Jag vet, jag har ju skrivit om butiken Aufschnitt förut, men jag kan inte låta bli att göra det en gång till – såhär innan jul och allt.

De har nämligen fått ett helt nytt sortiment av köttkuddar. Inälvor! Kolla här.

Inga problem med en tung ryggsäck när det är en tungryggsäck.

Ta en lugn stund på lungan, vetja.

En hjärtkudde? Hjärtans gärna! Men vänta? Var är hjärnan då?

Ah, där! Ser ni? Nere i högra hörnet. En ljusgul hjärnväska. Har ingen bättre bild, tyvärr. Hjärnan var inte så fotogenisk.

Butiken hittar ni på Boxhagenerstrasse 32, Friedrichshain

Vad vi ägnar oss åt i Berlin just nu? Jo det ska jag tala om.

Vi går på julmarknad. Dricker glühwein och äter kålrätter medan snön yr (nåväl, fortfarande grått och trist här), karusellerna snurrar och fötterna fryser. Bjärllermusik i högtalarna, vantar, ulliga tofflor och karamelläpplen i marknadsstånden. You know the drill.

Att tyskar verkligen gillar konceptet julmarknad, det är helt tydligt. Det är pepparkakshus och karuseller och glühwein i stövelformade koppar precis överallt här nu. Sextio julmarknader finns det i Berlin. SEXTIO! Kan vara ett världsrekord.

Här har ni en lista till de största och mest populära marknaderna.
Min favorit? Den vid Kulturbrauerei. Mysig, lagom mycket kul snurr- och hoppsaker för barnen och god mat, som till exempel dinkelpizza, crepe och så de där fläskstekarna jag inte kan låta bli att älska. Serveras i ett bröd bara. Fantastiskt gott.

r EU

Vem: Malin Larsson Grave, 37 år. Arbetar för EU-delegationen i Uganda men bor under stora delar av året också i Berlin.
Var: Vid Traveplatz i Friedrichshain

Hur kommer det sig att du är så mycket i Berlin när du jobbar i Uganda?
– Jag är gift med en tysk som visserligen har sitt företag i Hamburg men vår bas är här i Berlin och vi pendlar mellan Uganda och Tyskland. Vi har två barn och jag har kunnat sprida ut min föräldralediget så att vi har kunnat vara här allihop under ganska långa perioder de senaste åren.

– Jag älskar att Berlin är så gränslöst och har så högt i tak. Allt är accepterat! Samtidigt finns det en rejäl portion pragmatism och en direkthet här som på ett sätt kan vara ganska burdust – men också charmigt. Man vet var man har folk och Berlinarna uttrycker gärna sin åsikt. Uppfriskande för en kompromissökande och konsensusvan svensk!

Jag har länge haft som plan att gå och äta på Cookies Cream, en vegetariskt restaurang som jag från flera håll hört ska vara riktigt, riktigt bra. I helgen blev det av och jepp, det stämde. Maten på Cookies är jättegod. Alltså, verkligen jättegod. Och prisvärd, tycker jag – 36 euro för tre rätter. Inte så farligt, va?

Restaurangen är lite hemlig av sig, ingången ligger på en varuleveransbakgård mellan hotellet The Westin Grand och Komische Oper. Hade jag inte haft en vägbeskrivning på mailen (kommer om man bokar bord, vilket rekommenderas. Gärna minst någon vecka i förväg) hade jag med största sannolikhet irrat bort mig totalt och missat bordet.

Eftersom vi hade ett bord så sent, vid 22, var det bara att knalla rakt in i nattklubben som hör till efteråt. Inte för att vi stannade särskilt länge – någon var ju tvungen att gå hem och avlösa barnvakten – men ska det partajas är alltså restaurangen perfekt för en före-festen-middag.

Som på så många andra hippa ställen här i stan råder det absolut fotoförbud på Cookies, men här har ni en suddig mobilbild på ingången som vi alltså kom till genom att gå runt, via, bakom, höger, vänster och sedan kryssa genom ett gäng parkerade lastbilar. Klurigt.

Så har vi kommit fram till lördagen i min helgberättelse. Eftersom vi var en aning trötta efter fredagens supper club-äventyr hängde vi mest på ekomarknaden vid Boxi under dagen. Den är ändå ett säkert kort. Alltid trevligt där, alltid god mat.

Kvällen kickades igång med varieté på den pyttelilla och urgamla scenen Scheinbar. Det var open stage och just den här kvällen var det mest komiker som hade anmält sig för att stå på scenen. Och alltså skämta på tyska. För min svenska kompisar. Som inte pratar ett ord deutsch. Jahapp.

Det blev ju en himla bra övning i direktöversättning för mig, kan man säga. Men eftersom många sjöng och dansade i sina nummer också var det ändå alles gut. Dessutom var själva teatern verkligen en upplevelse – Scheinbar är ungefär lika stor som en garderob så det blir minst sagt intimt. Vänder man sig åt ena hållet står man med halva kroppen mot en bar, sätter man sig rakt ner hamnar man på en av fyrtiofem sittplatserna, tar man ett kliv fram står man plötsligt på scenen. Okej, lite överdrivet, men för att vara en teater är det verkligen minimini.

Kuriosa: Scheinbar är Berlins äldsta varietéscen. Det var faktiskt här varietén som konstform återupplivades på åttiotalet, för att sedan bli superstor och den typiska scenunderhållningen i Tyskland (missa för bövelen inte att gå på varieté när ni är här! Ska skriva mer om det någon gång framöver).

Efteråt åkte vi till Mitte och det klassiska stället Clärchens ballhaus. Mein Gott, vilket härligt ställe det är! Under vardagskvällar dansas det mest pardanser där, tango, cha cha och swing och sånt, men under helgerna går det bra att dansa precis hur man vill.

En flugbeklädd man i, vad jag skulle tippa, övre sjuttioårsåldern hälsade oss välkomna och på dansgolvet rörde sig allt från tjugoåriga hipsters och 35-åriga småbarnsföräldrar till slipsmän, glittriga män, glittriga kvinnor, pensionärsgäng och sobra fashionistas. Huller om buller! Från högtalarna strömmade i princip alla de största hitsen sedan femtio år tillbaka.

Herregud vad vi dansade.
Och herregud vad trött jag var i söndags. Inte ens julmusten som jag köpte på Svenska kyrkans julmarknad lyckades pigga upp mig.

Vilken helg det blev! Jag hade ju vänner från Sverige här och jisses vad vi maxade. Supper cluben vid var på i fredags var helt jäkla fantastisk. Herregud, vilken god mat. Och så trevligt det var! Att gå på middagsklubb är verkligen ett otroligt bra sätt att träffa nya människor. Vi njöt i fulla drag mellan sju och midnatt. Det ni.

Kvällen avslutades med nattsudd på en kvartersbar här i Friedrichshain. Den heter Lebowski och är någon slags hyllning till filmen The big Lebowski. Inredningen går i bowlinganda, på väggarna sitter stora foton av karaktärerna och atmosfären är väldigt The Dude-ig. Lite töntigt kan man tycka, men jag gillar det. Världen behöver mer nördighet och det är så skönt med ställen där det ges blanka fan i vad som är hippt och rätt och coolt.

Det var fredagen det. Lördagen kräver sitt eget inlägg. Den var… spännande. Ja, vi stannar där. Fortsättning följer.

Vid två tillfällen om året, på midsommar och under första adventshelgen, har i princip varenda svensk i den här staden samma plan: Att hänga vid Svenska kyrkan i Wilmersdorf.

Här stångar vi oss fram till den svindyra Västerbottenosten, pepparkakorna, julmusten och pyttipannan. Köper handgjorda julgransprydnader som de såg ut förr. När vi var små. I vår barndom. Nostalgin flödar och längtade vi inte till knarrande snö och röda stugor förr, så gör vi det nu. Berlin må vara den bästa staden på jorden, men här finns varken Kalle Ankas julafton eller julskinka som smakar som den ska.

Och så minglar vi. Frågar alla femtio, sjuttio, hundra Berlinsvenskar vi träffar och är bekanta med om de ska åka hem eller vara kvar över julen. Eller göra något helt annat.

Sedan, i skymningen, kommer luciatåget och vi suckar lyckligt till Gläns över sjö och strand, äter en våffla med hjortronsylt till och funderar på om tre julmustflaskor verkligen kommer att räcka? Konstaterar att det blir till att ransonera.

Ach! Livet som utlandssvensk.

Har jag sagt att jag älskar den här staden? I all sin galenskap och absurditet. Se bara på det här projektet.

Det har varit några riktigt tunga och grå veckor här. Åtminstone vädermässigt. Men i går tittade äntligen solen fram igen och hela Berlin började le. Tills vi kände hur satans kallt det var ute och leendet blev till ett stelt grin. Brr.

Men jag trotsade kylan och gick på ändå. Det är så man överlever vintern, har jag hört. Sol och motion, jawohl!

Här är några bilder tagna med telefonen från promenaden mellan Friedrichshain till Pannierstrasse i Neukölln. Det är en av mina favoritsträckor med både vackra fasader, tjusig graffiti och gatukonst, roliga butiker, härliga kaféer och till och med en gnutta natur längs vägen. Och så är det bara rakt fram, vilket är praktiskt för disträa typer (är det vanligt att gå förbi sin egen ytterdörr cirka tre gånger i veckan för att man tänker på annat förresten? Undrar åt en kompis).

Det var en snabb promenad, kan tilläggas. Som sagt. Kallt.

Eller nja. Precis alla kanske inte pratar om det, men bland oss som är intresserade av var man kan bo schysst under ett besök här i Berlin är nya Linnen definitivt en snackis.

Prisvärda och superfina lägenheter och rum med bra läge vid Eberswalderstrasse i Prenzlauer Berg. Jag har dessutom hört att kaféet som hör till ska vara minst lika fint det. Ska testa det så fort jag bara hinner.