Har ni söndagsångest? Jag har alltid haft och kommer antagligen alltid ha det tror jag. Mer eller mindre. Hur mycket roliga grejer jag än hittar på denna sista dag på veckan är det som att jag hela söndagen går runt med en ryggsäck full av stenar. Jävligt tungt och jobbigt.

Jag fattar inte varför jag har söndagsångest egentligen men jag tror det beror på att det är “en ny start” på måndagen och att det är hejdå till föregående vecka. Jag avskyr måndagsmorgnar och att det är nya tag och “nya möjligheter” och allt som ska kickas igång. Ingen aning om varför och jag vet att det kanske låter negativt men jag har aldrig klarat av det. Så hela söndagen går jag omkring med en ständig oro och tyngd inom mig på grund av det.

Det är först vid tvåtiden på måndagen som jag känner mig okej igen. Jag gillar när jag är igång och inne i veckan med allt vad det innebär men avskyr hela den där början – “Nu sätter vi igång!”. Det borde ju vara något bra med nystart men nä, inte för mig. Har försökt reda ut det hos min psykolog men jag har ännu inte kommit fram till något vettigt. Jag tror helt enkelt bara att vissa människor har svårare för söndagar och måndagmorgnar än andra.

Nuförtiden är dock ångesten mindre och ryggsäcken är inte lika full med stenar. Anledningen är att jag jobbar som frilans och kan planera mina dagar själv, jag hade tex extremt mycket mer söndagsångest när jag jobbade vardagar nio till fem. Nu kan jag ta måndagen i min egna takt och jag brukar oftast ta det lugnt på måndagsförmiddagen och jobba eftermiddag och kväll istället. Det passar mig mycket bättre.

Jag tror ofta det är något människor gör fel över lag. Att inte lyssna på vad som är rätt för en själv utan istället göra vad som förväntas av en. Lyssnar man bara på andra och går emot vad man tycker är bra för en själv får man alltid ångest förr eller senare. Genom att lyssna på sig själv tror jag för det mesta att man slipper ångest, eller ja, som i mitt fall, får lite mindre.

Nu ska jag avsluta min söndagskväll genom att svara på era frågor från frågestunden och sen kolla på en film. Vi ses imorgon…men inte innan lunch, då är jag för upptagen med att hantera att veckan är igång igen 😉

Det är så tråkigt att behöva skriva det här egentligen. För jag har skrivit detta så många gånger innan. Tråkigt, tjatigt och tröttsamt. Men jag måste ändå pga en lam kommentar som en ytlig bekant sa till mig för någon vecka sedan.

Ibland hade det varit skönt med ett bandage runt armen. Ja eller något annat som signalerat att här har vi en person som är lite skadad eller har ont på något sätt. Men det finns som bekant inget själsligt plåster.

Även om jag den mesta tiden inte behöver snacka om mitt mående längre, det räcker att prata med min psykolog och att skriva, så skulle det vara befriande att någon gång då och då ha ett yttre plåster som visar att jag inte alltid mår så bra. Och inte för att jag skulle vilja ha några medlidande blickar eller så, men det hade varit lite skönt att ha det där som en vägg att luta mig mot de där där dagarna jag mår skit. Något som visar de där människorna som säger “ryck upp dig” att jag faktiskt mår dåligt PÅ RIKTIGT även om det kanske inte syns.

Det anses inte fult att trilla och slå sig, åka på årets influensa eller lida av migrän. För alla har varit med om det någon gång och alla vet ju att det där kan man inte hjälpa. Men att må dåligt psykiskt…ja det är något annat. Det är svårt och luddigt och besvärligt. Och även om folk inte säger det så vet jag vad många tänker. De som aldrig varit på botten och inte har någon som lider av depression i sin närhet, det är klart som fan att de inte fattar. Det är väl bara att gå upp ur sängen att gå till jobbet? Det är väl bara att ta ansvar? Är du svag eller?

Jag skulle aldrig önska min värsta fiende en sekund av ångest och depression. Aldrig nånsin. Men jag skulle önska att vissa människor fick krypa in i min eller någon annans skalle som lider av sånt här en stund bara för att förstå.

En text om hur vissa dagar känns

Varmvattnet är så hett nu att det nästan bränner på huden. Men jag står fortfarande kvar. Tårarna har blandats med schampot och det kliar i ögonen. Men de var röda redan innan så det gör inget.

Jag stänger motvilligt av duschen och torkar mig med den nytvättade handduken. När jag borstat tänderna släcker jag alla lampor i lägenheten och går in i sovrummet. Jag stannar i dörröppningen och tittar på sängen. Det känns som den stirrar hånfullt på mig. Jag vet vad som väntar den här natten och det hugger till i magen.

Sängen som oftast är min kompis är idag min värsta fiende. Jag tar upp boken som ligger på golvet brevid sängen och kryper ner under täcket. Jag fortsätter läsa om den cancersjuka flickan men samtidigt som meningarna flimrar förbi känner jag hela tiden hur mörkret blir svartare och svartare runt mig. Snart är det dags.

Jag tar ett djupt andetag. Skickar ett sms till en kompis men hon svarar inte och på ett sätt blir jag lättad. Jag måste klara av mina ångestattacker själv.

Jag kan inte koncentrera mig på boken och slänger den uppgivet brevid mig.

Den här jävla ångesten. Jag borde kunna kontrollera den vid detta laget. Jag borde kunna säga till den att dra åt helvete. Ibland kan jag det och ibland vinner jag. Men inte i natt. I natt är jag chanslös. Jag är en lätt match och det är inte lönt att streta emot.

Rummet krymper och jag drar täcket över huvudet. Tyst upprepar jag för mig själv att jag inte kommer dö. “Du kommer inte dö, du kommer inte dö, du kommer inte dö….”

Till slut slumrar jag till av utmattning men vaknar plötsligt i panik. Jag vet inte hur länge jag har sovit men min kropp är täckt av svett och jag är säker på att jag ska dö. Jag är lika säker på detta som allt annat jag vet. Hela mitt inre känns som en tickande bomb och jag skakar av rädsla.

Det känns som jag sakta försvinner när jag känner hur Han tar min hand i sin och viskar “Det är ingen fara Sofie…du är trygg här…” Efter en stund blir mina andetag lugnare, tankarna klarnar och jag känner hur jag sakta kommer tillbaka.

Jag förväntar mig aldrig att någon ska rädda mig från ångesten. Det är bara jag själv som kan befria mig. Men den där handen och de där orden. Det gör att jag orkar kämpa.

Nädå, helt koko är jag inte. Bara lite hehe.

Idag har varit en så himla bra dag för jag har äntligen hittat en ny läkare! Det kanske låter lite knäppt att vara glad över en sån sak, men ni som varit runt och letat efter en psykiatriker eller samtalsterapeut vet hur svårt det kan vara att hitta någon som man känner förtroende för. Men nu, efter att varit runt ett tag, har jag i alla fall hittat en bra och det är en lättnad.

Det är 4 år sedan jag hade regelbunden kontakt med en psykiatriker så det är liksom på tiden. Jag har fått diagnosen bipolär och nu ska jag utredas igen och få veta vilken typ jag har. Jag ska även börja med nya tabletter som komplement till mina antidepressiva (som jag gått på i massa år!).

Så otroligt SKÖNT det ska bli och se om den här kombinationen av läkemedel gör att jag kommer på rätt nivå. För ni som har koll på bipolär sjukdom vet kanske att man har väldigt djupa dalar och extremt höga toppar och för att jämna ut dem behöver man lite hjälp på vägen. Jag är lite orolig att mina toppar ska försvinna helt (de är ju topparna som är otroligt trevliga om vi säger så) men det är väl priset man får betala för att slippa det där svarta mörkret antar jag.

Jag har alltid varit öppen med mitt mående och det kommer jag fortsätta vara. Alla människor har sina issues och jag tror på att prata och berätta istället för att vara tyst, det gör ju att vi alla kan förstå varandra bättre. Och förståelse för andra människor är ju som vi vet det bästa som finns. Förståelse = LOVE.

Får skriva mer om min kokohjärna en annan dag, nu måste jag sova. PUSS.

Klockan är 7 på morgonen och solen har letat sig in mellan persiennerna. På väg till badrummet går jag förbi spegeln i hallen och stannar till. Jag ser för jävlig ut. Mitt sovlinne har ett stort hål på vänster sida som jag inte upptäckt tidigare. Mitt blonda hår står åt alla håll och jag vet att jag borde boka en tid hos min frisör. Ringarna under ögonen hade kunnat tillhöra en extremt trött ensamstående mamma eller pappa och min hy ser ut som den inte sett ljus på flera veckor. Men det som verkligen gör mig ful är den tydliga sorgen i ögonen .

Jag tar av mig det söndriga linnet och slänger det och går sen in i garderoben och börjar rensa ut. Strumpor som inte har haft en kompis på länge åker i soporna precis som missfärgade t-shirts och för stora jeans som aldrig kommer användas igen. Det känns bättre när jag fyllt två stora påsar med skit. Som om jag, hur klyschigt det än låter, rensat mitt inre.

Men det hjälper ändå inte.

Jag tar en dusch och använder en löjligt dyr inpackning som kanske kan hjälpa mitt toviga slitna hår på traven. Använder alldeles för mycket duschtvål och skrubbar ansiktet med en mirakelprodukt som lovar att göra underverk.

Torkar av mig snabbt och går ut från badrummet. Tittar mig i spegeln igen. Ingen förändring. Går in i min nystädade garderob och tar på mig de snyggaste underkläderna jag äger, svarta jeans och ett svart linne. Jag målar naglarna röda och sminkar mig som om jag skulle gå på nyårsfest. Jag lockar håret för att dölja de slitna topparna. När jag är klar och kollar jag mig i spegeln igen ser jag fortfarande ingen snygg och glad tjej. Jag ser bara någon som försökt måla om en tavla och misslyckats totalt.

Uppgivet börjar jag plocka ner disk i diskmaskinen och när det är gjort tar jag fram rengöringsmedel och skrubbar varje hörn av lägenheten. Dammsuger, skurar och svabbar. Efter några timmar är lägenheten skinande ren.

Jag går till mataffären runt hörnet och handlar. Fyller korgen med grönsaker, frukt och blommor. Kommer hem och lägger upp frukten i skålar och fyller kylen samtidigt som jag ser en trasig spegling av mig själv i fönstret. Jag tittar bort och snittar istället rosorna och sätter dem i olika vaser överallt i lägenheten.

När jag är klar finns inget mer att göra. Allt är skinande rent och fint. Jag sätter mig vid köksbordet vid datorn och försöker skriva en text men allt känns bara meningslöst, tomt och patetiskt. Vem fan är jag att tycka en massa?

Stänger igen datorn och ställer mig framför spegeln igen. Där står jag bland rosor, färsk frukt och skinande golv med svart eyeliner som rinner ner längs kinderna och känner mig mer trasig än linnet jag slängde i soporna några timmar tidigare.