En glad nyhet för alla som gärna vill se Ai Weiweis jätteuställning här i Berlin, men som bara inte får till det innan den stänger ner. Eftersom publiktrycket varit så stort – utställningen har hittills haft 150 000 besökare – förlängs den med en vecka. Till den 13 juli går den att se på Martin-Gropius-Bau.

Jag är, shame on me, en av dem som inte fått till det ännu. Och frågan är om jag kommer att lyckas innan vår Sverigesemester som börjar vid midsommar. Det är myyyyyyyycket som hinnas med innan dess.

Oh my. Nu blev jag stressad.

Ni har väl inte missat att den kinesiska superkändisen, konstnären och regimkritikern Ai Weiwei har sin största utställning någonsin här i Berlin just nu? Jag ska förstås dit. Vet bara inte riktigt när ännu. Så mycket som ska hinnas med den närmaste tiden!

Som första maj till exempel. Jag har, hör och häpna, har aldrig varit med på det världsberömda första maj-firandet i Kreuzberg. Så i år bara måste jag gå, trots att jag blivit varnad för trängsel, bråk och fylla. Det går liksom inte att ha bott i Berlin i massor av år utan att ha sett partyt med egna ögon.

Och apropå Kreuzan så längtar jag till Prinzessinnengarten. Urban odling-projektet mitt i stan. De har ett kafé också. Måste bli en fika där snart.

Det är bara det där med tiden, som sagt. Men det ger sig.

I går gjorde jag en så otroligt kul och intressant grej. Jag följde med Caro Eickhoff på en av hennes guidade street art-turer. Hon tillhör inte något stort guideföretag, utan gör det helt för egen maskin. En kompis till mig hade rekommenderat hennes turer och sagt att jag bara måste, måste kontakta henne.

Kompisen hade verkligen rätt. Caro, som inte är någon gatukonstnär själv men som är väl förankrad i street art-scenen här i Berlin på andra sätt, delade med sig av sin energi, kunskap och entusiasm på ett så himla fint sätt. Vi lärde oss massor och ju mer hon fick mig att upptäcka och förstå, desto kärare blev jag i Berlin. Jag älskar verkligen att den här stan är så visuell, att konsten verkligen lever i, nästan bokstavligen, vartenda gatuhörn. Redan nu planerar jag att boka Caro för en tur här i Friedrichshain – förstå vad roligt att veta mer om all gatukonst jag ser varje dag!

Caro guidar både på tyska och engelska och bokar gör du genom att maila henne. Max tre personer måste man vara för att turen ska bli av och det kostar 10 euro per skalle.

Det här en yogi, gjord av Josef Foos. Han är en yogalärare i femtioårsåldern som bestämt sig för att sprida sitt yogabudskap även genom de här små gubbarna. Just den här styrketränar, men oftast gör de yoga. Ibland är det gjorda av korkar och ibland är de uppklistrade på väggen som den här. Josef uppmuntrar förresten fler att hänga på hans initiativ och göra egna yogisar. 

Här har ni en korkyogi.

Den här lille personen var det enda som fick vara kvar när väggen verket sitter på målades om.

Titta på stoppskylten. Ser ni gubben som hamnat under plankan? Förresten, det här är också intressant, konsten på huset bakom är ett beställningsverk –  något som blir allt vanligare här bland husägare.  Eftersom det finns en oskriven regel bland gatukonstnärer att inte måla över varandras konstverk kan det, om man inte vill ha taggar och graffiti på sitt hus, vara smart att låta en konstnär måla fasaden. Det gjorde faktiskt ägarna till huset jag bodde i förut. Vi hade en fantastisk målning som gick över halva huset och slapp förmodligen allt för mycket ogenomtänkt och trist klotter på så sätt. Dubbelbra!

Det togs många foton under turen.

Det har fallit bort ett F och ska egentligen stå Frau Freidl. Frau Freidl, fick vi veta, är en tant som bor i huset som bokstäverna sitter på. Tydligen brukar hon sitta vid ingången och blicka ut över Herrmannplatz. En gång kom Frau Freidl precis när Caro stod och berättade om henne – hon blev jätteglad, sken som en sol och utropade ”det är MIG du pratar om! Det är jag som är Frau Freidl!”

Ett politiskt statement. Flera streetart-artister har gått ihop, förmodligen som en kommentar till hur området gentrifieras och förändras. 1UP, alltså andra från vänster, syns förresten på väldigt många ställen här i Berlin. Ofta gör de enormt stora målningar som är extremt svåra att få bort. Till polisens förtret förstås. 1UP står för One United Power, här kan ni se en dokumentär om dem.

Helt klart en supertur!

Himlen är blå och solen lyser över Brandenburger Tor, våren är äntligen här! Eller vänta, hur var det nu? Nåja, varmt är det i alla fall.

Fast nu var det ju inte vädret jag skulle skriva om, utan något annat trevligt. För tre år sedan fick jag ett presentkort på en hotellnatt av några omtänksamma vänner. Då var jag en relativt nybliven mamma och det var en verkligen en bra present, en natt med ostörd sömn skulle ha gjort mig gott. Men äsch, ni vet hur det är, livet kom emellan och det blev aldrig någon sovgetaway på tu man hand för mig och maken. Eller någon crazy natt i bur, i en madrasserad kista eller i en säng hängande från taket.

Presentkortet gällde, och gäller, nämligen på Propeller City Island Lodge. Berlins knäppaste hotell där varje rum är ett konstverk.

Men nu, mina vänner, nu jäklar har vi fått till det med både ledig tid och barnvakt och till helgen bär det av mot väst och Albrecht-Achilles-Straße 58. Åh, vad jag ser fram emot det här. Fatta lyxen att ta in på hotell i samma stad man bor i, utan barn! Och det är en himla tur att vi äntligen kommer iväg nu, hotellet ska nämligen stänga i början av februari. Kanske för gott, ingen vet (som vanligt här i Berlin).

Vilket rum vi har valt? Klicka här för att kolla in de som finns och gissa!

Så har ytterligare ett år i Berlin gått. Det har varit bra! Ganska stillsamt och vardagsputtrande – fast med en inramning av bohemisk Berlinromantik förstås. Ni vet, akrobater i träden kring lördagsmarknaden, flummiga festivaler, gatukonst, övergivna hus och chica restauranger (allra helst i kombination) och en och annan klubb där inoljade män i spandex dansat på scenen. Berlin as usual, liksom.

Här kommer min alldeles egna Best of Berlin 2013-lista. Vissa saker har jag redan skrivit om tidigare, andra är nykomlingar på bloggen.

Årets resturangnykomling: Feliu i Neukölln. Öppnade i våras och imponerade stort med sin fantastiska mat och de låga priserna. Vardagslyx i ordets rätta bemärkelse.

Årets bar: The Antlered Bunny på Traveplatz i Friedrichshain. Stället är verkligen minimini, men så jäkla snyggt och med riktigt bra drinkar. Och snacksen! Yum. Missa inte dem.

Årets museum: Stasifängelset i Hohenschönhausen. I och för sig inget klassiskt museum – för att besöka det gamla fängelset krävs det att man går en av de guidade turerna.  Jag skäms lite för att det dröjde så många år innan jag kom dit, det jag lärde mig där var så otroligt intressant, viktigt – och fruktansvärt. Guidad tur på engelska varje dag kl 14.30.

Årets plats: Ruinområdet RAW i Friedrichshain. Streetarten, marknaderna, klubbarna, barerna, skatestället (sonens bästa) och klätterstället (äkta hälftens bästa) gör området kring de gamla tågstallsruinerna i Friedrichshain till en favorit för hela familjen.

Årets kafé: Silo. Nytt, snyggt, bra wlan, trevlig personal och ett alldeles underbart gott kaffe. Det här kaféet har varit min räddning när småbarnslivet känts extra slitigt. En Silokaffe, en färsk Berliner Morgenpost, några djupa andetag och jag har varit redo igen att möta småbarnstrots och snoriga näsor igen.

Årets barnaktivitet: MACH Mit-museet är riktigt bra. Inte minst för att halva kyrkan (ja, museet ligger i en gammal kyrka) består av en enorm klätterlabyrint. Kolla in bara, vem som helst kan ju se att det är kul där. I flera timmar!

Årets festival: Karneval der Kulturen i Kreuzberg. Egentligen alldeles för stor och med alldeles för mycket folk för att vara i min smak – men shit, vilken härlig festival det är! Mat, musik, dans och kreativa pysselstationer för barnen, allt i skön multikultianda. Dit går vi igen, 6-9 juni 2014 är inskrivet i kalendern.

Årets Berlinminne: När vi såg Ane Brun i Passionkirche. Vilken konsert och vilken lokal! Den intima atmosfären och akustiken i kyrkan – åh, jag får fortfarande rysningar när jag tänker på det. Jag skulle tro att Passionskirche är Berlins bästa konsertlokal. Jo, så är det nog.

Årets Berlinupplevelse: Loppisen vid Mauerpark. Alltid Mauerpark. På hur många fler ställen i världen kan man, under samma eftermiddag, sjunga kareoke för flera tusen människor, gunga med halva staden som utsikt, shoppa kläder med unik design och se en naken man med hästhuvud spela gitarr?

Jag gick längs med Revaler Strasse häromdagen.

Kolla! Viken skräpig bakgård där bakom gallret. Eller, vänta nu. Är det skräp?

Någon verkar ha ätit middag där. Gjort det mysigt med blomma och tända ljus.

Och titta, en skyltdocka. Iklädd ett förkläde. Okej.

Och en till. Underkläder.

Är det ett konstverk? Eller bara en knasboll som ställt ställt ut några överblivna grejer på gården?

Ingen aning. Vet du?

Jag har sedan jag flyttade till Berlin för fem år sedan bara bott i Friedrichshain. Det var en slump att vi hamnade här – vi tittade faktiskt mest på lägenheter i Prenzlauer Berg eftersom många av våra vänner bodde där – men läggan vi föll förr låg i Friedrichshain, så här fick det bli.

Och vad jag är glad för det! Jag älskar den här stadsdelen. Den är så levande, i ständig utveckling. Ruffig på ett alldeles förtrollande fint sätt. Berlinromantik när den är som bäst. Jag älskar det opolerade, de gamla husen, de nya husen (kontrasterna!), kullerstenarna, träden längs med gatorna. Men mest av allt älskar jag blandningen av folk. Studenter, barnfamiljer, punkare, partykids, konstnärer och musiker i ett enda stort mischmasch.

Såhär års är ju Friedrichshain verkligen inte i sitt esse, det är ju trots allt november, men jag tänkte ändå att ni skulle få följa med mig på en liten promenad runt i stadsdelens hjärta. Så får ni kanske i alla fall en känsla av vad jag ser om dagarna. Det här var en vardagspromenad, under helgerna ser det lite annorlunda ut. Mer folk, marknader, gatumusikanter. Men det får bli ett annat inlägg.

Först och främst: Det affischeras väldigt mycket i den här stadsdelen. Och att ta bort gamla affischer är det ingen som bryr sig om så lyktstolparna är väldigt tjocka.

Det här är Simon-Dach-Strasse, Friedrichshains mesta partygata. Här festas det vilt sommar som vinter, fast mest på sommaren förstås. Då är det nästan lite festivalstämning längs med gatan. Till urinvånarnas förtret. ”Verdammte touris”, jäkla turister, muttrar de. Förutom barer finns det cirka en miljon kaféer på den här gatan också (och de runt omkring).

Nä. Inte så värst. Mer singer-songwriter sådär.

Det här är Boxi, Boxhagener Platz. Eller ja, ena sidan av den. Boxi är med sin gräsplätt och lekplats Friedrichshains hjärta, vårt utomhusvardagsrum. Här träffas vi för att köpa grönsaker på lördagarna och gå på loppis på söndagarna. På somrarna leker barnen i parken, eller plaskar vid sprutmojängerna om det är varmt. Och punkarna och partykidsen hänger på gräset. Och dricker öl förstås. Alltid öl.

Nu är vi vid ett av mina favoritställen i hela Berlin, på RAW-gelände. Det var en gång ett ställe där tåg lagades, men nu är det mest ruiner kvar. Som det vuxit fram klubbar i, och barer, och gallerier. Och en skatehall, och ett klätterställe. Och massor, massor av häftigt streetart.

Som den här till exempel. Kleiner Michael.

Eller den här. Åh, den är så fin, tycker jag.

Innanför de här dörrarna, på Badehaus Szimpla, har jag dansat mig svettig, fixat MYCKET låga limbopinnar och skrattat mig genom natten. Där brukar det vara kul konserter (som urartar till danspartyn ganska snabbt) och jag kan verkligen rekommendera att kolla in programmet om du är på väg hit och sugen på fest (blandade åldrar där. Det går lika bra att komma dit som sextioåring som tjugoåring).

Nu är vi på Revalerstrasse och vid den gulliga lilla klädaffären Ruth tut gut. Stället har ingen dörr, du får klättra in genom fönstret.

Det här är ett viktigt hörn. Intimeshörnet. En riktigt institution i Friedrichshains kulturliv! Intimes är en bar och en restaurang (obs! De har jättebra frukostar. Tips, tips!) och en supercharmig liten bio.

Ni får en närbild på Intimes också.

Stay tuned för promenader i andra stadsdelar!

Hallå alla fotokonstintresserade! Här kommer ett tips ni inte får missa: Swedish Photography.

Det är ett galleri med syfte att ge svenska konstnärer en möjlighet att visa sina verk för en internationell publik. Lokalen är fantastiskt fin och belägen i ett av DDR:s mest prestigefyllda byggen längs med den forna paradgatan Karl-Marx-Allee (här kan man läsa mer om husen). Gatan är en sevärdhet i sig, den är riktigt pampig, och det finns massor att utforska på längs med den (en bra ”guidad tur”, fast i textform finns här).

Under hösten visas Inka Lindergård och Niclas Holmströms häftiga naturbilder på Swedish photography, i utställningen Becoming Wilderness. Pågår 7 september – 19 oktober.

Öppet ons-lör 12-18.

Det är lätt att tro att burlesktrenden är gammal som gatan här. Det är sexigt, excentriskt, underground och känns väl på det hela taget rätt typiskt Berlin, eller vad säger ni?

Fel! Eller, nja. Halvfel. Burlesktraditionen är förvisso besläktad med varietékulturen som är tysk i grunden, men burlesk som egen kulturform, som vi lärt känna den under de senaste tio, femton åren, är faktiskt relativt ny här. Det är till exempel först i år som Berlin får sin alldeles egna festival på temat.

Berlin Burlesque Festival drar igång den 19 september och pågår hela helgen på den anrika gamla varietéscenen Wintergarten i Charlottenburg och på Heimathafen i Neukölln (se program för vad som händer var) och det kommer såklart att bli mängder av fantastiska uppträdanden – bland annat av våra svenska  Blackbird Burlesque.

Och du, om du är sugen på något burleskt redan nu ska du inte missa svenska fotografen Elsa Quarsells bilder utställning Domestic Burlesque. Snyggt och humoristiskt på samma gång! Pågår fram till den 26 september på galleri AKA på Pflügerstrasse 6 i Neukölln (som förresten ligger väldigt nära den här tipp-topprestaurangen, om ni skulle råka vara hungriga).

Snabbt tips: Den som missade Hilma af Klint-utställningen på Moderna Museet i Stockholm i våras har en ny chans här i Berlin under hösten, på Hamburger Bahnhof (mitt favoritmuseum här i Berlin, så vackert!).

Hilma af Klint föddes 1862 och var en pionjär inom abstrakt konst. Utställningen visar över 200 av hennes viktigaste verk och dessutom flera teckningar som aldrig tidigare ställts ut.

Pågår till den 6 oktober. Läs mer om henne och utställningen här.