Det har varit ett himla tjat om Bao burgers här på sistone – en taiwanesisk hamburgare med antingen griskött eller tofu, gjord av pop up-gatuköket Bao Kitchen. I princip varenda Berlinbloggare har vurmat sig varm för den lilla munsbiten, så när jag gjorde ett besök på Street Food Market i Markthalle Neun i Kreuzberg var det ju ganska självklart i vilken kö jag skulle ställa mig.

HERREGUD VAD GOD DEN VAR!

Jag valde lemongrassmarinerad tofu som innehåll och alltså – jag sällar mig glatt in i ledet av vurmare.

Bao Kitchen dyker upp varje torsdag kväll i Markthalle Neun och varje lördag på den nya Village Market här i Friedrichshain. Burgaren kostar 6,5 euro, räkna med att behöva stå en liten stund i kö.

Tips! Köp två när du ändå är igång om du vill bli mätt på bara Baos. En är lite för lite om du är hungrig.

Jag har aldrig ätit så mycket glass som under min tid här i Berlin. Det går liksom inte att undvika, det finns verkligen glasställen överallt här (vi passerar fyra stycken på väg hem från förskolan). Och det är inte så noga när glassen äts heller – medan svenska barn är hemma och kollar på Bolibompa i väntan på att varm middagsmat ska ställas fram på bordet sitter ungarna här i Berlin på en uteservering och moffar i sig zwei kugeln mit smartiesstreussel,två kulor med smartiesgodisar som strössel.

Alltså, jag vet inte hur det är med barn i er närhet, men om mina sätter i sig två kulor glass precis innan maten kommer de garanterat inte att äta en enda tugga av sin middag. Samt att sockerchocken ger mig två tornados som med uppspärrade ögon hellre gör kullerbyttor än ligger och kramas till en saga. Dessutom är jag uppfostrad med att man ska jobba upp sin hunger vid den här tiden, inte döva den med socker?

Jag skulle tippa på att den avspända inställningen till glassätande vid middagstid här beror på att många tyska familjer inte äter varm mat på kvällen, utan bara några matiga smörgåsar. Middagen är liksom inte så helig här som jag upplever att den är i Sverige. Och plats för en macka kan väl ungarna ha även efter några kulor glass?

Vi äter som sagt rätt mycket glass vi också, att hålla på med någon sockeravhållsamhet för småbarnen á la Sverige är nästintill omöjligt i ett land där många barns mellanmål inte sällan består av en påse godis, men några kulor precis innan maten blir det aldrig tal om. Någon måtta får det vara på integrationen.

Bästa glassbarerna i Friedrichshain? Favoriten just nu heter Süsse Sünde och ligger Niederbarnimstrasse. Deras ananas-kokosglass är to die for.

Obs! Till tyskarnas försvar måste jag ändå säga att de tyska barn, och vuxna, vi känner har ett bra mycket mindre stigmatiserat förhållande till sötsaker än vad vi har. Det här med lördagsgodis, alltså – jag undrar verkligen hur mycket gott det gör? Men mer om det i ett annat inlägg.

Det kryllar av parkeringsvakter i vårt område här i Friedrichshain just nu. Alltså, verkligen kryllar. Under den tio minuter långa promenaden mellan hemmet och förskolan i dag såg jag inte mindre sju män, med texten Ordnungsamt på ryggen, som gick runt och satte böter på bilar.

Det här beror troligen på att det nyligen börjat kosta att parkera här. Jag antar att de satsar extra mycket på p-vakter då, i något slags uppfostrande syfte. Att det inte är gratis längre är en bra sak för oss som bor här eftersom det är betydligt  lättare att hitta parkeringsplatser nu, men mindre bra förstås för alla som åker hit för att njuta av Friedrichshain en stund. Inte för att det är så himla svindyrt att parkera, men ändå. Det är ju en typisk tråkig utgift. Lite samma känsla som när man köper tamponger, kisslakan och typ böcker om redovisning inför deklarationen.

Å andra sidan är parkeringsböter i den här staden sällan är något att hänga så särskilt mycket läpp över.  Ofta är summan till och med mindre än vad det skulle kostat att betala några timmars parkering – runt 7 euro ungefär. Det är ju nästan som att uppmuntra till fusk ju! Det kanske anses vara så jobbigt att behöva logga in på sin internetbank för att skicka iväg de där eurosarna att det liksom är straff nog? Kanske.

Vad vår boendeparkering kostar? Lite drygt 20 euro för två år. Sjukt billigt för att slippa leta parkeringsplats i en halvtimme varje gång jag kommer hem med bilen ändå, tycker ni inte?

Och så lite bila i Berlin-info: Väldigt många områden här, och särskilt de lite, lite längre ut, är fortfarande gratis att parkera i – så för er som kommer hit med bilen är det här en bra stad att stanna i. Tänk bara på att alla som vill köra runt i Berlins innerstad måste ha en Umweltsplakette, alltså en liten skylt som visar att bilen inte skitar ner luften för mycket.

Jag är lite mör just nu, vilken helg! Så jäkla härlig, på bästa möjliga Berlinvis.

Vi började med att gå på den helt fantastiska Bowie-utställningen på Martin-Gropius-Bau. Den var verkligen skitbra, otroligt snygg och intressant. Och, stort plus, den funkade att ta med sig barnen på. De gick från rum till rum med Bowie i öronen och verkade tycka att det var lika häftigt som vi. Den är förresten förlängd till den 24 augusti, passa på att gå om du inte varit ännu!

Sedan blev det biergarten im Tiergarten. Café am Neuen See. Det är väldigt fint där med vattnet och båtarna –  och riktigt goda pizzor.

På bilden i mitten ser ni förresten min svenska kompis Maja. Hon har varit här rätt många gånger nu, men bara på vintern. Äntligen fick jag visa henne mitt älskade sommar-Berlin. Det finns såklart mycket att göra här på vintern också men folklivet utomhus, stämningen och marknaderna är något helt annat nu när det är varmt. Maja höll med!

På kvällen satsade vi på asiatiska tapas på Transit här i Friedrichshain. Vi var egentligen sugna Kimchi Princess och deras otroligt goda koreanska barbecue, men vi orkade inte ta oss till Kreuzberg. Men det blev minst lika bra med Transit, så himla god mat där och jag älskar att man kan beställa in många små rätter i stället för en stor. Plockmat ftw.

Efter maten plöjde vi genom massan av partymänniskor längs med Warschauer Strasse, som förresten nästan alltid kantas av musiker nu under sommaren vilket gör själva vägen mellan partyt i Kreuzberg och partyt i Friedrichshain till ett party i sig. Vårt mål var Monster Ronson’s Ichiban Kareoke. Där var det drag som sjutton och jag blev som vanligt helt rörd över hur fina folk är mot varandra här i kareokesammanhang. Det spelar ingen roll hur jäkla sketadålig den som står på scenen är – alla sjunger med, hejar, jublar och dansar ändå.

I söndags hängde vi i Mauerpark hela dagen. Det var precis lika härligt som det brukar vara. Jag älskar verkligen Mauerpark på söndagarna. Och amfiteatern var sprängfull som vanligt inför kareoken.

Det östtyska köket har väl måhända inte gått till världshistorien som det mest färgglada, överraskande och smaklökskittlande –  och att jag skulle slänga ihop en ”kokt ägg i senapssås” inför fredagsmiddagen håller jag som högst osannolikt. Men med det inte sagt att maten, som mer än hälften av mina tyska vänner här i Berlin är uppfödda på, inte är värd att testa. Dessutom firar vi ju att det är 25 år sedan muren föll här i år. Det är ju, tycker jag, en himla bra anledning att lära sig mer om livet i DDR.

Ett superbra ställe att äta östtysk mat på är Osseria i Weißensee. En restaurang som helt och hållet går i ostalgins tecken, inredd i ”Ossi”-stil (tänk kommunal matsal på 70-talet) och med bara rejäl husmanskost á la DDR på menyn.

Jag var där för några veckor sedan och blev riktigt förtjust. I både den kufiska restaurangen och maten, faktiskt. Jag åt gråa köttbullar (gris) i vit sås med kapris. Det såg skitäckligt ut men var jättegott!

De berömda äggen i senapssås. Också godare än vad man kan tro.

Se till att vara ordentligt hungrig när du kommer, portionerna är enorma. Till skillnad från storleken på priserna, de flesta rätter kostade runt 5-6 euro bara. Som hittat!

Är du intresserad av att lära dig mer om murens fall? Kolla in Visit Berlins jubileumssajt ochfölj hashtaggen #BLN25YearsLater i de sociala medierna.

Det känns fint att vara tillbaka på favoritkafét Silo här i Friedrichshain. Här jobbar jag, sida vid sida med ett helt gäng start up-människor som sitter och knackar nya appar och sånt, kallar varandra för ”dude” och ”man” (de flesta verkar vara amerikaner just här) och lite allmänt sådär verkar känna att de har framtiden för sig. Det är mycket high fives och YEAH!, om man säger så.

Well, you never know!

Visste du förresten att det bildas ett nytt start up-företag var tjugonde minut här i Berlin? Låga kostnader är ett av skälen till varför. Läs mer om det här.

Nåja, riktigt så illa är det väl inte. Men är det något vi Friedrichshainare drar en gemensam suck över varje år (åtminstone i mina kretsar), så är det Internationales Berliner Bierfestival – ölfestivalen som sträcker sig hela 3,3 kilometer längs med paradgatan Karl-Marx-Allee. 2400 ölsorter från 340 bryggerier världen över. Över 20 scener med allt från ompa ompa till hårdrock. Och så väldigt, väldigt mycket folk.

Ni kan nog föreställa er – det blir ju fylla så det stänker om det. Inte så konstigt, tänker jag. En vill väl prova så många sorter en hinner med? Och man hinner rätt många om man är snabb. Lägg till trettio graders värme på det, jawohl!

Det har med andra ord varit ett jäkla raglande här de senaste dagarna. Många med simmiga ögon, ett ständigt påfyllt ölglas i handen och ett akut behov av att tömma kissblåsan lite varstans. Kräks, bajamajor och ett oändligt antal svensexegrupper som brölat sig fram längs gatorna.

Å andra sidan. Hade jag inte varit ensam med barnen i helgen hade jag absolut provat mig igenom ett par sorter själv. Det är roligt med öl! I år var dessutom temat , väldigt trendriktigt, ”craft beer” (fast iporna hade jag hoppat över).

Nu fick det räcka med en liten eftermiddagstur ner på området, med barnen i släptåg. Helt ok det med. Dessutom tänker jag att jag sparar mitt ölfestande tills när jag, någon gång, ska gå all in på Oktoberfest. I München. Jäklar vad mycket öl jag ska bälga i mig då! Klädd i dirndl och hela faderullan. Och schlager! Jag ska stå på borden och sjunga tysk schlager som om det inte fanns någon morgondag!

Det står på min bucketlist.

I går prövade vi ett nytt badställe. Det är alltid spännande att göra här – Berlins omnejd må krylla av badsjöar, men den som inte vet var de bästa baden ligger kan mycket väl hamna i ett klibbigt och knappt badbart sommarhelvete. För fullt, för fult, stinkande vatten och glasskärvor på stranden. Men den här gången gick det bra.

Turen gick mot Waldbad Liepnitzsee och badstället ligger, precis som namnet antyder, i skogen. Det var verkligen jättefint. Vi hade fått tips av några vänner som i sin tur blivit tipsade av vänner till dem – det så man gör här. Hör runt. Har vänner som vet. Att leta på nätet brukar vara rätt lönlöst (om man inte råkar hamna på en schysst Berlinblogg dårå, hehe).

Det absolut bästa var att vattnet var alldeles smaragdgrönt, och dessutom kristallklart. Och trots att jag brukar gilla naturbad bäst var det rätt skönt att det här var ett betalställe. För tre euro hade vi tillgång till toalett, barnpool, badbrygga och anlagd strand. Och ett glasstånd! Icke att förglömma.

En nackdel var att det tydligen var förbjudet att leka med hink och spade i sanden. Ja ba: Eh? Entschuldigung? Då kom en föreläsning i stil med ”hur skulle det se ut om alla bygger kanaler? Då har vi ju snart ingen sandstrand mer! Sanden rinnner ju BORT! Och alla hål sen då! Vem vill ha hål på en sandstrand, det är ju inte så skönt att ligga på direkt! Va? Va? Och jag har ingen lust att gå runt och gräva igen alla gropar efter att ni har gått!”.

Jag lyckades förhandla och fick till slut ett okej på att vi skulle få gräva en bit upp, om vi täckte igen hålen efter oss.

Men alltså. Alla dessa regler överallt här. Ibland kan jag verkligen gå bananas på dem. Och på alla människor som verkar leva för att säga till på skarpen så fort någon inte GÖR SOM MAN SKA. Vad sjutton anlägger man en sandstrand på en badplats för om inte barnen ska få leka på den? Va? Va?

I den lilla strandkiosken kunde man köpa mat också, bland annat ”grillade grönsaker med apelsinaioli. En kvinna som nyligen anlänt till stranden tittade på menyn, suckade tungt och sa sedan till sin man ”titta bara, apelsinaioli. Det märks verkligen att Prenzlauer Bergarna kommit hit nu… Sådär pretentiös mat skulle vi aldrig äta här!”.

Jag kände mig plötsligt som en stadssnobbig inkräktare. Även om jag bor i Friedrichshain.

Hur som helst. Badet får 3,5 poäng av fem möjliga. Trots hink och spade-förbudet, regelryttaren inkräktarsuckarna. Men det är nog smart att inte åka dit på en helg om man kan. Jag skulle tro att det är alldeles för överfullt för att vara njutbart då.

Det går att ta sig dig med s-bahn, men är lite småkrångligt eftersom det behövs cykel sista biten. Med bil är det förstås enklare, tar 45 minuter ungefär.

”Om man vill se en härlig mix av människor som man inte kan se någon annanstans är det hit man ska”. Så sa Henrik Tidefjärd som är lifestyleguide här i Berlin (och grundare av det balla företaget Berlinagenten) när jag intervjuade honom om Mauerpark tidigare i somras.

Det må vara mycket folk, dyrt på loppisen, trångt och turister i drivor – men att inte smittas av Mauerparkatmosfären när man är där är snudd på omöjligt. Hela stället är som en enda stor hyllning till livet. Och konsten. Och ölen. Och gräsmattor att ligga på. Och möjligheten att få sjunga för två tusen pers trots att man inte kan ta en ren ton.

Läs min text om parken som publicerades för inte så länge sedan, finns här. Fotografen Elsa Quarsell har tagit bilderna (man måste ha Aftonbladet Plus för att läsa artikeln, så skynda att bli det om det inte redan är kirrat!).

Viel spass!

Jag är tillbaka i Berlin. Igen! Alltså, jag var ju här redan i helgen, men eftersom mitt liv som frilansare, småbarnsmamma och pilotfru bjuder på en logistisk mardr…. ehum… utmaning åkte jag tillbaka till Sverige i söndags för att hämta barn och bil. Och surdegsknäcke, polarkakor, mesost och några tuber kaviar. Förstås.

Och nu har vardagen kommit igång på allvar här hemma. Det känns lite vemodigt, det är betydligt härligare att ha en sommar framför sig än en höst, men också skönt. Och vad sjutton, än är det många varma veckor kvar! Jag räknar nämligen med att sommaren kommer att hålla sig kvar september ut här.

Närmaste planerna? I morgon ska vi åka och bada någonstans och på lördag ska jag köpa ekogrönsaker på Boxi, göra något långkok, plantera kryddor på balkongen, sätta en surdeg och rosta müsli (läs: Handla grönsaker. Jag har två barn, som sagt. Ambitionerna och verkligheten har inte träffats på flera år).

Något jag tänker mycket på just nu är hur lyckligt lottad jag känner mig. För att vi kan leva här i vårt fantastiska Berlin och samtidigt ha så många vackra platser i Sverige som vi liksom hör till och kan vara på när vi är lediga. Och så många gamla vänner som fortfarande finns kvar, trots att vi bott här länge nu. Berlin må ligga i ett annat land, men så jäkla långt bort från Sverige är det faktiskt inte. Det går att både äta den saftiga utlandskakan som Berlin bjuder på – och ha Sverigekakan kvar (och så får man öva upp sina logistiska skills längs vägen).

Och så är det förstås härligt att jag, trots att jag bott här i sex år nu, fortfarande har så mycket av Berlin kvar att upptäcka. För att staden är så stor, och för att den förändras hela tiden. Häng med mig här i höst, vetja!