Du säger att det alltid kommer vara såhär. Det kommer alltid vara vi på något plan. Du och jag.

Du frågar inte mig, du bestämmer bara att det är så det är. Jag tittar på dig när du pratar men du tittar ut genom den immiga taxirutan.

Din hand trevar efter min men jag stoppar den i jackfickan. Hårt knuten.

Du vet att jag är ledsen och du är ledsen med. Vi säger inget och du försöker inte ens förklara. Det finns inget att förklara.

Ser mig om.

Du tar tag i min arm men släpper.

De två sitter alltid på samma plats. Tysta. Döda?

Pratar de om oss?

Blickarna bränner i nacken.

Vill inte veta. Låt dem snacka.

Pulsen nu. Ser mig om igen. Rör mig.

Du står bakom stilla.

Du frågar något.

Din mun rör sig men jag hör inget. Jag vill inte höra. Inte längre.

Och solen går upp nu. Från balkongen ser jag ljuset.

Här inne är det damm och mest bara tomt.

Jag tänker på huset där jag en gång sa att jag ville bo med dig.

Finns det kvar nu?

“Med dig kan jag gå hur långt som helst” sa du när vi stod på bron. Jag tittade bort mot industrin och log utan att du såg.

Om du visste. Om du var här inne.

Men du frågade aldrig.

Det luktar bränt gummi.

Våt asfalt.

Balkongen är kall. Lika kall som sängen utan dig.

Kanske har jag redan glömt dig.

Och solen är på väg upp nu.

Hittar inte ut.

Och Håkan sjöng att jag aldrig vågade hålla din hand.

Men jag håller och jag vågar.

Jag hoppar före dig.

Du läste en bok och drack te.

Jag läser ibland när jag ska sova och te smakar skit.

Jag hoppar före dig och du stannar kvar.

Men jag hittar inte ut och du tvekar.

“Kom inte efter mig” ropar jag.

Jag måste hitta ut själv och du kommer aldrig orka i mitt tempo.

Du kan ha ditt äckliga te och din tråkiga bok.

Jag släpper din hand. Jag vågar.

Jag föll offer för längtan. Den tog allt från mig.

Tiden stod still och jag tog på mig klänningen du älskade.

Den är för liten nu och saknar en knapp.

Breven du skrev kastade jag förra flytten men jag minns varje bokstav varje punkt.

Hungern släpper aldrig taget och jag har ätit allt nu.

Orkar inte längta mer.

Hon berättar allt. Det är vad de tror.

Springer omkring i massan. Känner alla känner ingen.

Stenar faller från skyn. Alla ser solen men inte hon.

Hon andas aldrig.

Hundra ord på en minut.

Fyller på och känslodödar. Hundra ord till.

De tror hon är sann.

Alla faller. Ner på hård mark.

En efter en utan skydd.

“Fånga henne!” ropar någon.

Det tutar upptaget i telefonen. Men hon har inte att säga honom ändå.

Och jag står och tittar ut över fälten och ser inget slut någonstans. Ingen början inget slut bara oändliga fält och det känns exakt så inuti mig också. Ingen början inget slut.

Det börjar ljusna men det är fortfarande natt. Mina ögon letar efter ljuspunkter men hittar bara få och jag tänker att du är en av dem. Jag kisar och försöker få ett ljus långt borta att bli klart och starkt men det försvinner ju mer jag kämpar för att se det.

Du har inte gjort mig illa men ändå sårat mig precis sådär lagom nog för att det ska kännas in i märgen. Jag tror du vet om det, att det precis är på gränsen. Och det är skönt för dig att det är så. Egentligen är det bara jag som kan avgöra om du bränt mig men jag tänker inte låta det bli så. Jag är inte sån som blir bränd. Jag bränner.

Träden och marken börjar återfå sin färg från natten. Från svart och grått till alla nyanser av grönt, brunt och blått. Det ljusnar nu. Jag tittar på punkten av ljus igen. Det är tydligare nu men det blir allt blekare och till slut är det helt borta. Eller låtsas jag att jag inte ser det, så kan det också vara.

Jag bestämmer mig för att inte se det. Jag drar min hand mot ett träd och vänder mig om för att gå hem igen. Kanske har du också sett natten bli morgon. Kanske står du vid ett fält precis som jag. Men antagligen sover du utan att ha en aning om att du för en kort sekund var ett ljus jag ville se.

Foto: Stureplan.se

Hej gullisar….Här ligger jag nedbäddad hemma i sängen och jobbar. Har mått megakass hela veckan och har bara velat krypa ur min egna kropp. Men men, nu är det på bättringsvägen vilket är gött.

Jag skrev i alla fall en liten guide förra veckan på var man raggar bäst i stan. Den kan ni ju läsa om ni har lust och är singlar. Tänker nu att jag borde bildsatt det här inlägget med en grupp singlar som är ute på stan o har kul. Men ni får en bild på mig, Jazzi & Glasman från förra helgen på Gubbrummet istället.

Föresten är Gubbrubbet också bra för ragg, men jag skrev inte med det på listan, det får helt enkelt vara ett extra tips.

HÄR kan ni läsa mina bästa tips på var man raggar i Stockholm

Ingen har väl missat filmen med mamman som blir sparkad och spottad på för att hon försöker stoppa en ficktjuv? (Se det här annars) Det är riktigt obehagligt att se klippet och man undrar HUR en människa kan vara så hemsk som den där killen. 

Det är också hemskt hur en hel del personer än en gång använder en sån här händelse för att stärka sina åsikter om invandring. På Facebook igår såg jag att en bekant till mig postat videon och skrivit att det var sjukt läskigt att se, vilket det är. Men kommentarerna under var för jävliga. Det stod bland annat “Ja, detta är det nya Sverige, skyll er själva som röstar på något annat än på SD” och “Ut med packet!” and so on.

För er som skriver om “det nya Sverige” kan jag berätta att jag också blivit spottad på – av två vita svenskfödda män. 2010 jobbade jag på Nyheter24 och var redaktör för en resesajt. Vi anordnade under vintern en tävling för våra läsare där man kunde vinna en jorden runt resa. I finalen kom 8 finalister till Stockholm för att genomföra en tävling i form av en skattjakt där vinnaren skulle utses. Det var flera stationer runt om i stan och vid en station skulle jag sitta med en skylt utanför en ambassad där finalisterna skulle komma fram och få ett lösenord för att fortsätta tävlingen.

Eftersom det var svinkallt ute och eftersom jag var tvungen att sitta utomhus och vänta på finalisterna i flera timmar fick jag låna en jacka och en filt av ambassaden. Jag satt sedan med en alldeles för stor jacka med luvan uppdragen och en filt omvirad runt mig utanför ambassaden för att vänta på att de olika lagen skulle komma förbi. Kanske såg det ut som jag var hemlös och satt och tiggde i kylan, men det var inget jag tänkte på då.

Mängder av människor passerade mig under de timmar jag satt där i porten och jag kände mig mer och mer osynlig. Folk började prata om mig fast de visste att jag hörde (“Så hemskt det är att människor ska behöva tigga”) och någon la pengar framför mig fast jag bara satt där. Det som började som en tävling blev alltså ett socialt experiment.

När jag suttit några timmar i kylan närmade sig två killar som kanske var i 30-årsåldern. Två killar med rågblont hår, blå ögon, stora dunjackor och jeans. Jag hörde deras grova stockholmsdialekt på håll och när de närmade sig mig saktade de ner. Den ena killar spottade då på mig samtidigt som den andra sparkade till mitt ben. Den ena killen sa även nåt i stil med “fy fan för sånna som dig, hora!”.

Samtidigt som jag lyfte blicken och kollade efter killarna var jag i chock. Vad fan hände? Chockad och gråtfärdig lämnade jag min plats i porten och tänkte på de människor som inte bara kan ställa sig upp och gå utan som säkert är med om det här konstant.

Jag vet att jag är priviligerad som en vit kvinna i ett av världens bästa länder. Hemskheter händer flickor, tjejer och kvinnor varje sekund, året om. Jag vet det.

Ändå var det här bara EN händelse i mitt liv där jag som kvinna blivit utsatt av män på detta sätt. Jag skulle kunna göra mängder av blogginlägg om hur jag blivit förnedrad, illa behandlad och kränkt av män. Och jag skulle tyvärr kunna göra ännu fler inlägg om jag skulle berätta mina tjejkompisars hemska historier om män. Män från Italien, män från Turkiet, män från USA, män från Danmark, män från Grekland, män från Rumänien och ja, män från Sverige. Så snälla ni “Detta är det nya Sverige-människor”, FATTA att den här killens etnicitet inte har ett skit att göra med hans hemska handlingar. Det är ju för fan helt sjukt att ni är så puckade att ni tror det.

Lägger upp ännu en krönika från förr som känns passande denna tiden på året. Jag älskar när jag är lite småsur i mina texter haha, så jävla bitter. 

Januari – en av årets märkligaste månader enligt mig – är i full gång. Jag ska förklara varför jag tycker den är märklig.

De flesta ser januari som en nystart. Ut med det gamla in med det nya. Det ska börjas med nya projekt, man ska börja träna, börja äta rätt och det ska absolut inte begås samma misstag som förra året, nä, det är NU det gäller.

Det här är ju inget konstigt, enbart en tradition år in och ut för de flesta av oss.

Men samtidigt som alla nya löften avlagts i början på året ligger hälften av befolkningen hemma sjuka i diverse förkylningar och influensor och den andra halvan är panka kyrkråttor. Har man riktig otur är man både pank och sjuk. Då rimmar det hela ganska kass med den nya livsstilen och de nya vanorna man har lovat sig.

Att januari är årets fattigaste månad är ju inte så konstigt. Julklapparna man tyckte sig ha råd att köpa i december ångrar man bittert att man inhandlade, julfesterna då man bjöd  kollegorna på flera rundor i baren känns aningen onödiga och den där dyra klänningen till nyårsfesten var ett impulsköp som antagligen aldrig kommer användas igen.

Och det är här tidningarna och sajterna på nätet ska hjälpa oss. De smarta och fiffiga spartipsen avlöser varandra överallt. Eller “Smarta” och “fiffiga” skulle jag vilja skriva. För personligen skrattar jag bara hejdlöst när jag läser vad de där duktiga jävlarna som sparar halva sin månadslön året om tycker att man ska göra för att ha “kul utan pengar” under januari.

Lyxfällan-killen tipsar tex om att man kan ta sina längdskidor och ta en tur i spåret! Det är både bra för kroppen och helt gratis skriver han. Ja men såklart,  det är ju verkligen något alla stockholmare har hemma, ett par längdskidor som står och skräpar.

På ett annat ställe där det tipsas om gratis-nöjen läser jag att man ska byta grejer med sina grannar.  Kanske har man en gammal tröja eller ett bord man kan byta mot något annat? Ursäkta men var någonstans är detta ett KUL nöje? Bra för miljön, absolut – men kul är väl att ta i från tårna.

Det mest tråkiga och fantasilösa tipset om hur man ska roa sig för 0 kr hittar jag på en hel del sajter . Tipset är att ta en promenad. Ärligt. TA EN PROMENAD? Det är väl för i helvete inte kul någonstans. Att promenera gör man när man tränar eller ska någonstans, men inte när man ska ha det roligt. Eller vet dessa personerna något om promenader som jag helt har missat. Kanske har de sex på sina promenader? Eller är de utklädda till cirkusartister? Annars vet jag inte var det roliga skulle vara faktiskt.

Mitt tips under januari är följande: Håll dig hemma om du är sjuk, det är inte ambitiöst att gå till jobbet om du är förkyld, du kommer smitta dina kollegor och det är inte snällt. Och är du pank och gnällig – håll dig hemma då med. Ingen vill hänga med någon som klagar hela tiden.

Så, vi ses i februari hörrni! För nu vill jag inte förpesta er tillvaro med mina negativa tankar mer.