typ. Har tappat det helt.

– Min kamera på iphonen är trasig. Trodde inte att jag var så beroende av att ta bilder men där ser man. Herregud som jag saknar att fota en sten eller nåt…

– Shit vad svårt det är att få av gelnagellack själv. Har googlat alla möjliga “hemmalösningar” men får fan inte bort skiten. Nu fattar jag att folk liksom blir beroeende av sånt här – när man en gång börjat med lösnaglar, löshår, botox etcetera ja då måste man fortsätta att gå om man inte vill se ut som en tomte . Men JAG SKALL ICKE FALLA I DEN FÄLLAN. Det får vara nog med färgning av mitt hår som ett återkommande skönhetsgrej på salong. Det är jobbigt nog.

– Idag sa jag “Så sjukt att jag är lika gammal som Annie Lööf”. Hon är 31 och jag är 33. Är det vanligt att glömma hur gammal (eller ja ung) man är?

Jahapp då var man gift då! Förra helgen var så jäkla GRYM och full av löve på alla håll och kanter att jag varit helt yr av alla känslor sedan dess.

Ett års planering nådde sitt klimax och ja, jag är så glad och nöjd över allt. Jag som aldrig någonsin drömt om att gifta mig hade en helt fantastisk dag. Jag ska posta lite mer bilder från dagen och festen och berätta lite mer om allt men tills dess får ni den här. Ett glatt men spänt par som bara minuter senare skuttade in till Dolly Partons låt “Marry me” i en lund på Esperöds herrgård i Kivik. Tack alla 100 gäster som gjorde dagen AMAZING.

Tunnelbanan mot Fruängen rullar in och jag tränger mig fram till dörrarna och kliver på. Det är mitt i rusningstrafiken och det är som vanligt tight med plats. Jag står upp tills vi kommer till Slussen då jag ser en plats bli ledig. Precis när jag satt mig kommer en tjej och slår sig lite klumpigt ner brevid mig.

När tunnelbanan lämnar Slussen ringer hennes telefon och hon svarar direkt. Hon har väntat på det här samtalet. Hennes röst spricker när hon pratar och hon lägger handen för sina ögon och gråter. Hon pendlar mellan svenska och ett språk som jag inte förstår så jag vet inte varför hon är ledsen. Jag tittar runt omkring mig och ser hur alla sitter som försjunkna i sina telefoner. De verkar inte höra hennes uppgivna röst eller så bryr de sig helt enkelt inte. En person som gråter på ett tåg ser man ju nästan varje dag.

Det är något som får mig att tycka så himla synd om just den här tjejen. Hon är ung. Kanske 20 år. Hon har långt, mörkt vågit hår och hennes hy ser ut som en porslinsdocka. Vi är främlingar på ett tåg. Men vi sitter väldigt nära varandra. Min högra arm nuddar nästan hennes vänstra.

Jag sneglar på henne när hon sitter där med telefonen i handen. Hon pratar inte längre men jag hör en man i telefonen som verkar prata lugnande med henne. Hon snyftar.

Tåget lämnar Mariatorget och tjejen lägger på samtidigt som hon tar ett djupt andetag. Jag märker att hon försöker torka bort tårarna men de bara fortsätter rinna. Utan att vara för påträngande lägger jag min hand lite lätt på hennes rygg och frågar om allt är okej. Hon tittar på mig med stora rödgråtna ögon och säger förvånat att ja det är okej.

Jag fattar ju att det inte är det men jag backar. Alla människor vill inte att man lägger sig i.

Minuten efter kommer gråten igen. Jag märker att hon försöker svälja den men det går bara inte. Jag vänder mig mot henne igen och frågar om det verkligen är okej. Hennes kinder är alldeles våta av alla tårar och hon tittar på mig med ärliga ögon och säger att nej det är inte alls okej. Det är inte okej någonstans.

Sen som den mest naturliga saken i världen faller hennes huvud mot min axel och jag lägger armarna om henne. Hon gråter förtvivlat som ett litet barn och jag hör i gråten hur hon förklarar att hennes mamma plötsligt har gått bort. Mer behöver hon inte säga. Jag stryker henne lugnt över ryggen och får bara fram att allt kommer bli bra.

Vi närmar oss min station men jag säger att jag kan åka vidare med henne om hon vill. Hon säger nej nej hon ska hoppa av på nästa där hennes syster väntar på henne. Jag ser i hennes ögon hur hennes hjärta värker. Det gör ont i mig.

Jag gör mig redo för att gå av och ska precis säga att hon ska ta hand om sig när hon tar tag i min hand och ler mot mig så gott hon kan. Hon säger tack för du ställde upp för mig, tack för du brydde dig om mig. Jag säger att det var väl ingenting. Du är en väldigt vacker människa säger hon och allt jag kan göra är att le mot henne och säga att nej det är det du som är. Dörrarna till tunnelbanan öppnas och jag stiger av. Jag vänder mig om och vinkar till henne genom rutan och hon vinkar tillbaka.

Det är så lätt att inte se människor. Att sitta där med sin mobiltelefon och inte titta upp. Jag skriver inte detta för att påstå att jag är en så himla bra medmänniska för det är jag verkligen inte alltid. Men jag försöker varje dag. Jag skriver detta för att påminna mig själv om känslan man får när man hjälper en annan människa. Mötet med en främmande person som bara på några minuter får en att vilja bli en bättre människa. Den känslan är allt.

Helvete vad varmt det är idag. UNDERBART! Ni som säger att “sommaren e över”…HAHAHAHAH så roliga ni är.  Jag borde ligga i Falsterbo eller Skanör och sola och bada men jag har så helskotta mycket att fixa med.

Igår gjorde jag massa tråkiga saker inför bröllopet men jag hade också en fantastisk dag. Dels fick jag träffa en av mina äldsta och bästa vänner som bor i Frankrike. Hon hade med sig sin goaste lilla dotter som jag aldrig träffat innan. Älskar verkligen barn så mycket. Och speciellt när det är ens kompisars barn. Men igår var även dagen då en en av mina bästa vänner efter låååång väntan fick hämta sin son på ett barnhem i Thailand. Jag var helt blödig hela dagen och när jag fick prata med henne och hon berättade om honom…gud, jag är så himla glad för hennes skull. Ja, det var verkligen en massa kääärlek och en massa känslor igår.

Ska köra en liten paus från datorn nu och lägga mig i mammas trädgård en stund. Det är ju sjukt störigt att man inte kan ha datorn ute och sitta och skriva. Jag har försökt men man ser ju noll…

Åh jag har det så bra här nere i mitt kära lilla Malmö. Träffar vänner och familj och göttar mig. Men det är även en jävla massa fix inför bröllopet. Puh.

Det kommer absolut inte vara något galet eller väldigt annorlunda bröllop men det är ändå en massa som ska ordnas och fixas med. Ni som haft bröllop vet vad jag snackar om. Aja, det löser sig såklart men jag känner mig väldigt ofokuserad för tillfället. Kan liksom inte riktigt tänka att jag ska gifta mig?! Så sjuk grej ändå…

Hela denna veckan kommer nästan bara handla om att “släcka bränder”. Måste tex få tag i en fotograf som inte kostar en miljon och som inte tar präktiga foton och som dessutom är ledig om 3 veckor. Inte helt lätt kan jag meddela. Och sen detta med ringar. Jag är ju som ni kanske vet inget fan av ringar och halsband (armband är det jag klarar av) så det har liksom inte stått högst upp på “att göra listan”. Men nu är det lite panik. Jag har dessutom inte valt klänning heller. Hahaha, ja som ni märker är jag inte speciellt “Bridezilla” när det kommer till detta. Däremot är jag lite bridezilla när det kommer till festen och så. Mat, musik, dekorationer är det jag tycker om att pilla med. Lägger hellre pengar på en bra fest än att jag ska ha nån dyr ful ring. Sån är jag.

Ja det var en lägesrapport, nu måste jag fortsätta att planera här…

Tjing tjong!