Tunnelbanan mot Fruängen rullar in och jag tränger mig fram till dörrarna och kliver på. Det är mitt i rusningstrafiken och det är som vanligt tight med plats. Jag står upp tills vi kommer till Slussen då jag ser en plats bli ledig. Precis när jag satt mig kommer en tjej och slår sig lite klumpigt ner brevid mig.
När tunnelbanan lämnar Slussen ringer hennes telefon och hon svarar direkt. Hon har väntat på det här samtalet. Hennes röst spricker när hon pratar och hon lägger handen för sina ögon och gråter. Hon pendlar mellan svenska och ett språk som jag inte förstår så jag vet inte varför hon är ledsen. Jag tittar runt omkring mig och ser hur alla sitter som försjunkna i sina telefoner. De verkar inte höra hennes uppgivna röst eller så bryr de sig helt enkelt inte. En person som gråter på ett tåg ser man ju nästan varje dag.
Det är något som får mig att tycka så himla synd om just den här tjejen. Hon är ung. Kanske 20 år. Hon har långt, mörkt vågit hår och hennes hy ser ut som en porslinsdocka. Vi är främlingar på ett tåg. Men vi sitter väldigt nära varandra. Min högra arm nuddar nästan hennes vänstra.
Jag sneglar på henne när hon sitter där med telefonen i handen. Hon pratar inte längre men jag hör en man i telefonen som verkar prata lugnande med henne. Hon snyftar.
Tåget lämnar Mariatorget och tjejen lägger på samtidigt som hon tar ett djupt andetag. Jag märker att hon försöker torka bort tårarna men de bara fortsätter rinna. Utan att vara för påträngande lägger jag min hand lite lätt på hennes rygg och frågar om allt är okej. Hon tittar på mig med stora rödgråtna ögon och säger förvånat att ja det är okej.
Jag fattar ju att det inte är det men jag backar. Alla människor vill inte att man lägger sig i.
Minuten efter kommer gråten igen. Jag märker att hon försöker svälja den men det går bara inte. Jag vänder mig mot henne igen och frågar om det verkligen är okej. Hennes kinder är alldeles våta av alla tårar och hon tittar på mig med ärliga ögon och säger att nej det är inte alls okej. Det är inte okej någonstans.
Sen som den mest naturliga saken i världen faller hennes huvud mot min axel och jag lägger armarna om henne. Hon gråter förtvivlat som ett litet barn och jag hör i gråten hur hon förklarar att hennes mamma plötsligt har gått bort. Mer behöver hon inte säga. Jag stryker henne lugnt över ryggen och får bara fram att allt kommer bli bra.
Vi närmar oss min station men jag säger att jag kan åka vidare med henne om hon vill. Hon säger nej nej hon ska hoppa av på nästa där hennes syster väntar på henne. Jag ser i hennes ögon hur hennes hjärta värker. Det gör ont i mig.
Jag gör mig redo för att gå av och ska precis säga att hon ska ta hand om sig när hon tar tag i min hand och ler mot mig så gott hon kan. Hon säger tack för du ställde upp för mig, tack för du brydde dig om mig. Jag säger att det var väl ingenting. Du är en väldigt vacker människa säger hon och allt jag kan göra är att le mot henne och säga att nej det är det du som är. Dörrarna till tunnelbanan öppnas och jag stiger av. Jag vänder mig om och vinkar till henne genom rutan och hon vinkar tillbaka.
Det är så lätt att inte se människor. Att sitta där med sin mobiltelefon och inte titta upp. Jag skriver inte detta för att påstå att jag är en så himla bra medmänniska för det är jag verkligen inte alltid. Men jag försöker varje dag. Jag skriver detta för att påminna mig själv om känslan man får när man hjälper en annan människa. Mötet med en främmande person som bara på några minuter får en att vilja bli en bättre människa. Den känslan är allt.
