Tänk så här. Du har blivit bjuden på middag av en god vän som jobbar i äta-små-snygga-saker-med bladguld-på-i-små-förpackningar-till-ett-sinnessjukt-pris-branschen.

Fransmännen kan det där med att paketera ätbara saker så att det känns som om man äter upp sin egen förlovningsring, så snyggt och piffigt känns det.

Ok, du har nu blivit bjuden på middag av honom som håller på med sådana saker hela dagarna. Och så kallar han gulligt nog middagen för ”Diner Stockholm” (Stockholmsmiddag) till min ära, det är ju gulligt så man dör.

I stället för att glatt luta mig tillbaka och tänka ”Låt proffsen göra jobbet, han kan det här med middagar” tänker jag ”Oh, jessus, nu måste jag komma med något stockholmsk från Sverige för att göra denna middag lite mera Stockholmsk.” Jag rådgör med en expedit i mataffären i Stockholm innan jag flyger iväg och tar med mig svensk kaviar och pepparkakor. Jag reser med handbagage, och tuben med kaviar som kostat 22 kronor blir vips 140 kronor dyrare eftersom jag måste CHECKA IN den sketna tuben, för den väger 15 gram för mycket för att den ska kunna åka som handbagage. Prismässigt per gram skulle det ha varit mer billigare att köpa belugakaviar.

Det skulle hur som helst kännas nästan kreativt att tänka sig att stoppa in en blygbomb i en väldigt liten kaviartub. som den här.

Jag tar med mina svenska skatter till den lilla vindsvåningen nära Bastille där Stockholmsmiddagen ska gå av stapeln. Där vimlar goda vänner till F, folk i design-, bakelse- och mediabranschen. Jag står i köket med värden. Han avsmakar huvudrätten och öppnar skumpan till fördrinken.

Där står vi i köket, jag blandar grönmögelost och creme fraiche och tänker göra en liten klutt av denna galanta kräm på pepparkakor och berätta om hur väldigt svenska dessa mystiska små kakor PEPPARKAKOR äro. Dessutom ska jag servera små rågbrödsnittar med kaviar och berätta om hur väldigt svensk denna mystiska uppfinning KAVIAR är.

Jag spritsar och spritsar och pratar och pratar. Och ut går vi med två stora brickor med spännande svenska grejer. Jag känner mig som en kulturlucia. Ska sprida lite blond skogshuldrekultur i den franska huvudstaden.

Jag delar ut drinktilltuggen. De franska gästerna lyssnar roat och tar för sig. Börja med det här, tjoar jag och pekar på pepparkakorna. Det smakas men ganska snart sprider sig en väldigt jobbig tystnad.

Och då ser jag.

På brickan ligger inte sköna små pepparkakor med grönmögelmousse. På brickan ligger en armé av pepparkakor med spritsad kaviar på. Jag har blandat ihop påläggen. Och hälften av kaviarpepparkakorna sitter i händerna på middagsgästerna.

Fransmän tycker också att pepparkakor och kaviar ihop är jätteäckligt. Jag väser till middagsvärden att jag måste gå in i köket och begå harakiri.

Och hans storhet visar sig när han, i stället för att sura för att jag förstört hans ståtliga middagsstart säger ”Non non, det är inte misslyckat. Det är kreativitet!”

Då hamnar man i himlen i min bok.

Nästa gång ska jag låta honom servera apéritif och jag ska sitta vid drinkbordet och säga Skål, vad trevligt att vara här. Jag svarar hellre på frågor om Sverige och delar ut vykort än gör något med kaviar.