Saharadammet som smutsat ner stan i veckan börjar lätta (tyvärr till förmån för regn) och vi går mot en ny superhelg i London. Här är tre av många anledningar till detta.

1. Internationella kuddkrigsdagen

Varje år samlas hundratals på torget bara för att banka på varandra så att dunen flyger. Är du nära Trafalgar Square kring klockan 15 på lördag den 5 april så missa inte detta superevenemang. Är du i någon annan stad så kan du hitta platsen för slaget här. Medtag egen kudde.

2. Londons kaffefestival

Mellan 3 och 6 april är det London Coffee Festival i Old Truman Brewery på 15 Hanbury Street, vid Brick Lane. Här kan du smaka det senaste, godaste och konstigaste inom kaffevärlden.

3. Getrace

Ready, set.. goat! Samtidigt som Oxford och Cambridge tävlar i det årliga båtracet på Themsen så hålls på söndag ett alternativt ”Goat Race” på Spitafields City Farm klockan 13. Såhär såg det ut i fjol:

Vill man vara traditionell kan man ju alltid gå och se det riktiga båtracet mellan de två universitetsstäderna. Här finns mer information om var man bäst gör det.

Efter en vecka av regn och gliringar om att ”det väl är bättre än det ryska vädret” vände plötsligt allt. I helgen fick vi strålande sol och Londonborna kastade allt de hade för att njuta av en pint på närmsta terrass. Jag njöt både av en pint och av att slippa förklara för folk att Sotji, som jag just kommit hem ifrån, faktiskt haft toppenväder nästan hela tiden.

Efter att helgens footvolleypass var avklarat i Shoreditch Park gick jag på jakt efter några sköna takterrasser i området. Jag fann tre:

Queen of Hoxton, 1-5 Curtain Road, EC2A 3JX

En klassiker mitt emellan Shoreditch och City vilket ger en härlig blandning av bankmänniskor och hipsters. I år tas halva terrassen upp av en stor indiantipi, så man står ganska trångt på den övriga ytan. Det fina är att det grillas hamburgare i tipin så att man kan stanna ett bra tag efter att solen gått ner över östra London. Och vill man faktiskt gå inomhus är ställets nedanvåning en skön pub med biljardbord och foosball.

The Red Lion, 41 Hoxton Street, N1 6NH

Min absoluta favoritterrass. Ovanför denna i övrigt sköna trevåningars pub ett stenkast från Hoxton Square ligger områdets skönaste terrass. De har gott om sittplatser, skönt folk, billig öl och en gedigen hot dog-meny. Varför inte en ”The King” – en bockwurst med jordnötssmör, sylt och bacon – som kvällssnack?

Golden Bee, Singer Street, EC1V 9DD

Äntligen hade detta ställe med utsikt över Old Street inte stängt för en privat fest när jag kom förbi. Här var det aningen högre klass. Fräschare möbler, renare ställe och cocktails. Stämningen bland bankmänniskorna där kändes inte lika avslappnad på de andra ställena, men en schysst happy hour, några välgjorda passionsfruktcollins och en sol som gick ner över Shoreditch gjorde det till en fin stund ändå.

Jag är nyligen hemkommen från två månader i Ryssland med en del nya perspektiv. Jag har till exempel redan kommit på mig själv med att tycka att servicen är grym när restaurangpersonal inte försöker undvika att servera en och alla runt bordet får sin mat samtidigt. Även med Londons gatukonst handlar det ofta om att ta ett steg bort för att uppskatta det på riktigt. Som på Clerkenwell Road, där man rakt under verket inte alls ser vad det föreställer.

Kliver man bakåt, till en punkt utmärkt med ett kryss på marken, så får man en helt annan bild.

Det är konstnären Greg Shapter som fick i uppdrag att förgylla denna parkeringsplats och gjorde det med en hyllning till den lokala journalisten och arkitekten Peter Murray. Verket blev så populärt att Shapter fick porträttera en annan arkitekt – ikonen Zaha Hadid – på Great Sutton Street, runt hörnet.

I januari utnämndes London till världens dyraste stad. I veckan kom nya siffror där Singapore var dyrast och London på en femtondeplats. Det låter rimligare. Men jag förstår inte hur London hamnade ovanför Stockholm.

Oavsett var London ligger rankat bland världens dyraste städer så får jag hela tiden höra hur dyrt det är. Folk undrar hur jag har råd att bo här och verkar ha missat pundets fall från 15 till 10 kronor de senaste tio åren. För i själva verket kostar det inte mycket pengar. Priset för ett Londonliv är bara lite av den komfort vi svenskar är vana vid – och energi att hinna kryssa mellan alla spännande events.

• Maten är billigare på restauranger – men framförallt i affären. I de flesta butiker kan jag köpa 500g spaghetti för ca 2 kr, två liter mjölk för 11 kr eller 750g köttfärs för under 30 kr. Det finns givetvis olika kvalitetsnivåer men även om du köper det finaste möjliga så är det fortfarande billigare än hemma.
• Boende är den största sko- och börsklämmaren. Men det behöver inte vara så dyrt. Jag bor i Seven Sisters – ett område i norra London som ännu varken fått McDonald’s eller hipsters men endast ligger en kvart från Oxford Circus. Där hyr jag och tre andra ett stort radhus med trädgård och betalar för varje rum runt hälften av vad man skulle betala för ett mindre rum i t ex Stoke Newington – ett trendigare område med fler barer, färre affärer och sämre kommunikationer.
• Shopping är – som de flesta svenskar redan vet – mycket billigare i London än i många andra Europeiska storstäder. Med butiker som Primark i staden finns det ingen ursäkt för att inte klä sig bra. Trots det misslyckas de flesta ändå.
• Underhållning här kostar lite eller ingenting om man vill. Jag går ofta på gratis standup-, teater eller livemusikkvällar på pubar. För under 50 kr fick jag se Magnus Betnér live ifjol. Och för ca 200 kr kan jag se världskända komiker, musikalartister eller fotbollsspelare live.
• Mitt månadskort för t-bana, buss, båt, spårvagn, tåg och andra färdmedel i London kostar strax under 1500 kr. Detta kan jämföras med ett Skånekort (1195 kr) snarare än med ett SL-kort (790 kr). Och det finns alltid möjlighet att cykla.
• Öl, cocktails och uteliv kostar mycket mindre än hemma och vill man hänga på de dyra klubbarna i Mayfair så har de promotors som fixar inträde och gratis dricka till större grupper. Jag betalar väldigt sällan inträde till klubbar och det dyker alltid upp gratisevent att halka in på när man vill.

Enligt statistiken – och ryktet – är London en dyr stad, men så som mitt barn- och bilfria liv ser ut just nu så lever jag mycket billigare än jag gjort i Sverige. Nästa vecka får jag se hur billigt London kommer att kännas efter två månader i Sotji.

Trots att jag har spenderat fyra år i London har jag inte lyckats att skaffa mig någon härlig brittisk accent. Och jag har slutat att gräma mig över det. Det hade blivit för mycket jobb. Först hade jag behövt bestämma mig för vilken slags brittisk dialekt jag velat ha – drottningens engelska eller den ganska råa Londonaccenten där ”water” blir ”wo’a” och mitt namn uttalas Pe’a. Det hade nog lutat åt det senare.

Men sen hade jag varit tvungen att ändra om mitt umgänge. Jag bor med en italienska, en göteborgare och en kille från Birmingham – som alla hade fått flytta ut. Sedan hade jag fått gå på jakt efter engelsmän i London, vilket är lättare sagt än gjort. Det är klart att jag hänger med engelsmän här, men de utgör kanske en tiondel av mitt totala umgänge – och tar man bort de som kommer från andra delar av landet blir det inte många kvar alls.

London är inte England utan snarare en liten bubbla som rymmer hela världen. Jag föredrar helt klart att kunna höra italienska, portugisiska eller kinesiska på tuben framför att prata med en fläckfri engelsk accent. Och de av mina vänner som pratar som engelsmän får höra det så ofta att det vore ett skäl i sig att inte göra det.

Så jag kör på med en hint av skånska och blir en del av den internationella fruktsallad som London är. Då kan jag själv bestämma om jag vill spendera kvällen i England, Kina eller Italien. Väljer jag det senare smyger jag ner på den hemliga baren New Evaristo Club i Soho, öppnar en Peroni och tänker att jag sitter på ett rökigt café på Sicilien.

Väggarna är fyllda av bilder på påven, Frank Sinatra och Tomas Brolin i Parmas laguppställning från 1993. Känslan av att Don Vito Corleone – som också hänger på väggen – snart kan kliva in och hålla ett möte vid något av borden förstärks av att ingången ser ut som en vanlig trappuppgång klädd i brun heltäckningsmatta.

57 Greek Street, W1D 3DX

T-bana: Tottenham Court Road

Ett fik som tar betalt per minut lät från början bara som ett nytt försök att krama ”hipsterskatt” ur stackars trendtörstande Shoreditchbor. Men efter ett besök på Ziferblat, i hörnan mellan Old Street och Shoreditch High Street, tycker jag snarare att det känns genialiskt. Uppför en liten trappa ligger ett stort hemtrevligt rum med ett kök som man själv kan gå in i för att göra sin egen fika.

–      Idén är att skapa en plats som är lite som ett vardagsrum för alla att komma till och samlas kring, säger grundaren Ivan Meetin.

Köket är fullt av kakor, te och en kaffemaskin där en man i personalen lär oss att göra vår egen latte. Vill man äta något rejälare är det bara att själv ta med det – bara man diskar efter sig. Till priset av 3p (ca 32 öre) i minuten. Man kan alltså dricka kaffe och äta i en god timme innan man uppnått priset av en cappuccino i ett Londonfik.

–      Här är ingen konsumtion som i vanliga kaféer där man behöver betala för en kopp kaffe, vilket försätter dig i en position som kund där någon serverar dig. Jag gillar inte det där alls, säger Ivan, som sitter i dörren och hälsar på den strida ström av intresserade besökare från hela London som väller in.

Kaféet finns redan på nio ställen i Ryssland och ett i Ukraina. Ivan tror nog att vi snart kan se det på flera håll i London och av de många nyfikna ansikten som dyker upp – och av mina kompisars fascination – att döma så kommer det inte att ta lång tid.

–      Det verkar som att folk är glada över detta och gillar att vara med i processen där vi bygger vår egen lilla koja, säger Ivan.

–      Här behöver man inte hela tiden vänta på att en servitör ska komma över med kaffe, här behöver man inte känna sig pressad att köpa saker hela tiden och känna sig skyldig när man inte gör det. Folk verkar gilla det. Folk jobbar, träffar kompisar, skriver böcker, målar, spelar spel och gör allt möjligt här.

I en stad där folk bor lika packade som en Citybankman på after work ses man ofta ute och gör puben eller kaféet till sitt vardagsrum. Man betalar alltid för läget – sällan för vad man stoppar i sig. Och då känns Ziferblat ganska ärligt. Vi får se om folk fortsätter att strömma in, men jag kommer helt klart att komma tillbaka. Jag är ingen kaffesnobb och brygger gärna min kopp själv om det gör att jag billigt kan slå mig ner med en vän eller laptop en stund.

Ziferblat ligger på 388 Old Street, EC1V 9LT

T-bana: Old Street

Med 10 dagar kvar innan nedsläpp mellan Sverige och Tjeckien i OS-premiären sitter jag nere i ett inte helt färdigbyggt Sotji, Ryssland, och pluggar hockey. Jag ser fram emot att byta telefonsamtal och bakgrundsartiklar mot svettiga kamper i Bolshoy Ice Dome – och i dess mixade zon.

Hockey i all ära – i London är pingis den hetaste sporten. Borgmästaren Boris Johnson brukar ofta fylla staden med pingisbord om somrarna och många barer hänger på trenden som fick ett uppsving under OS. Själv älskar jag pingis. Som gammal kommunmästare i Höör gick jag under våren 2012 en pingiskurs i Hongkong när jag var utbytesstudent där. Efter det blev jag så inne i sporten att jag numera nästan blir förbannad när jag ser hipsters som med en öl i ena handen och ett racket i den andra förpassar bordtennisen till någon slags pubaktivitet. Jag vill ha stora ytor, högt till tak och bra ljus. Det hittade jag på Bounce i Chancery Lane.

Londons pingismecka ligger på platsen där sporten 1901 patenterades. Sedan dess har det servats, skruvats och smashats i den enorma källarlokal som är perfekt för dejt, förfest eller bara vardagshäng med kompisarna. Det är förvisso en bar, men med en så pass bra utrustning och stor plats att det går att spela bra pingis där.

Efter att ha upptäckt stället i januari har det blivit flera återbesök. Och jag är glad över att hitta aktiviteter i Londons nattliv som inte helt fokuserar på drickande. Det enda jag nu saknar är en bra pingispartner, så hör gärna av dig om du är i London och känner dig manad.

Enda problemet med detta enastående pingispalats är att de kan ta enastående höga priser. Efter 18 måndag-lördag kostar ett bord £26 (ca 280 kr) i timmen. Men för att få dunka in några forehands, rädda en smash, få bollar plockade och öl serverat till bordet, är det helt klart värt det.

Bounce ligger på 121 Holborn med Chancery Lane som närmsta t-bana.

Brooklyn Bowl i Brooklyn och Las Vegas fick häromveckan en kusin – i Londons O2 Arena. Och 50-talsbowlingkedjan All Star Lanes som tidigare mer eller mindre haft monopol på klotrullande i stan får passa sig. Brooklyn Bowl är ingen intim hall – det är ett palats med bowling deluxe.

Launchkvällen var min sista i London innan jag begav mig till Ryssland för att jobba med OS och min +1 på listan blev snabbt +10. Snart var vi än jättegrupp som tog farväl av mig och hälsade denna nya Londonupplevelse välkommen. Förutom de 12 bowlingbanorna har de en restaurang med amerikansk mat, flera barer med Brooklyn-öler jag aldrig tidigare smakat, dansgolv och en stor scen som häromdagen hade ett skönt jazzband. O2 Arena har aldrig riktigt attraherat mig förutom när jag varit på stora konserter där, men nu kan det helt klart bli flera återbesök där.

De många storbildsskärmarna visade en NBA-match mellan Atlanta Hawks och Brooklyn Nets. Jag har aldrig varit i Brooklyn, men jag kände mig ganska nära detta New Yorks Shoreditch när jag efter matchen gick ut och gatorna var fyllda av Brooklyn-fans. Matchen hade alltså spelats inne i O2 Arena som då och då är värd för NBA-drabbningar.

Brooklyn Bowl: O2 Arena, Peninsula Square, SE10 0DX

T-bana: North Greenwich

Det senaste årets cocktailboom har tvingat Londonbarerna att jobba ännu hårdare med att skapa en unik produkt. Men ibland känns det som att det kanske har gått för långt. På nya stället White Lyan i Hoxton undrar jag vad det är för vit sörja förpackad i en plastpåse som bartendern står och klämmer på.

–      Det är valspya, förklarar barchefen Iain Griffiths. Och han skojar inte.

Det handlar om ambra – ett doftämne bestående av fetter, eteriska oljor och bensoesyra – som kommer från kaskelotvalens tarmar. I baren som öppnade i höstas och är unik för sina hemmagjorda spritsorter, isfria cocktails och smaksprejer, blandas ambran med Mr Lyans egen whisky, Peychaud’s bitter och absinthris till drinken Moby Dick Sazerac.

–      Ambra används mycket i parfymer och vi tyckte att det kunde vara kul att prova det här, säger Iain.

Och på tal om val så försöker jag bestämma mig för vad som är värst – att de har kräk i en cocktail, att jag faktiskt druckit den vid ett tidigare besök eller det faktum att jag verkligen gillade den.

The White Lyan öppnades av Ryan Chetiyawardana, tvåfaldig ”Årets bartender i Storbritannien” som även ligger bakom mysiga speakeasystället 69 Colebrooke Row, och har verkligen tagit cocktailmixandet till en ny nivå. Baren, som nås genom en anonym dörr med ett vitt litet lejonhuvud på, säljer bara drinkar som med milliliterprecision blandats och hällts i flaskor för att serveras i kylda, kolsyrasprejade glas. Is i cocktails är tydligen såå 2013.

–      Vi ville ha full kontroll på innehållet i våra drinkar. Och köper man is vet man aldrig vad man får. Dessutom får ju drinkarna en intensivare smak när de inte blandas ut med smältande is, förklarar Iain.

Jag har svängt förbi White Lyan flera gånger på väg ut i Shoreditch och en grym grej – förutom dansgolvet på nedanvåningen med DJs på helgerna – är att de färdigblandade – och riktigt goda – drinkarna bara tar några sekunder att servera. Köper man en drink för £13 i någon exklusiv cocktailbar en vardagskväll så kan det vara kul att se hur den blandas och snacka lite med bartendern. Men man vill inte spendera helgen svettandes framför en underbemannad bar och där har denna nya trend en fördel.

–      Det handlar om att ta bort fokus från någon bartender som står i centrum och visar sig på styva linan. Hit ska man kunna komma in, bli snabbt serverad och kunna fokusera på att ha kul med sina vänner, säger Iain.

Han visar en sprej som kan förändra smaken på rödvin – och en annan som kan förvandla en lageröl till en pale ale. Konstgjort? Ja. Tidseffektivt? Ja. Gott? Väldigt.

–      Några i ölbranschen kom in och tyckte att det smakade toppen. Jag frågade om de ville ha ett glas till och de svarade: ”Egentligen vill vi det, men det går inte. Då skulle vi falla för detta och då är vår industri körd”, skrattar Iain och berättar att denna sprej skulle kunna förkorta framställningen av pale ale med två månader. Utan någon känsla av ansvar för industrin accepterar jag gladeligen hans erbjudande om en påtår.

Flavio, min gamla barchef från lyxrestaurangen Nobu Berkeley, skakar på huvudet när jag frågar vad han tycker om detta nya sätt att driva en bar på.

–      Cocktails utan is? Det dummaste jag hört.

Jag erkänner att det var ganska skönt att slippa vänta på någon show-off till bartender och säger till honom att det väl i alla fall är kul med lite nya grepp.

–      Nya grepp? Det är klart, man kan servera bajs på en tallrik, där har du ett nytt grepp, och folk kommer att köpa det ändå, skrattar italienaren.

Inte bajs kanske, men valspya smakade helt ok, tänker jag.

White Lyan, 153-155 Hoxton Street, N1 6PJ

T-bana: Old Street

www.whitelyan.com

Som om inte en hel värld av ”Så gick det sen för Wild Kids 2005”-artiklar vore nog. Nu finns det ännu en anledning att köpa Aftonbladets plustjänst – nämligen min egen sprillans nya Londonguide. Jag har i den samlat 150 livsviktiga eller smånördiga tips till denna fantastiska stad i hopp om att kunna pusha en och annan besökare en liten bit utanför den comfort zone som centrala London är. Men som jag skriver i introt:

”Du behöver inte välja mellan öst och väst. Londons charm ligger varken i Brick Lanes loungebarer eller Mayfairs Michelinstjärnerestauranger – utan i att man kan uppleva båda sidor på samma dag. Jag älskar att kunna dricka burköl till ravemusik i en gammal lagerlokal, ta tuben och snart sippa på cocktails bland kändisar i någon lyxig bar. Så blanda det bästa av alla Londons små världar tills du fått fram just din egen stad – ditt London.”

Guiden finns att läsa här – men bara om du har plustjänsten som kostar 29 kr i månaden. Saknas något som borde finnas med i nästa guide? Hör gärna av dig till mig på petter.j.larsson@aftonbladet.se.