Lägger upp ännu en krönika från förr som känns passande denna tiden på året. Jag älskar när jag är lite småsur i mina texter haha, så jävla bitter. 

Januari – en av årets märkligaste månader enligt mig – är i full gång. Jag ska förklara varför jag tycker den är märklig.

De flesta ser januari som en nystart. Ut med det gamla in med det nya. Det ska börjas med nya projekt, man ska börja träna, börja äta rätt och det ska absolut inte begås samma misstag som förra året, nä, det är NU det gäller.

Det här är ju inget konstigt, enbart en tradition år in och ut för de flesta av oss.

Men samtidigt som alla nya löften avlagts i början på året ligger hälften av befolkningen hemma sjuka i diverse förkylningar och influensor och den andra halvan är panka kyrkråttor. Har man riktig otur är man både pank och sjuk. Då rimmar det hela ganska kass med den nya livsstilen och de nya vanorna man har lovat sig.

Att januari är årets fattigaste månad är ju inte så konstigt. Julklapparna man tyckte sig ha råd att köpa i december ångrar man bittert att man inhandlade, julfesterna då man bjöd  kollegorna på flera rundor i baren känns aningen onödiga och den där dyra klänningen till nyårsfesten var ett impulsköp som antagligen aldrig kommer användas igen.

Och det är här tidningarna och sajterna på nätet ska hjälpa oss. De smarta och fiffiga spartipsen avlöser varandra överallt. Eller “Smarta” och “fiffiga” skulle jag vilja skriva. För personligen skrattar jag bara hejdlöst när jag läser vad de där duktiga jävlarna som sparar halva sin månadslön året om tycker att man ska göra för att ha “kul utan pengar” under januari.

Lyxfällan-killen tipsar tex om att man kan ta sina längdskidor och ta en tur i spåret! Det är både bra för kroppen och helt gratis skriver han. Ja men såklart,  det är ju verkligen något alla stockholmare har hemma, ett par längdskidor som står och skräpar.

På ett annat ställe där det tipsas om gratis-nöjen läser jag att man ska byta grejer med sina grannar.  Kanske har man en gammal tröja eller ett bord man kan byta mot något annat? Ursäkta men var någonstans är detta ett KUL nöje? Bra för miljön, absolut – men kul är väl att ta i från tårna.

Det mest tråkiga och fantasilösa tipset om hur man ska roa sig för 0 kr hittar jag på en hel del sajter . Tipset är att ta en promenad. Ärligt. TA EN PROMENAD? Det är väl för i helvete inte kul någonstans. Att promenera gör man när man tränar eller ska någonstans, men inte när man ska ha det roligt. Eller vet dessa personerna något om promenader som jag helt har missat. Kanske har de sex på sina promenader? Eller är de utklädda till cirkusartister? Annars vet jag inte var det roliga skulle vara faktiskt.

Mitt tips under januari är följande: Håll dig hemma om du är sjuk, det är inte ambitiöst att gå till jobbet om du är förkyld, du kommer smitta dina kollegor och det är inte snällt. Och är du pank och gnällig – håll dig hemma då med. Ingen vill hänga med någon som klagar hela tiden.

Så, vi ses i februari hörrni! För nu vill jag inte förpesta er tillvaro med mina negativa tankar mer.

Sitter och kollar igenom gamla krönikor som jag skrivit för Allt Om Stockholm. Innan jag började skriva texter inriktade på sex & relationer för AoS skrev jag om lite vad som helst som jag var med om i mitt liv. 

En av de mest uppskattade krönikorna var en jag skrev i slutet på 2012 & som jag fortfarande får frågor om – “Är den verkligen sann?”. De som frågar känner inte mig så väl, för om de hade känt mig hade de inte behövt undra detta – mina vänner är vana vid att sånt här händer mig typ dagligen. De blir inte ens chockade längre utan frågar mer “Berätta om nåt sjukt som hänt dig den senaste tiden”. Ja mitt liv är lite så.

Här kommer krönikan om en lite udda hotellmorgon som jag var med om:

Medans ni andra avslutade 2012 med knäck, julklappar och härliga stunder framför brasan, har jag kört lite klantighet a la Sofie. Sådär för att slutföra 2012 med flaggan i topp. Eller helt utan flagga, det beror på hur man ser det. 

Veckan innan julafton checkar jag in på ett hotell i Malmö. Dagen efter vaknar jag av ett starkt tutande ljud vid niotiden – hotellets brandlarm. Jag, som är fruktansvärt rädd för bränder och allt vad det innebär, får fullständig panik. 

Eftersom jag bara ska bo på hotellet en natt har jag inte packat upp något utan bara krupit ner i sängen kvällen innan enbart i trosor. Så när jag vaknar där i panik av brandlarmet tar jag bara täcket om min ganska nakna kropp och springer ut ur rummet. 

Precis när dörren stängs igen fastar täckhelvetet i dörren. Jag bryr mig inte ett skit utan fortsätter bara springa med brösten i vädret. Det brinner ju liksom. Och jag bryr mig inte om någon ser mig för vem fan tittar på en halvnaken tjej när det gäller liv och död? 

Eftersom jag är på tredje våningen och inte vet hur länge brandlarmet pågått (jag sover djupt) har jag bara en tanke i mitt huvud och det är att komma ut levande. Dramatiskt jag vet. 

Jag möter inga andra människor när jag springer i korridoren och det gör mig ännu mer nervös. När jag ser en brandsläckare i hallen tänker jag att den ska  jag ha med mig. Kanske behöver jag släcka något på vägen? Efter flertal försök att få loss brandsläckaren slår jag liksom den upp i skallen så jag får ett jack som börjar blöda. Den går typ sönder så jag skiter i brandsläckaren och springer vidare. 

När jag kommer ner för trapporna möts jag av flera andra hotellgäster. Men de är inte lika panikslagna som jag. Och inte lika nakna. Nä, de går lugnt ner för trappan fullt påklädda och har till och med hunnit få på sig mössor, handskar och kappor? Jag fattar ingenting och rusar ner mot folkmassan och skriker VAR BRINNER DET???  Jag vrålar även av någon jävla anledning på engelska WHERE IS THE FIRE????

Folk tittar på mig som om jag vore helt jävla dum i huvudet. Vissa skrattar, vissa tittar bort. Vissa går vidare. En dam tittar på mig uppifrån och ner och säger sen med lugn röst att det är en brandövning. Att det finns lappar som berättar detta överallt på hotellet. “Har du missat det?” Eh, ja kära dam, det verkar som jag missat dessa lappar…

Helt plötsligt inser jag hur jag ser ut. Jag står där i trappen med damen, nästan spritt språngande naken och ser komplett galen ut. Mina små genomskinliga hipster-trosor täcker inte så mycket om man säger så, mitt blonda hår står åt alla håll – ser ut som ett fågelbo typ, jag är helt naken på överkroppen och blodet  i pannan rinner ner lite lätt ner för pannan. Jag tänker att även om det hade varit en riktig brand hade folk är inte varit rädda för den – de hade varit rädda för mig och tänkt “Se upp för det blonda psykfallet , det är säkert hon som startat branden”.

Och som inte detta vore jobbigt nog. När jag väl går tillbaka till mitt rum har jag givetvis glömt nyckeln i min panik och får gå hela vägen tillbaka till receptionen för att be någon öppna mitt rum. 

Nu skulle man ju kunna tro att jag skäms ihjäl här, och visst, det är inte mitt mest stolta ögonblick i livet när jag står där helt blottad. Men. När jag förklarar i receptionen vad som hänt, skrattar jag faktiskt mest. För det här är så himla typiskt mig. Att göra bort mig och panika är väldigt mycket JAG.

Vaktmästaren som följer mig till rummet skrattar så han kiknar när jag berättar. Och sen säger han att  han kommer ha en rolig historia att återge runt julbordet nästa vecka och att fler borde bjuda på sig själv. 

Ja nu var det ju inte tanken att jag skulle bjuda på mig själv. Men kanske borde det vara så, att folk inte skulle vara så himla rädda för att göra bort sig. Om inte annat så blir det ju en jäkla rolig historia att berätta någon gång.

Det här fotot är taget precis innan jag ska gå och lägga mig kvällen innan “incidenten”. Jag ser aningen kaxig, störig och svår ut och anar inte att jag ska bjuda hotellets gäster på en tuttchock om några timmar. DÅ var Soffan inte lika kaxig näääää….