Min pissdag började i måndags och fortsatte på tisdagen. Idag mår jag dock bättre som tur är. Men fy fan vilka hemska dagar det varit.

Det är så jävla jobbigt att känna ångesten komma krypande och inte försvinna. Så jävla jobbigt att inte vilja någonting, att inte känna någonting, att inte tänka någonting. Fy fan säger jag bara. Det är helt sjukt hur man kan vara gladast i världen ena dagen och ha de mest svarta tankarna nästa dag.

För mig brukar det gå ganska lång tid mellan gångerna numera, men när mörkret väl kommer känns det som ett alltför välbekant slag i magen. Jag vet precis hur det känns och hur jag “ska” tänka och inte tänka men ändå gör det så fruktansvärt ont när smällen väl kommer. Och det är så himla jobbigt att inte vilja snacka med någon när jag mår skit. Min familj och mina vänner finns alltid där och vill hjälpa mig när jag är nere, men jag kan inte prata, jag är bara helt tom.

I måndags tog jag mig inte utanför dörren utan låg mest och stirrade i taket. Jag vet att det är det sämsta man kan göra men när jag väl är där i mörkret då skiter jag totalt i vad jag bör och inte bör göra. I tisdags vaknade jag med samma ångest och tyngd men solen sken utanför fönstret så till slut tog jag mig ut även om jag helst av allt ville dra täcket över huvudet och glömma livet.

Det kändes inte bättre när jag kom ut även om solen värmde och ljuset var skönt. Men jag bestämde mig för att promenera runt och lyssna på Håkan. När jag kom till Telefonplan började några barn springa runt om mig. De lekte “polis och tjuv” och jag brukar alltid hälsa på kidsen i området så jag sa hej även till dessa.

Innan jag visste ordet av så var jag tilldelad rollen som tjuv, fick låna en “pickadolla” av den ena pojken och sen var leken igång. Jag tror jag lekte med barnen i typ 20 minuter och under den tiden försvann allt mörker. Jag fokuserade bara på de gulliga ungarna som inte hade en aning om att de just i den där stunden hjälpte en 35-årig tjej som timmen innan låg nerbäddad i sängen och bara kände hopplöshet och mörker.

Så, tack ni fina kids jag inte känner, att leka med er igår var bättre än all terapi i hela världen. <3

Måste tipsa er om “Mina två liv” som går på Svt nu. Det är en serie där Ann Heberlein möter folk som har bipolär diagnos.

Det är en av de första meningarna hon säger och jag tycker det är så klockrent “Jag ÄR inte bipolär, jag har bipolär diagnos. Man säger ju tex inte att man ÄR cancer, man HAR cancer”.

Jag som själv har bipolär diagnos kan inte känna igen mig i allt, dels finns det så många olika typer så det är så himla olika för alla. Men i mycket känner jag såklart igen mig i. Vissa meningar som de säger känns som jag själv skulle kunna säga. Men hur som, jag tycker det är så bra och viktigt att den här dokumentärserien görs. Och speciellt för människor som lever med någon bipolär nära sig och inte förstår, det kan vara bra att kolla på den här då.

Avsnitt 2 går just NU och en av de Ann möter är Filip Hammar vilket ska bli kul att se då jag alltid känt igen mig lite i honom av nån skum anledning (innan han gick ut med att han antagligen fått diagnosen bipolär.) Avsnitten ligger på Svt Play.

Har ni söndagsångest? Jag har alltid haft och kommer antagligen alltid ha det tror jag. Mer eller mindre. Hur mycket roliga grejer jag än hittar på denna sista dag på veckan är det som att jag hela söndagen går runt med en ryggsäck full av stenar. Jävligt tungt och jobbigt.

Jag fattar inte varför jag har söndagsångest egentligen men jag tror det beror på att det är “en ny start” på måndagen och att det är hejdå till föregående vecka. Jag avskyr måndagsmorgnar och att det är nya tag och “nya möjligheter” och allt som ska kickas igång. Ingen aning om varför och jag vet att det kanske låter negativt men jag har aldrig klarat av det. Så hela söndagen går jag omkring med en ständig oro och tyngd inom mig på grund av det.

Det är först vid tvåtiden på måndagen som jag känner mig okej igen. Jag gillar när jag är igång och inne i veckan med allt vad det innebär men avskyr hela den där början – “Nu sätter vi igång!”. Det borde ju vara något bra med nystart men nä, inte för mig. Har försökt reda ut det hos min psykolog men jag har ännu inte kommit fram till något vettigt. Jag tror helt enkelt bara att vissa människor har svårare för söndagar och måndagmorgnar än andra.

Nuförtiden är dock ångesten mindre och ryggsäcken är inte lika full med stenar. Anledningen är att jag jobbar som frilans och kan planera mina dagar själv, jag hade tex extremt mycket mer söndagsångest när jag jobbade vardagar nio till fem. Nu kan jag ta måndagen i min egna takt och jag brukar oftast ta det lugnt på måndagsförmiddagen och jobba eftermiddag och kväll istället. Det passar mig mycket bättre.

Jag tror ofta det är något människor gör fel över lag. Att inte lyssna på vad som är rätt för en själv utan istället göra vad som förväntas av en. Lyssnar man bara på andra och går emot vad man tycker är bra för en själv får man alltid ångest förr eller senare. Genom att lyssna på sig själv tror jag för det mesta att man slipper ångest, eller ja, som i mitt fall, får lite mindre.

Nu ska jag avsluta min söndagskväll genom att svara på era frågor från frågestunden och sen kolla på en film. Vi ses imorgon…men inte innan lunch, då är jag för upptagen med att hantera att veckan är igång igen 😉

Det är så tråkigt att behöva skriva det här egentligen. För jag har skrivit detta så många gånger innan. Tråkigt, tjatigt och tröttsamt. Men jag måste ändå pga en lam kommentar som en ytlig bekant sa till mig för någon vecka sedan.

Ibland hade det varit skönt med ett bandage runt armen. Ja eller något annat som signalerat att här har vi en person som är lite skadad eller har ont på något sätt. Men det finns som bekant inget själsligt plåster.

Även om jag den mesta tiden inte behöver snacka om mitt mående längre, det räcker att prata med min psykolog och att skriva, så skulle det vara befriande att någon gång då och då ha ett yttre plåster som visar att jag inte alltid mår så bra. Och inte för att jag skulle vilja ha några medlidande blickar eller så, men det hade varit lite skönt att ha det där som en vägg att luta mig mot de där där dagarna jag mår skit. Något som visar de där människorna som säger “ryck upp dig” att jag faktiskt mår dåligt PÅ RIKTIGT även om det kanske inte syns.

Det anses inte fult att trilla och slå sig, åka på årets influensa eller lida av migrän. För alla har varit med om det någon gång och alla vet ju att det där kan man inte hjälpa. Men att må dåligt psykiskt…ja det är något annat. Det är svårt och luddigt och besvärligt. Och även om folk inte säger det så vet jag vad många tänker. De som aldrig varit på botten och inte har någon som lider av depression i sin närhet, det är klart som fan att de inte fattar. Det är väl bara att gå upp ur sängen att gå till jobbet? Det är väl bara att ta ansvar? Är du svag eller?

Jag skulle aldrig önska min värsta fiende en sekund av ångest och depression. Aldrig nånsin. Men jag skulle önska att vissa människor fick krypa in i min eller någon annans skalle som lider av sånt här en stund bara för att förstå.

En text om hur vissa dagar känns

Varmvattnet är så hett nu att det nästan bränner på huden. Men jag står fortfarande kvar. Tårarna har blandats med schampot och det kliar i ögonen. Men de var röda redan innan så det gör inget.

Jag stänger motvilligt av duschen och torkar mig med den nytvättade handduken. När jag borstat tänderna släcker jag alla lampor i lägenheten och går in i sovrummet. Jag stannar i dörröppningen och tittar på sängen. Det känns som den stirrar hånfullt på mig. Jag vet vad som väntar den här natten och det hugger till i magen.

Sängen som oftast är min kompis är idag min värsta fiende. Jag tar upp boken som ligger på golvet brevid sängen och kryper ner under täcket. Jag fortsätter läsa om den cancersjuka flickan men samtidigt som meningarna flimrar förbi känner jag hela tiden hur mörkret blir svartare och svartare runt mig. Snart är det dags.

Jag tar ett djupt andetag. Skickar ett sms till en kompis men hon svarar inte och på ett sätt blir jag lättad. Jag måste klara av mina ångestattacker själv.

Jag kan inte koncentrera mig på boken och slänger den uppgivet brevid mig.

Den här jävla ångesten. Jag borde kunna kontrollera den vid detta laget. Jag borde kunna säga till den att dra åt helvete. Ibland kan jag det och ibland vinner jag. Men inte i natt. I natt är jag chanslös. Jag är en lätt match och det är inte lönt att streta emot.

Rummet krymper och jag drar täcket över huvudet. Tyst upprepar jag för mig själv att jag inte kommer dö. “Du kommer inte dö, du kommer inte dö, du kommer inte dö….”

Till slut slumrar jag till av utmattning men vaknar plötsligt i panik. Jag vet inte hur länge jag har sovit men min kropp är täckt av svett och jag är säker på att jag ska dö. Jag är lika säker på detta som allt annat jag vet. Hela mitt inre känns som en tickande bomb och jag skakar av rädsla.

Det känns som jag sakta försvinner när jag känner hur Han tar min hand i sin och viskar “Det är ingen fara Sofie…du är trygg här…” Efter en stund blir mina andetag lugnare, tankarna klarnar och jag känner hur jag sakta kommer tillbaka.

Jag förväntar mig aldrig att någon ska rädda mig från ångesten. Det är bara jag själv som kan befria mig. Men den där handen och de där orden. Det gör att jag orkar kämpa.

Är inne i en “bra period” nu och det känns skönt och lugnt. Jag vill skriva harmoniskt men fy fan känner mig så präktig när jag använder sånna ord (min rädsla för att vara och verka präktig är kanske något jag måste jobba på…). Men lite så är det fan. 

Trots att jag känner mig obetydlig, tjock, tråkig, ful, trött, ointressant och stressad är jag ändå lugn och lycklig? För vissa kanske det är helt normalt men för mig är det något som endast händer i mina uppåt perioder. Får jag EN motgång kan jag känna att hela världen rasar för mig om jag är inne i “fel” period. Det kan vara att jag lova ringa en kompis men glömmer det och känner mig som världens sämsta vän eller om jag struntat i att städa lägenheten eller om jag fått en löjlig finne i pannan …ja då kan allt raseras den dagen. Ja, jag vet. Att en finne i pannan kan vara en motgång låter ju helt stört men så är det under vissa perioder.

Är det däremot som nu kan jag ha tusen motgångar utan att det rör mig i ryggen. I dag har jag både mensvärk, känner mig extremt omotiverad att göra saker jag måste, är hur trött som helst och känner mig dessutom meningslös. Men trots detta känner jag mig ändå sjukt jävla glad och lycklig. Jag kan tänka klart och ha vettiga tankar och fattar hur tacksam jag är över allt. Jag är frisk, har familj och vänner som älskar mig och jobbar med det jag tycker är kul. Att en finne i pannan kan ha sån stor betydelse i vissa perioder har jag sjukt svårt att förstå just nu om vi säger så.

Vi hanterar ju alla våra “spöken” på olika sätt. En sak som hjälper mig och som alltid hjälpt mig är att skriva. När jag skriver, dagbok eller blogg eller bara en anteckning i telefonen, ja då får jag ut allt och det känns som lungorna fylls med syre igen. Att se en text svart på vitt om hur jag mår hjälper mig.

När jag fick min diagnos för cirka 6 månader sedan blev jag inte så förvånad. Jag hade nyligen läst gamla dagböcker från när jag var runt 19 och det var så tydligt att jag varit bipolär sedan då (om inte tidigare). Två veckor i dagboken var pepp pepp pepp, “jag är bäst” och allt var rosa moln. Dagarna efter de där toppenveckorna var allt svart i dagboken. Sura gubbar ritade i kanterna av böckerna, texterna var negativa och jag hade cirka noll livslust.

Hur som.

Som jag skrev innan, jag kan fortfarande känna mig sjukt sänkt och att världen rasar över något litet och obetydligt i mina jobbiga perioder. Jag är där nere på botten och försöker se trots att det är bäckmörkt. Men den senaste tiden har jag sällan känt att det är så djupt att jag inte kommer upp till ytan igen. Och fan vilken befrielse det är.

Klockan är 7 på morgonen och solen har letat sig in mellan persiennerna. På väg till badrummet går jag förbi spegeln i hallen och stannar till. Jag ser för jävlig ut. Mitt sovlinne har ett stort hål på vänster sida som jag inte upptäckt tidigare. Mitt blonda hår står åt alla håll och jag vet att jag borde boka en tid hos min frisör. Ringarna under ögonen hade kunnat tillhöra en extremt trött ensamstående mamma eller pappa och min hy ser ut som den inte sett ljus på flera veckor. Men det som verkligen gör mig ful är den tydliga sorgen i ögonen .

Jag tar av mig det söndriga linnet och slänger det och går sen in i garderoben och börjar rensa ut. Strumpor som inte har haft en kompis på länge åker i soporna precis som missfärgade t-shirts och för stora jeans som aldrig kommer användas igen. Det känns bättre när jag fyllt två stora påsar med skit. Som om jag, hur klyschigt det än låter, rensat mitt inre.

Men det hjälper ändå inte.

Jag tar en dusch och använder en löjligt dyr inpackning som kanske kan hjälpa mitt toviga slitna hår på traven. Använder alldeles för mycket duschtvål och skrubbar ansiktet med en mirakelprodukt som lovar att göra underverk.

Torkar av mig snabbt och går ut från badrummet. Tittar mig i spegeln igen. Ingen förändring. Går in i min nystädade garderob och tar på mig de snyggaste underkläderna jag äger, svarta jeans och ett svart linne. Jag målar naglarna röda och sminkar mig som om jag skulle gå på nyårsfest. Jag lockar håret för att dölja de slitna topparna. När jag är klar och kollar jag mig i spegeln igen ser jag fortfarande ingen snygg och glad tjej. Jag ser bara någon som försökt måla om en tavla och misslyckats totalt.

Uppgivet börjar jag plocka ner disk i diskmaskinen och när det är gjort tar jag fram rengöringsmedel och skrubbar varje hörn av lägenheten. Dammsuger, skurar och svabbar. Efter några timmar är lägenheten skinande ren.

Jag går till mataffären runt hörnet och handlar. Fyller korgen med grönsaker, frukt och blommor. Kommer hem och lägger upp frukten i skålar och fyller kylen samtidigt som jag ser en trasig spegling av mig själv i fönstret. Jag tittar bort och snittar istället rosorna och sätter dem i olika vaser överallt i lägenheten.

När jag är klar finns inget mer att göra. Allt är skinande rent och fint. Jag sätter mig vid köksbordet vid datorn och försöker skriva en text men allt känns bara meningslöst, tomt och patetiskt. Vem fan är jag att tycka en massa?

Stänger igen datorn och ställer mig framför spegeln igen. Där står jag bland rosor, färsk frukt och skinande golv med svart eyeliner som rinner ner längs kinderna och känner mig mer trasig än linnet jag slängde i soporna några timmar tidigare.