Det finns en sorts butiker i Paris som är i det närmaste utrotade i Stockholm. Den där schizofrena mixen av antik-, vintage- och osäljbara-pryttlar-butiker (tänk Myrornas porslinsavdelning med uddagrejer). Sådana butiker som gett upp i Stockholm i kampen om fler A-lägen för fler SevenEleven. I Paris finns de. Jag blir lika mystiferad och lycklig varje gång jag hittar en. Och så undrar jag: hur i hela världen någon enda av dessa går runt? Är det egentligen en bordell? Tvättar de knarkpengar? Eller säljer begagnade handeldvapen bakom disken? Fast innehavarna är i regel så ytterst sympatiska och udda att tanken på knarkkartell inte känns helt självklar.

I Montmartre finns det en, ”Les billes de la gamine” på 62, rue d’Orsel. Där kliver jag in och småpratar lite med innehavarinnan. Hon har en tingest i butiken som jag STUDSAR på. Det är en skyltdocka. Det är ju för all del inte så ovanligt i en klädbutik, men här är det själva dockan, i naket tillstånd, som säljs. (Naken och naken, den är ungefär lika erotisk/anatomiskt informativ som Kalle Anka.)

Men det är inte avsaknaden av kläder som gör att jag studsar. Det är hennes kroppshydda. Hon är enorm.

En lång stund står jag och tittar på henne. Hon är inte tjock, men hon är Bastant. Stor och bred och står där i butiken och tar för sig. Jag tittar, kan inte slita blicken, ungefär samma känsla som när jag ser en jättefet kvinna i omklädningsrummet på badhuset. Skrämd och äcklad och hänförd samtidigt.

Mitt första infall är att skyla henne. Ge henne någonting flowing som man kan dölja lite bastanthet i. Som jag skulle göra med mig själv om jag var hon. Vilket är det jag gör hela tiden. Kompenserar för den kroppen jag skulle velat ha. Skyler, håller in magen, köper en storlek större för att slippa riktigt synas.

– Den är från 30-talet, upplyser mig butikstanten.

– Men vadå, var de så där stora då?

– Nä, antagligen inte. Men det där var Idealet. Så där skulle Kvinnan se ut.

Och jag tittar lite till. Jag inser att det är mig själv jag ser. Hon har min konstitution. Höftvinklarna. Axlarna. Hennes byst är större än min bh-kupa modell äggkopp. Men resten.

Och står hon där och ser så stolt ut. Välmejkad och på och helt redo för en liten tebjudning eller annan extravagans, för hon är ju the shit.

Och långsamt.

Jag börjar tycka att hon är snygg. Först hållningen. Sedan hela hon. Hela hennes mäktiga hydda och pondus och handväska och hela kitet.

Och så känner jag att ”ja men så där snygg är jag med.”

Det är första gång jag gått ut ur en butik efter att ha kollat in en skyltdocka och känt mig Skitsnygg.

Men det gör jag nu.