Så här under vårvintern frossar katalanerna i calçots – grillad vårlök. Lökarna doppas i en speciell sås som heter romanesco och består av mandel, tomat och torkad paprika.

Håll utkik efter ”calçotada” på restaurangmenyerna – för 25-30 euro får du då en trerätters lunch med vin och kaffe. Vårlöken äts som förrätt och sedan är det grillat kött och korv till huvudrätt.

Traditionellt serveras knippet med grillad lök på en tegelpanna. Det yttersta skalet är förkolnat och därmed börjar det lite slafsiga skalandet och ätandet som får mig att tänka på svenska kräftskivor.

Den stora smakförhöjaren är såsen, som heter romesco. Den har jag börjat köpa på burk för att äta på egen hand i andra lite mindre traditionella sammanhang (läs: till pastan hemma framför teven).

Ofta åker man ut ett stort sällskap och äter calçots på någon lantlig restaurang, till exempel Can Portell en dryg mil utanför stan.

Men det finns även bra ställen strax utanför Barcelonas centrum. Till exempel rustika El jardi de l’ápat som ligger nära Parc Güell och har en fantastisk utsikt över hela staden.

I år firar jag jul tillsammans med en svensk-katalansk familj här i Barcelona. I den tror barnen fortfarande att det är jultomten, eller rättare sagt bajsstocken ”cagatió” som kommer med klapparna.

Denna vedklabb har under hela december stått framme i barnfamiljers hem där den matats med nougat. När julafton slutligen kommer slår barnen på stocken med en pinne och sjunger en sång som uppmanar cagatió att bajsa ut klapparna i den säck som hänger över dess bakdel.

För mig är den roll som avföring spelar i den katalanska jultraditionen märklig. Det tar nämligen inte slut här. Julkrubban ser ganska exakt som den hemma i Sverige – förutom att det smugit sig in en liten bajsande gubbe med neddragna byxor.

Den här filuren kallas el caganer, ”bajsaren”, och är en storsäljare på julmarknaden Fira de Santa Llúcia. Bajsarens ursprung är omtvistat, men den har under flera århundraden varit en del av den katalanska folktraditionen.