Jag är lite mör just nu, vilken helg! Så jäkla härlig, på bästa möjliga Berlinvis.

Vi började med att gå på den helt fantastiska Bowie-utställningen på Martin-Gropius-Bau. Den var verkligen skitbra, otroligt snygg och intressant. Och, stort plus, den funkade att ta med sig barnen på. De gick från rum till rum med Bowie i öronen och verkade tycka att det var lika häftigt som vi. Den är förresten förlängd till den 24 augusti, passa på att gå om du inte varit ännu!

Sedan blev det biergarten im Tiergarten. Café am Neuen See. Det är väldigt fint där med vattnet och båtarna –  och riktigt goda pizzor.

På bilden i mitten ser ni förresten min svenska kompis Maja. Hon har varit här rätt många gånger nu, men bara på vintern. Äntligen fick jag visa henne mitt älskade sommar-Berlin. Det finns såklart mycket att göra här på vintern också men folklivet utomhus, stämningen och marknaderna är något helt annat nu när det är varmt. Maja höll med!

På kvällen satsade vi på asiatiska tapas på Transit här i Friedrichshain. Vi var egentligen sugna Kimchi Princess och deras otroligt goda koreanska barbecue, men vi orkade inte ta oss till Kreuzberg. Men det blev minst lika bra med Transit, så himla god mat där och jag älskar att man kan beställa in många små rätter i stället för en stor. Plockmat ftw.

Efter maten plöjde vi genom massan av partymänniskor längs med Warschauer Strasse, som förresten nästan alltid kantas av musiker nu under sommaren vilket gör själva vägen mellan partyt i Kreuzberg och partyt i Friedrichshain till ett party i sig. Vårt mål var Monster Ronson’s Ichiban Kareoke. Där var det drag som sjutton och jag blev som vanligt helt rörd över hur fina folk är mot varandra här i kareokesammanhang. Det spelar ingen roll hur jäkla sketadålig den som står på scenen är – alla sjunger med, hejar, jublar och dansar ändå.

I söndags hängde vi i Mauerpark hela dagen. Det var precis lika härligt som det brukar vara. Jag älskar verkligen Mauerpark på söndagarna. Och amfiteatern var sprängfull som vanligt inför kareoken.

I går prövade vi ett nytt badställe. Det är alltid spännande att göra här – Berlins omnejd må krylla av badsjöar, men den som inte vet var de bästa baden ligger kan mycket väl hamna i ett klibbigt och knappt badbart sommarhelvete. För fullt, för fult, stinkande vatten och glasskärvor på stranden. Men den här gången gick det bra.

Turen gick mot Waldbad Liepnitzsee och badstället ligger, precis som namnet antyder, i skogen. Det var verkligen jättefint. Vi hade fått tips av några vänner som i sin tur blivit tipsade av vänner till dem – det så man gör här. Hör runt. Har vänner som vet. Att leta på nätet brukar vara rätt lönlöst (om man inte råkar hamna på en schysst Berlinblogg dårå, hehe).

Det absolut bästa var att vattnet var alldeles smaragdgrönt, och dessutom kristallklart. Och trots att jag brukar gilla naturbad bäst var det rätt skönt att det här var ett betalställe. För tre euro hade vi tillgång till toalett, barnpool, badbrygga och anlagd strand. Och ett glasstånd! Icke att förglömma.

En nackdel var att det tydligen var förbjudet att leka med hink och spade i sanden. Ja ba: Eh? Entschuldigung? Då kom en föreläsning i stil med ”hur skulle det se ut om alla bygger kanaler? Då har vi ju snart ingen sandstrand mer! Sanden rinnner ju BORT! Och alla hål sen då! Vem vill ha hål på en sandstrand, det är ju inte så skönt att ligga på direkt! Va? Va? Och jag har ingen lust att gå runt och gräva igen alla gropar efter att ni har gått!”.

Jag lyckades förhandla och fick till slut ett okej på att vi skulle få gräva en bit upp, om vi täckte igen hålen efter oss.

Men alltså. Alla dessa regler överallt här. Ibland kan jag verkligen gå bananas på dem. Och på alla människor som verkar leva för att säga till på skarpen så fort någon inte GÖR SOM MAN SKA. Vad sjutton anlägger man en sandstrand på en badplats för om inte barnen ska få leka på den? Va? Va?

I den lilla strandkiosken kunde man köpa mat också, bland annat ”grillade grönsaker med apelsinaioli. En kvinna som nyligen anlänt till stranden tittade på menyn, suckade tungt och sa sedan till sin man ”titta bara, apelsinaioli. Det märks verkligen att Prenzlauer Bergarna kommit hit nu… Sådär pretentiös mat skulle vi aldrig äta här!”.

Jag kände mig plötsligt som en stadssnobbig inkräktare. Även om jag bor i Friedrichshain.

Hur som helst. Badet får 3,5 poäng av fem möjliga. Trots hink och spade-förbudet, regelryttaren inkräktarsuckarna. Men det är nog smart att inte åka dit på en helg om man kan. Jag skulle tro att det är alldeles för överfullt för att vara njutbart då.

Det går att ta sig dig med s-bahn, men är lite småkrångligt eftersom det behövs cykel sista biten. Med bil är det förstås enklare, tar 45 minuter ungefär.

”Om man vill se en härlig mix av människor som man inte kan se någon annanstans är det hit man ska”. Så sa Henrik Tidefjärd som är lifestyleguide här i Berlin (och grundare av det balla företaget Berlinagenten) när jag intervjuade honom om Mauerpark tidigare i somras.

Det må vara mycket folk, dyrt på loppisen, trångt och turister i drivor – men att inte smittas av Mauerparkatmosfären när man är där är snudd på omöjligt. Hela stället är som en enda stor hyllning till livet. Och konsten. Och ölen. Och gräsmattor att ligga på. Och möjligheten att få sjunga för två tusen pers trots att man inte kan ta en ren ton.

Läs min text om parken som publicerades för inte så länge sedan, finns här. Fotografen Elsa Quarsell har tagit bilderna (man måste ha Aftonbladet Plus för att läsa artikeln, så skynda att bli det om det inte redan är kirrat!).

Viel spass!

Helgen blev… varm. Väldigt varm.  Och värre ska det tydligen bli –  uppåt 35 grader i veckan.

Men vi tog oss till Volkspark Potsdam i alla fall. Och riddarna där. De stackars, stackars riddarna i sina tunga och, med största sannolikhet, extremt varma utrustningar. Och så ska de fäktas och grejer på det – de måste verkligen älska sin riddarhobby, tänkte jag när vi tittade på hur de kämpade. Med svetten i ögonen och drickpauser var tredje minut. Men sonen blev nöjd och har lekt nobel svärdsman sedan dess.

Efter riddarspelen tvingade jag med sällskapet till Sanssouci och slottsparken där. Vi var väl i varmaste och svimfärdigaste laget, men hallå liksom – man kan inte ha åkt till Potsdam utan att ha sett slottet! Och japp, det var lika fint som vanligt där. Bara lite varmare dårå.

I dag har jag och barnen hängt med några vänner i Gärten der Welt i Marzahn. Det är en helt fantastiskt park med dels massor av härliga gräsmattor och lummiga gömställen (med solstolar och trädgårdsstolar utplacerade överallt), dels ett gäng trädgårdar inspirerade av andra delar av världen.

Och så finns det, icke att förglömma, en riktigt labyrint som sonen absolut ville gå i. Det fick han, men när vi väl tagit oss till mitten hojtade jag på labyrintvakten som fick komma och släppa ut oss via fuskvägen. Någonstans började det inte kännas helt jättebra att gå runt i en labyrint med två små barn i över 30-gradig värme och ingen skugga. Vakten höll med.

Lite bra info: Till Potsdam tar det knappt 40 minuter från Alexanderplatz. Inträdet till Gärten der Welt är 4 euro.

Och ett tips du kommer att älska mig för: Ta ett foto av labyrintkartan innan du går in.

I torsdags var det fars dag här i Tyskland. Eller Männertag, som det också heter. Den ska, enligt tysk tradition, firas genom att männen i landet super skallen av sig (obs att inget motsvarande gäller för kvinnorna på mors dag, surprise, surprise).

Det gjorde inte min man, hurra för det! Istället gav vi oss iväg på en präktig familjeutflykt till ett klassiskt DDR-ställe. Fez. Det är, enligt hemsidan, Europas största sammanhängande fritidsområde för barn, ungdomar- och familjer. En jättepark och ett jättehus iordninggjort för lek, både utomhus- och inomhusbad, pyssel, picknickar, trädklättring, väggklättring, klätterställningsklättring, pingis och allehanda ätande av klassisk tysk snabbmat. Med andra ord: värsta bra stället!

Min kompis, som var med på utflykten, var ofta där som barn. Hon berättade att det ser i stort sett likadant ut nu som under muren – bortsett från några flashiga nya klätterställningar och att det numera går att beställa currywurst i kaféet. Back in the days på den östra sidan var det bara wienerwurst och ketwurst som gällde.

Tyvärr var det arschkallt när vi var där, så varken picknick eller bad kändes särskilt lockande – men vi kommer garanterat att åka dit igen. Det ligger dessutom inte särskilt långt från Friedrichshain. Bara att hoppa på en tram och åka raka vägen i en kvart, tjugo minuter.

Jag älskar ställen där ungarna kan roa sig i timmar medan  jag kan klia mig på magen. Och det gör ni med – ERKÄNN!

Det går ett rykte här i Friedrichshain. Jag har inte fått det bekräftat mer än från en kompis som känner folk som brukar ha koll, så ta det med en nypa salt – men det kan vara så att Friedrichshain ska få en pool! Och inte vilken simbassäng som helst, utan en skön, strandbar-parasoll-dricka-öl-och-ha-det-skönt-pool.

Den ska ligga nere på RAW-området (här på kartan) och drivas av samma människor som hade en av de sköna strandbarerna längs med Spree. Om det här nu är sant är det glädjande på flera sätt. Först och främst för att det är härligt att ha ett utomhusbad i närheten när sommarhettan kommer, men också för att det betyder att RAW-området förmodligen ska få vara kvar på det sätt det är ett tag till (charmigt dekadent, ruinromantisk och fullt av undergroundkultur). Det har länge varit tal om att det ska rivas och bli bostäder, något som såklart har mött stora protester. Så håll tummarna nu för att ryktet är sant!

I övrigt handlar mina tankar i dag mest om hur jäkla glad jag är över att bo här i Berlin. För att vi ständigt omger oss med människor från andra länder och för att våra barn (nåväl, bara vår stora än så länge) skiftar mellan tyska och svenska på sekunden – men också för att det är helt normalt för dem att höra sina kompisar prata polska, vietnamesiska, flamländska, franska och spanska. För att det ofta syns pappor som är klädda som mammor på lekplatserna, eller föräldrar som har dreads ner till anklarna, tuppkam eller tjocka ringar genom näsbrosket. För att vi och våra barn hela tiden möter folk som i många, många andra miljöer skulle sticka ut, inte passa in, som det skulle viskas om. För att vi lever i en stad där vi till vardags tar del av olika sätt att tänka, se ut på och bete sig. För att det inte är så viktigt att placera folk i fack här.

Berlin alltså. Världens bästa stad.