Kan inte nog understryka min tacksamhet till alla gycklare, clowner och akrobater som underhåller mina barn om helgerna här. Bara att gå till parken och så är de där, redo att ordna kikskrattsfest.

Då gör det liksom så mycket inte att jag helt missat att planera ensamhelgen med barnen.

För inte så länge sedan var Berlin en delad stad. Brutalt sönderskuren mellan två länder och två politiska system där förutsättningarna för invånarna var extremt olika beroende på vilken sida av muren de befann sig.

Det är, trots att jag bott här i sex år nu, fortfarande väldigt svårt att begripa.

Att familjer över en natt blev separerade och skulle fortsätta vara det i över 28 år.  Att den i dag så livliga Mauerpark var en livsfarlig ödezon mellan den inre och yttre muren, att gatan jag bor på tillhörde en diktatur som fängslade och torterade de som protesterade. Att det gick en mur genom hela staden.

Jag vet att det är så, men jag fattar det inte. Och ännu konstigare blir det när jag tänker på att det bara är 25 år sedan.

9 november 1989. Då föll muren.

Det finns så mycket att berätta om muren och dess konsekvenser. Så mycket historia som den som är här bör lära sig mer om. I alla fall om man, på riktigt, vill förstå Berlin. Den här staden är så mycket mer än de eviga festerna, en skön stämning och kul pop up-evenemang – det är en berättelse om en av vår tids mest avgörande politiska händelser. En berättelse som fortfarande pågår genom alla de människor  som lever här och som var med när allt det här hände, som är barn till de som trakasserades av Stasi – eller till de som arbetade för Stasi eller för partiet. Som levde invid muren, som formades av den tiden, som har den inom sig.

Det som hänt här har allt att göra med varför Berlin är den stad den är i dag.

Ett fantastiskt bra sätt att lära sig mer är ta en guidad cykeltur längs med muren. Berlin on Bike anordnar riktigt bra sådana, jag var med på en som gick från Prenzlauer Berg, längs med Bernauer Strasse, Mauerpark och upp till Bösebrücke som var den första gränsövergången som öppnades den där kvällen. Guiden Sascha, som själv är uppvuxen i den västra delen av Berlin, var helt fenomenal (han berättade bland annat om hur han som tonåring åkte över till Öst för att köpa sprit, de kollade aldrig ålder där och det var löjligt billigt för wessies).

Vid minnesplatsen vid Bernauer Strasse står en bit av både den yttre och inre muren kvar, och den så oerhört sorgliga och skrämmande ytan mittemellan. Där finns också ett informationscenter som verkligen är värt ett besök.

Det gamla DDR-fängelset i Hohenschönhausen lämnar ingen oberörd. Fruktansvärda berättelser, berättade av före detta fångar (som blir trakasserade av sina gamla fångvaktare titt som tätt än i dag). Blir fortfarande tårögd när jag tänker på vad jag hörde och såg där.

På Stasimuseet i Lichtenberg kan du lära dig mer om hur Stasis galna övervakningssystem fungerade i praktiken. Skrämmande effektivt, för att vara på den tiden. I dag hade samma system varit hur lätt som helst att bygga upp, med Facebook och allt. Tänkvärt.

Läs mer på den här sidan om alla jubileumsevenemang här under hösten – och kom hit.

Jag har aldrig ätit så mycket glass som under min tid här i Berlin. Det går liksom inte att undvika, det finns verkligen glasställen överallt här (vi passerar fyra stycken på väg hem från förskolan). Och det är inte så noga när glassen äts heller – medan svenska barn är hemma och kollar på Bolibompa i väntan på att varm middagsmat ska ställas fram på bordet sitter ungarna här i Berlin på en uteservering och moffar i sig zwei kugeln mit smartiesstreussel,två kulor med smartiesgodisar som strössel.

Alltså, jag vet inte hur det är med barn i er närhet, men om mina sätter i sig två kulor glass precis innan maten kommer de garanterat inte att äta en enda tugga av sin middag. Samt att sockerchocken ger mig två tornados som med uppspärrade ögon hellre gör kullerbyttor än ligger och kramas till en saga. Dessutom är jag uppfostrad med att man ska jobba upp sin hunger vid den här tiden, inte döva den med socker?

Jag skulle tippa på att den avspända inställningen till glassätande vid middagstid här beror på att många tyska familjer inte äter varm mat på kvällen, utan bara några matiga smörgåsar. Middagen är liksom inte så helig här som jag upplever att den är i Sverige. Och plats för en macka kan väl ungarna ha även efter några kulor glass?

Vi äter som sagt rätt mycket glass vi också, att hålla på med någon sockeravhållsamhet för småbarnen á la Sverige är nästintill omöjligt i ett land där många barns mellanmål inte sällan består av en påse godis, men några kulor precis innan maten blir det aldrig tal om. Någon måtta får det vara på integrationen.

Bästa glassbarerna i Friedrichshain? Favoriten just nu heter Süsse Sünde och ligger Niederbarnimstrasse. Deras ananas-kokosglass är to die for.

Obs! Till tyskarnas försvar måste jag ändå säga att de tyska barn, och vuxna, vi känner har ett bra mycket mindre stigmatiserat förhållande till sötsaker än vad vi har. Det här med lördagsgodis, alltså – jag undrar verkligen hur mycket gott det gör? Men mer om det i ett annat inlägg.

Det kryllar av parkeringsvakter i vårt område här i Friedrichshain just nu. Alltså, verkligen kryllar. Under den tio minuter långa promenaden mellan hemmet och förskolan i dag såg jag inte mindre sju män, med texten Ordnungsamt på ryggen, som gick runt och satte böter på bilar.

Det här beror troligen på att det nyligen börjat kosta att parkera här. Jag antar att de satsar extra mycket på p-vakter då, i något slags uppfostrande syfte. Att det inte är gratis längre är en bra sak för oss som bor här eftersom det är betydligt  lättare att hitta parkeringsplatser nu, men mindre bra förstås för alla som åker hit för att njuta av Friedrichshain en stund. Inte för att det är så himla svindyrt att parkera, men ändå. Det är ju en typisk tråkig utgift. Lite samma känsla som när man köper tamponger, kisslakan och typ böcker om redovisning inför deklarationen.

Å andra sidan är parkeringsböter i den här staden sällan är något att hänga så särskilt mycket läpp över.  Ofta är summan till och med mindre än vad det skulle kostat att betala några timmars parkering – runt 7 euro ungefär. Det är ju nästan som att uppmuntra till fusk ju! Det kanske anses vara så jobbigt att behöva logga in på sin internetbank för att skicka iväg de där eurosarna att det liksom är straff nog? Kanske.

Vad vår boendeparkering kostar? Lite drygt 20 euro för två år. Sjukt billigt för att slippa leta parkeringsplats i en halvtimme varje gång jag kommer hem med bilen ändå, tycker ni inte?

Och så lite bila i Berlin-info: Väldigt många områden här, och särskilt de lite, lite längre ut, är fortfarande gratis att parkera i – så för er som kommer hit med bilen är det här en bra stad att stanna i. Tänk bara på att alla som vill köra runt i Berlins innerstad måste ha en Umweltsplakette, alltså en liten skylt som visar att bilen inte skitar ner luften för mycket.

Det känns fint att vara tillbaka på favoritkafét Silo här i Friedrichshain. Här jobbar jag, sida vid sida med ett helt gäng start up-människor som sitter och knackar nya appar och sånt, kallar varandra för ”dude” och ”man” (de flesta verkar vara amerikaner just här) och lite allmänt sådär verkar känna att de har framtiden för sig. Det är mycket high fives och YEAH!, om man säger så.

Well, you never know!

Visste du förresten att det bildas ett nytt start up-företag var tjugonde minut här i Berlin? Låga kostnader är ett av skälen till varför. Läs mer om det här.

Nä, men vad säger ni? Ska vi ta och kicka igång den här Berlinbloggen igen? Sätta på en skiva Bowie, ta ett plan tillbaka till drömmarnas stad (ja, jag menar Berlin) och eh… göra Friedrichshain osäkert igen? Jajemen!

I morgon byter jag flipsflopsen mot stadsskorna. Det ska bli härligt. Även om jag förstås känner mig en aning skeptisk till den berlinska stillastående augustihettan i kombination med överfulla badplatser – skolloven pågår dessutom fram till september i år (fast de arma barnen fick ledigt så sent som i måndags).

Men efter soliga dagar kommer ljumma kvällar och de planerar jag att tillbringa på sköna uteserveringar med en Alsterwasser i handen. Berlin är himla bra på uteserveringar, kanske världsbäst, och aaah vad jag älskar öl- och läskblandningar (ge mig för helvete inte en enda sån där IPA till. Urk)!

Vad har hänt i gamla Berran sedan sist, då? Det har ju vunnits ett fotbolls-VM förstås, då var det tydligen ett party som heter duga. Nyårsafton släng dig i väggen, typ. Och så har varit kissfiasko på nya übertrendiga hotellet 25hours vid Zoo. Det visade sig att hotelltoaletternas glasväggar inte var så reflekterande som de skulle vara, och gästerna kissade inför publik. Visserligen på tionde våningen – men ändå. Hoppsan. Nu sitter jalousier uppe, så no worries om du har ett rum som väntar på dig där.

Sedan vet jag inte så mycket mer, ärligt talat. Jag har en ovanligt ouppkopplad semester bakom mig. Living in the now och allt det där. Lyxigt i några veckor, men nu får det banne mig RÄCKA!

Hörs snart igen!

Egentligen är det ju vanvettigt att inte vara i Berlin nu. När det är som allra bäst där. Medan atmosfären fortfarande riktigt dallrar av sommariver och innan luften helt stillnat i staden och längtan efter havsbrisar växt sig alltför stor.

Men skogarna i norr drog i oss. Kusinerna, barnvakterna (läs min och mannens föräldrar) och möjligheten att utöka det svenska ordförrådet (barnens alltså). Och nu är vi här, långt borta från galenskaperna i Mauerpark, clownerna på Boxi och alla currywurstätande berlinare. Och det känns bra. Berlin är världens bästa stad, men den är aldrig som fin som när man varit ifrån den ett tag. Tankat sinnena med annat, vilat och hunnit längta tillbaka.

Och om jag känner sommaren rätt så kommer den att säga svosch – och vips är vi tillbaka i Berlin igen. Och firar murjubileum! Hela 25 år har gått sedan den föll och det kommer att hända grejer hela hösten.

Förresten, för er som är intresserade – det finns en app som heter The Berlin Wall där man kan lära sig massor om murens historia och få guidade turer och så. Kostar nix.

Lite snabbt bara, måste fortsätta ägna mig åt att packa/städa/göra matsäck/få panik över att inget är klart innan det bär av till Sverige i morgon bitti – men jag har blivit med PODCAST!

Jag och min kära vän Kristina Svensson startade för några år sedan sidan Berlinbiten.se. Mest för att vi fick så jäkla många mail hela tiden där folk undrade hur sjutton man gör för att flytta hit. Vi samlade helt enkelt massor av bra info, allt från tråkig byråkrati till hur man söker jobb och sånt  (tips tips alltså för alla er som är sugna på ett liv här i Berran).

Eftersom vi bott här så rackarns länge nu, och samlat på oss så himla mycket livs..ähum..visdom så har vi nu kompletterat sidan med en alldeles egen podcast, Berlinbitens Berlinpod. Hurra!

I första avsnittet pratar vi mycket om öl, spontanitet i vardagen och om att jag inte skäms för att skälla på mina barn in public.  Bland annat!

Inom kort lär den dyka upp på itunes också.

Ok, tillbaka till packpaniken.

Hallå på er där hemma och glad nationaldag!

Här i Berlin är det, naturligt nog, ingen helgdag så jag firar mitt Schwedenheimat genom att leva på som vanligt. Helt okej, mitt liv är himla festligt i dag. Det är sommar och varmt, solen skiner och snart är det helg med massor av kul som väntar. Enda kruxet är att det kommer bli svårt att välja mellan det som händer – ska vi gå på Karneval der Kulturen som sätter igång i kväll i Kreuzberg eller på riddarspektakel i Potsdam? Vi har dessutom besök från Sverige, så det gäller ju verkligen att välja rätt.

Karneval der Kulturen brukar vara en härligt färgsprakande festival med mycket musik, mat och kul grejer för barnen. I morgon, lördag, går till exempel värsta barnkarnevalståget, och tydligen är det gorillatema i år. Kan ju inte bli fel, liksom!

Och vackra Potsdam som jag har längtat tillbaka till sedan jag var där för fem år sedan. Sanssouci med sin slottspark som säkert är supervacker nu. Och riddarspektakel, mein Gott! Min son kommer att gå bananas om vi åker dit.

Ack! Dessa val! Vad tycker ni?

Alltså. Man tycker ju att någon kunde ha sagt något, och i synnerhet han jag lever med. Jag menar. Jag har bott här i sex år nu. Beställt kaffe nästan varje dag OCH BETT OM ETT MORGONSTÅND VARJE GÅNG.

I dag behagade nämligen min kära man upplysa mig om att en latte på tyska är just det. Morning glory.

Min första tanke: Aha, det därför alla alltid beställer en latte macchiato och inte bara en latte!
Min andra tanke: Och det säger du NU! I sex år har du låtit mig göra bort mig, VEM ÄR DU?

Hans svar: Äh, det har liksom aldrig blivit av att jag sagt nåt bara.

*tänker ut lämplig hämnd*