Om inte morfadern rest till Benidorm och hämtat playboypappan till Sverige, så hade vi kanske inte haft någon Hollywoodfru vid namn Isabel. Och då hade tv varit duktigt mycket tråkigare. 

text AMANDA SCHULMAN & HANNAH WIDELL foto SUSANNE KINDT

Försnacket

Hannah: Amanda, fattar du att Isabel verkligen är rik på riktigt!

Amanda: Jag vet. Det coola är att hon och Steve är selfmade och nu badar de i pengar.

Hannah: Jag har bara träffat Isabel en gång. En sen natt i Gubbrummet på SPY Bar i Stockholm. Det var innan hon träffade Steve. Vi hade oväntat väldigt roligt och hon hjälpte mig på ett sjukt snyggt sätt att ragga upp en kille.

Amanda: Hur då?

Hannah: Hon frågade om det fanns någon i rummet som jag tyckte var härlig. Jag pekade på en snygg, mörk kille i baren. Vips så stod jag där och pratade med honom över en drink och Isabel var försvunnen. Som om hon aldrig varit där.

Amanda: Men du sa ju att hon hjälpte dig?

Hannah: Ja! Hon var den som presenterade oss för varandra på något briljant sätt.

Amanda: Om vi ska sluta prata om dig och ditt dejtande ett tag och i stället prata om Isabel så måste jag säga att det är så upplyftande när man tittar på Svenska Hollywoodfruar och får bli inspirerad på riktigt.

Hannah: Ja, hon har ju allt det där man vill ha.

Amanda: Vi får helt enkelt satsa på att bli vän med henne.

Hannah: Ja, gör inte bort dig nu.

Amanda: Inte du heller för den delen.

 

Vi börjar med ditt flotta efternamn, var kommer det och du ifrån?
– Jag har en spansk pappa och svensk mamma. Min mamma träffade pappa när hon var reseledare i Benidorm i början på 60-talet. Hon gick ut på krogen och där satt han och var lite playboy med polisonger och tuffa glajjor. De dejtade lite innan hon reste hem till Sverige, bara för att upptäcka att hon var på smällen. Då åkte morfar ner och hämtade honom.

Morfar åkte ner och hämtade honom?
– ”Nu är hon gravid, du får ta konsekvenserna”, sa han till pappa och så åkte de hem till Sverige.

Man skulle kunna tro att det som är så rättfram med din personlighet är från ditt spanska arv, men det verkar komma från din morfar?
– Nja, det kan delvis komma från det men delvis fördomar från män, tyvärr. Ledsen att säga det, men det är trauman från män som gjort mig lite extra hård.

Hur menar du då?
– Jag har alltid känt att män satt mig i ett fack från första början och sedan har det liksom inte spelat någon roll vad jag har gjort för att försöka bevisa motsatsen.

Hur kom det sig att du hamnade på Stureplan?
– Jag ville jobba med musik och konst, men kände att jag aldrig fick chansen. Jag ville till exempel skriva för skoltidningen, men då sa de bara ”Äsch, du kan ju inte skriva”. Redan då förstod jag att jag måste välja andra vägar i livet för att nå mitt slutgiltiga mål. Jag rannsakade mig själv och vad jag var bra på. Jag visste att jag såg bra ut och hade social kompetens så jag bestämde mig för att köra på det, bara jag kom en bit på vägen.

Du menar att man får ta några smällar för att komma dit man vill?
– Folk är dåliga på det överlag. Det finns alltid flera vägar till målet, man får inte vara rädd för att offra lite. I samma veva som jag hade bestämt mig för att flytta från Göteborg blev jag tillfrågad att vara med i ”Robinson”. Jag hade aldrig drömt om att vara med i en dokusåpa, men jag visste att det kunde ta mig vidare till något annat, därför tackade jag ja. ”Robinson” ledde till att jag började som nattklubbschef på Stureplan, vilket i sin tur ledde till att jag träffade Steve, vilket är det bästa som någonsin hänt mig.

Då måste vi få veta hur ni träffades, det är vår favoritfråga!
– Jag var på en butiksinvigning och där spelade han. Plötsligt hörde jag en grym låt, så jag gick fram och frågade vad det vad den hette. Han svarade kaxigt att det var hans låt, ”Hämta papper och penna så kan jag skriva upp vad den heter”. Jag var kaxig tillbaka och sa att så intressant är det inte. Sen tog det fem minuter så hade jag en lapp med namnet och hans nummer. Han fick mitt nummer och han ringde redan efter en timme. Jag frågade varför han ringde mitt i natten och hans svarade att han aldrig träffat en tjej som varit intresserad av hans musik. Efter det talade vi mycket i telefon och jag märkte att han alltid fick mig att skratta. Jag kommer aldrig glömma när jag satt i min mammas kök och talade med Steve. När jag lagt på frågade hon vem jag talat med. Hon sa att ”jag är din mamma och jag har aldrig sett dig så glad eller sån lycka i dina ögon”. Då kände jag att jag höll på att bli kär.

Kan vi inte prata om det här med att föda barn i Amerika. Rent smärtmässigt låter det som en dröm…
– Det är som att ta en kaffe latte. Nej inte riktigt, men i stort sett. De tycker att man absolut aldrig ska behöva ha ont. Så när jag födde Monday Lily var det verkligen som en dröm. Jag blev inskriven en vecka innan beräknat förlossningsdatum. Sen satte de i gång allt under väldigt kontrollerade former. Jag kände knappt att jag födde.

Andra barnet, blev det en chock? Eftersom det inte var lika kontrollerat. 

– För det första hade jag inga planer att bli på smällen så bara det var en chock. Sen fick jag mycket problem under andra graviditeten. Graviddiabetes och för mycket fostervatten. Jag var öppen två cm redan vecka 27, hade ont och fick ta medicin. Vi hade planerat att föda på samma sätt igen men redan tidigt anade min läkare att bebisen skulle komma för tidigt.

Var du rädd?
– Ja, när jag fick mycket värkar i vecka 28 blev jag rädd. Jag åkte till sjukhuset och fick steroider. Hjärtklappningen som de orsakade gjorde att jag trodde att jag skulle dö. Men det gick bra. Jag blev hemskickad med tabletter och order att inte röra mig ur sängen. Så där låg jag fram till vecka 36.

Att ligga i sängen i två månader måste varit hemskt?
– Det var jättekul de första dagarna , ”Älskling, kan jag få vatten…” Men jag mådde psykiskt dåligt. Jag är en väldigt sprallig person som vill göra grejer. När jag mådde som sämst ringde jag läkaren och frågade om hon (läs bebisen) var klar, men läkaren sa att jag var tvungen att vänta. Så fort jag hade kommit till vecka 36 fick jag sluta med medicinen, men var fortfarande sängliggande. Steve skulle åka till Kanada på en spelning. Han frågade noggrant om han skulle stanna hemma men jag kände mig helt okej och tyckte att han skulle åka. När han hade åkt bad jag min tjejkompis att köra mig till frisören, jag kände att jag bara var tvungen att få göra något härligt. Jag tänkte att den tre meter långa promenaden till bilen inte skulle göra något. Så jag åkte till frisören och hem igen till sängen. Plötsligt känner jag att jag läcker fostervatten. Bebisen sparkar till och det är som om jag kissar på mig. Känner en riktigt ond sammandragning och håller typ på att dö av smärtan. Jag hade ju inte haft värkar förut. Väl på sjukhuset ville jag bara ha något mot smärtan, men under den timman jag väntade på min läkare hann jag öppna mig sju centimeter.

Ringde du Steve då?
– Jag kunde inte göra något, Steves mamma ringde och då hade han precis landat. Han la på, hoppade på jeten igen och vände. Han har satellittelefon i planet, så han pratade med sin mamma hela tiden.

Du fick inte ens lustgas eller något alls? Sju centimeter utan något är ju fruktansvärt.
– Nej ingenting, de höll på att sätta in epiduralen men jag hade så ont så det gick inte. Jag trodde jag skulle dö och höll på att bryta sönder sängen. Allt gick jättebra men det var väldigt traumatiskt. Framför allt var jag orolig efteråt. Till skillnad från första förlossningen som var så lugn, var allt kaos.

Nu vill vi prata om din framtid och ditt imperium du ska bygga!
– Jag håller på! När jag träffade Steve gick vi på en festival och såg massa t-shirts och hoodies i XL, PR-t-shirts som om man är tjej inte gör något annat än sover i. Då är det ingen PR! Så jag gjorde slag i saken och gjorde en snygg kollektion åt Steve. Till och med en bikini. Så testade vi det och så sålde de slut i Miami på tio minuter. Sen blev det mammakollektion. Jag utgår ifrån vad jag själv vill ha, det måste vara fashion. Så är mitt varumärke, jag gör bara saker jag själv vill ha eller önskar fanns.

Du gräver där du står…
– Precis. Och Steve är underbar när det gäller att pusha mig och ta bra beslut. Som när jag gjorde en provkollektion och blev besviken på materialet, då ifrågasätter han varför jag inte tar det bästa. Jag blir dumsnål och han hjälper mig att lyfta blicken. Eller som när jag skulle fota för TV3 och de ville ha en fotograf jag inte gillar. Då säger Steve bara ”men älskling du ska ha det bästa, ring till Chapelle” [reds anm David LaChapelle, världskänd fotograf], då blir jag snål men Steve säger bara, ”du vill ju ha bra bilder”. Det är som med klockor och allt. Om du ska ha ett möte med någon som du ser upp till kan du aldrig imponera om du inte är på samma nivå. Då får man se till att ha den fetaste klockan till exempel. Som Steve sa, han gillar också klockor och så skulle han träffa Jay-Z för första gången. Då satte han på sig sin diamantklocka som kostar två miljoner så att Jay skulle förstå att killen vet vad han snackar om. Men mina dyrgripar behöver jag inte flasha, jag kan ha på mig ett par mjukisbyxor och ett par flip flops, det med en fet klocka så går man hem med vad som helst. Håll käften-grejer helt enkelt.

Ni umgås också med Jay-Z och Beyoncé?
– Vi äter inte direkt middagar men det är inte ovanligt att det ringer på dörren mitt i natten, jag öppnar i mjukisbyxor och möter en Bentley, Jay-Z sticker ut huvudet och undrar vad klockan är. Men det här med kändisar är inte någon grej.

Vad gör du när du ska köpa något riktigt fint till Steve, när du vill överraska honom?
– Han är världen svåraste att köpa presenter till, nu fyller han ju 30 också! Vi är sci-fi-nördar och förra året köpte jag originalmanus till ”Star wars”. Jag hittade ett signerat (av alla skådisar) manus på Ebay, det finns bara fyra original. Han blev jätteglad och satte upp det på väggen.

Ni ska ju gifta er! Då får han den finaste presenten han kan få – dig som fru?
– Haha, ja. Jag ser verkligen fram emot att gifta mig med honom. Han är mitt livs kärlek och vi har ett underbart liv ihop.

Isabels blogg hittar du här!