Sitter och kollar igenom gamla krönikor som jag skrivit för Allt Om Stockholm. Innan jag började skriva texter inriktade på sex & relationer för AoS skrev jag om lite vad som helst som jag var med om i mitt liv. 

En av de mest uppskattade krönikorna var en jag skrev i slutet på 2012 & som jag fortfarande får frågor om – “Är den verkligen sann?”. De som frågar känner inte mig så väl, för om de hade känt mig hade de inte behövt undra detta – mina vänner är vana vid att sånt här händer mig typ dagligen. De blir inte ens chockade längre utan frågar mer “Berätta om nåt sjukt som hänt dig den senaste tiden”. Ja mitt liv är lite så.

Här kommer krönikan om en lite udda hotellmorgon som jag var med om:

Medans ni andra avslutade 2012 med knäck, julklappar och härliga stunder framför brasan, har jag kört lite klantighet a la Sofie. Sådär för att slutföra 2012 med flaggan i topp. Eller helt utan flagga, det beror på hur man ser det. 

Veckan innan julafton checkar jag in på ett hotell i Malmö. Dagen efter vaknar jag av ett starkt tutande ljud vid niotiden – hotellets brandlarm. Jag, som är fruktansvärt rädd för bränder och allt vad det innebär, får fullständig panik. 

Eftersom jag bara ska bo på hotellet en natt har jag inte packat upp något utan bara krupit ner i sängen kvällen innan enbart i trosor. Så när jag vaknar där i panik av brandlarmet tar jag bara täcket om min ganska nakna kropp och springer ut ur rummet. 

Precis när dörren stängs igen fastar täckhelvetet i dörren. Jag bryr mig inte ett skit utan fortsätter bara springa med brösten i vädret. Det brinner ju liksom. Och jag bryr mig inte om någon ser mig för vem fan tittar på en halvnaken tjej när det gäller liv och död? 

Eftersom jag är på tredje våningen och inte vet hur länge brandlarmet pågått (jag sover djupt) har jag bara en tanke i mitt huvud och det är att komma ut levande. Dramatiskt jag vet. 

Jag möter inga andra människor när jag springer i korridoren och det gör mig ännu mer nervös. När jag ser en brandsläckare i hallen tänker jag att den ska  jag ha med mig. Kanske behöver jag släcka något på vägen? Efter flertal försök att få loss brandsläckaren slår jag liksom den upp i skallen så jag får ett jack som börjar blöda. Den går typ sönder så jag skiter i brandsläckaren och springer vidare. 

När jag kommer ner för trapporna möts jag av flera andra hotellgäster. Men de är inte lika panikslagna som jag. Och inte lika nakna. Nä, de går lugnt ner för trappan fullt påklädda och har till och med hunnit få på sig mössor, handskar och kappor? Jag fattar ingenting och rusar ner mot folkmassan och skriker VAR BRINNER DET???  Jag vrålar även av någon jävla anledning på engelska WHERE IS THE FIRE????

Folk tittar på mig som om jag vore helt jävla dum i huvudet. Vissa skrattar, vissa tittar bort. Vissa går vidare. En dam tittar på mig uppifrån och ner och säger sen med lugn röst att det är en brandövning. Att det finns lappar som berättar detta överallt på hotellet. “Har du missat det?” Eh, ja kära dam, det verkar som jag missat dessa lappar…

Helt plötsligt inser jag hur jag ser ut. Jag står där i trappen med damen, nästan spritt språngande naken och ser komplett galen ut. Mina små genomskinliga hipster-trosor täcker inte så mycket om man säger så, mitt blonda hår står åt alla håll – ser ut som ett fågelbo typ, jag är helt naken på överkroppen och blodet  i pannan rinner ner lite lätt ner för pannan. Jag tänker att även om det hade varit en riktig brand hade folk är inte varit rädda för den – de hade varit rädda för mig och tänkt “Se upp för det blonda psykfallet , det är säkert hon som startat branden”.

Och som inte detta vore jobbigt nog. När jag väl går tillbaka till mitt rum har jag givetvis glömt nyckeln i min panik och får gå hela vägen tillbaka till receptionen för att be någon öppna mitt rum. 

Nu skulle man ju kunna tro att jag skäms ihjäl här, och visst, det är inte mitt mest stolta ögonblick i livet när jag står där helt blottad. Men. När jag förklarar i receptionen vad som hänt, skrattar jag faktiskt mest. För det här är så himla typiskt mig. Att göra bort mig och panika är väldigt mycket JAG.

Vaktmästaren som följer mig till rummet skrattar så han kiknar när jag berättar. Och sen säger han att  han kommer ha en rolig historia att återge runt julbordet nästa vecka och att fler borde bjuda på sig själv. 

Ja nu var det ju inte tanken att jag skulle bjuda på mig själv. Men kanske borde det vara så, att folk inte skulle vara så himla rädda för att göra bort sig. Om inte annat så blir det ju en jäkla rolig historia att berätta någon gång.

Det här fotot är taget precis innan jag ska gå och lägga mig kvällen innan “incidenten”. Jag ser aningen kaxig, störig och svår ut och anar inte att jag ska bjuda hotellets gäster på en tuttchock om några timmar. DÅ var Soffan inte lika kaxig näääää….

Varmvattnet är så hett nu att det nästan bränner på huden. Men jag står fortfarande kvar. Tårarna har blandats med schampot och det kliar i ögonen. Men de var röda redan innan så det gör inget.

Jag stänger motvilligt av duschen och torkar mig med den nytvättade handduken. När jag borstat tänderna släcker jag alla lampor i lägenheten och går in i sovrummet. Jag stannar i dörröppningen och tittar på sängen. Det känns som den stirrar hånfullt på mig. Jag vet vad som väntar den här natten och det hugger till i magen.

Sängen som oftast är min kompis är idag min värsta fiende. Jag tar upp boken som ligger på golvet brevid sängen och kryper ner under täcket. Jag fortsätter läsa om den cancersjuka flickan men samtidigt som meningarna flimrar förbi känner jag hela tiden hur mörkret blir svartare och svartare runt mig. Snart är det dags.

Jag tar ett djupt andetag. Skickar ett sms till en kompis men hon svarar inte och på ett sätt blir jag lättad. Jag måste klara av mina ångestattacker själv.

Jag kan inte koncentrera mig på boken och slänger den uppgivet brevid mig.

Den här jävla ångesten. Jag borde kunna kontrollera den vid detta laget. Jag borde kunna säga till den att dra åt helvete. Ibland kan jag det och ibland vinner jag. Men inte i natt. I natt är jag chanslös. Jag är en lätt match och det är inte lönt att streta emot.

Rummet krymper och jag drar täcket över huvudet. Tyst upprepar jag för mig själv att jag inte kommer dö. “Du kommer inte dö, du kommer inte dö, du kommer inte dö….”

Till slut slumrar jag till av utmattning men vaknar plötsligt i panik. Jag vet inte hur länge jag har sovit men min kropp är täckt av svett och jag är säker på att jag ska dö. Jag är lika säker på detta som allt annat jag vet. Hela mitt inre känns som en tickande bomb och jag skakar av rädsla.

Det känns som jag sakta försvinner när jag känner hur Han tar min hand i sin och viskar “Det är ingen fara Sofie…du är trygg här…” Efter en stund blir mina andetag lugnare, tankarna klarnar och jag känner hur jag sakta kommer tillbaka.

Jag förväntar mig aldrig att någon ska rädda mig från ångesten. Det är bara jag själv som kan befria mig. Men den där handen och de där orden. Det gör att jag orkar kämpa.

Tunnelbanan mot Fruängen rullar in och jag tränger mig fram till dörrarna och kliver på. Det är mitt i rusningstrafiken och det är som vanligt tight med plats. Jag står upp tills vi kommer till Slussen då jag ser en plats bli ledig. Precis när jag satt mig kommer en tjej och slår sig lite klumpigt ner brevid mig.

När tunnelbanan lämnar Slussen ringer hennes telefon och hon svarar direkt. Hon har väntat på det här samtalet. Hennes röst spricker när hon pratar och hon lägger handen för sina ögon och gråter. Hon pendlar mellan svenska och ett språk som jag inte förstår så jag vet inte varför hon är ledsen. Jag tittar runt omkring mig och ser hur alla sitter som försjunkna i sina telefoner. De verkar inte höra hennes uppgivna röst eller så bryr de sig helt enkelt inte. En person som gråter på ett tåg ser man ju nästan varje dag.

Det är något som får mig att tycka så himla synd om just den här tjejen. Hon är ung. Kanske 20 år. Hon har långt, mörkt vågit hår och hennes hy ser ut som en porslinsdocka. Vi är främlingar på ett tåg. Men vi sitter väldigt nära varandra. Min högra arm nuddar nästan hennes vänstra.

Jag sneglar på henne när hon sitter där med telefonen i handen. Hon pratar inte längre men jag hör en man i telefonen som verkar prata lugnande med henne. Hon snyftar.

Tåget lämnar Mariatorget och tjejen lägger på samtidigt som hon tar ett djupt andetag. Jag märker att hon försöker torka bort tårarna men de bara fortsätter rinna. Utan att vara för påträngande lägger jag min hand lite lätt på hennes rygg och frågar om allt är okej. Hon tittar på mig med stora rödgråtna ögon och säger förvånat att ja det är okej.

Jag fattar ju att det inte är det men jag backar. Alla människor vill inte att man lägger sig i.

Minuten efter kommer gråten igen. Jag märker att hon försöker svälja den men det går bara inte. Jag vänder mig mot henne igen och frågar om det verkligen är okej. Hennes kinder är alldeles våta av alla tårar och hon tittar på mig med ärliga ögon och säger att nej det är inte alls okej. Det är inte okej någonstans.

Sen som den mest naturliga saken i världen faller hennes huvud mot min axel och jag lägger armarna om henne. Hon gråter förtvivlat som ett litet barn och jag hör i gråten hur hon förklarar att hennes mamma plötsligt har gått bort. Mer behöver hon inte säga. Jag stryker henne lugnt över ryggen och får bara fram att allt kommer bli bra.

Vi närmar oss min station men jag säger att jag kan åka vidare med henne om hon vill. Hon säger nej nej hon ska hoppa av på nästa där hennes syster väntar på henne. Jag ser i hennes ögon hur hennes hjärta värker. Det gör ont i mig.

Jag gör mig redo för att gå av och ska precis säga att hon ska ta hand om sig när hon tar tag i min hand och ler mot mig så gott hon kan. Hon säger tack för du ställde upp för mig, tack för du brydde dig om mig. Jag säger att det var väl ingenting. Du är en väldigt vacker människa säger hon och allt jag kan göra är att le mot henne och säga att nej det är det du som är. Dörrarna till tunnelbanan öppnas och jag stiger av. Jag vänder mig om och vinkar till henne genom rutan och hon vinkar tillbaka.

Det är så lätt att inte se människor. Att sitta där med sin mobiltelefon och inte titta upp. Jag skriver inte detta för att påstå att jag är en så himla bra medmänniska för det är jag verkligen inte alltid. Men jag försöker varje dag. Jag skriver detta för att påminna mig själv om känslan man får när man hjälper en annan människa. Mötet med en främmande person som bara på några minuter får en att vilja bli en bättre människa. Den känslan är allt.

Fuck så jävla mycket off du som kommer med pekfinger om hur jag ska leva mitt liv. Du som “snällt” ska berätta att jag borde göra si eller så eller va fan vet jag. Blir så fruktansvärt jävla provocerad av dig trots att jag bara borde stänga av och inte lyssna. Jag skiter fullständigt hur du lever ditt liv och du borde göra detsamma. Det finns ingen rätt eller fel väg att gå fattar du inte det?? Vill du ha 8 ungar innan du fyllt 40 år tycker jag att du ska ha det. Vill du spela fotboll och röka tusen cigg samtidigt –  GÖR DET. Vill du jobba 8-17 varje dag i resten av ditt liv så köööör på för fan. Jag får panik på dig och när du ska berätta för mig om HUR JAG SKA LEVA när jag aldrig ens bett om din åsikt. Döm aldrig mig för jag dömer aldrig dig. 

Okej. Ganska arg men jag skrev det där i min telefon när jag träffat en gammal bekant nyligen. Och jag blir fortfarande arg när jag tänker på hur vissa människor tar sig sånna friheter. Det är ju en sak om man frågar om råd eller så, men när bekanta som man kanske mest har en ytlig relation med säger till en att “man borde skaffa barn snart och att man borde växa upp” och ifrågasätter andra livsval man gör och gjort – ja då blir jag jävligt förbannad helt enkelt.

Jag vet att jag inte borde bry mig det minsta och jag inte borde ödsla energi på sånt där men fuck vad svårt det är att ignorera idioter?! Just den här personen som agerade “livscoach” hatar sitt jobb så jävla mycket och har tusen problem med sitt ex som han egentligen vill ha tillbaka. Men inte fan säger jag till honom att han kanske borde säga upp sig och söka ett jobb som inte gör honom så bitter och att han verkligen borde sluta älta om sitt ex och börja dejta lite?. Nej, han har inte bett om min åsikt och därför skulle jag aldrig yttra mig eller ge honom “goda råd”.

Nä tack ska du ha för din “omtanke” men jag vet precis hur jag vill leva mitt liv och skulle aldrig låta någon ytlig bekant få mig att ändra på varken mig, mina val eller mina beslut. Men om jag ska tacka dig för något så är det detta – jag har äntligen hittat ett ordspråk som jag känner att jag kan identifiera mig med och som jag ofta tänker på…

“Död fisk följer strömmen”

Klockan är 7 på morgonen och solen har letat sig in mellan persiennerna. På väg till badrummet går jag förbi spegeln i hallen och stannar till. Jag ser för jävlig ut. Mitt sovlinne har ett stort hål på vänster sida som jag inte upptäckt tidigare. Mitt blonda hår står åt alla håll och jag vet att jag borde boka en tid hos min frisör. Ringarna under ögonen hade kunnat tillhöra en extremt trött ensamstående mamma eller pappa och min hy ser ut som den inte sett ljus på flera veckor. Men det som verkligen gör mig ful är den tydliga sorgen i ögonen .

Jag tar av mig det söndriga linnet och slänger det och går sen in i garderoben och börjar rensa ut. Strumpor som inte har haft en kompis på länge åker i soporna precis som missfärgade t-shirts och för stora jeans som aldrig kommer användas igen. Det känns bättre när jag fyllt två stora påsar med skit. Som om jag, hur klyschigt det än låter, rensat mitt inre.

Men det hjälper ändå inte.

Jag tar en dusch och använder en löjligt dyr inpackning som kanske kan hjälpa mitt toviga slitna hår på traven. Använder alldeles för mycket duschtvål och skrubbar ansiktet med en mirakelprodukt som lovar att göra underverk.

Torkar av mig snabbt och går ut från badrummet. Tittar mig i spegeln igen. Ingen förändring. Går in i min nystädade garderob och tar på mig de snyggaste underkläderna jag äger, svarta jeans och ett svart linne. Jag målar naglarna röda och sminkar mig som om jag skulle gå på nyårsfest. Jag lockar håret för att dölja de slitna topparna. När jag är klar och kollar jag mig i spegeln igen ser jag fortfarande ingen snygg och glad tjej. Jag ser bara någon som försökt måla om en tavla och misslyckats totalt.

Uppgivet börjar jag plocka ner disk i diskmaskinen och när det är gjort tar jag fram rengöringsmedel och skrubbar varje hörn av lägenheten. Dammsuger, skurar och svabbar. Efter några timmar är lägenheten skinande ren.

Jag går till mataffären runt hörnet och handlar. Fyller korgen med grönsaker, frukt och blommor. Kommer hem och lägger upp frukten i skålar och fyller kylen samtidigt som jag ser en trasig spegling av mig själv i fönstret. Jag tittar bort och snittar istället rosorna och sätter dem i olika vaser överallt i lägenheten.

När jag är klar finns inget mer att göra. Allt är skinande rent och fint. Jag sätter mig vid köksbordet vid datorn och försöker skriva en text men allt känns bara meningslöst, tomt och patetiskt. Vem fan är jag att tycka en massa?

Stänger igen datorn och ställer mig framför spegeln igen. Där står jag bland rosor, färsk frukt och skinande golv med svart eyeliner som rinner ner längs kinderna och känner mig mer trasig än linnet jag slängde i soporna några timmar tidigare.