”Tidigare ljög jag, både för mig själv och andra”
av
På SVT tog succéserien ”Homeland”, där en CIA-agent – spelad av Claire Danes – försöker kombinera en karriär som terrroristbekämpare med bipolär sjukdom, precis slut. Anna har samma sjukdom men ett helt annan sorts liv.
– Det tog mig tolv år att få rätt diagnos.
av MARIA SOXBO foto MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK
Anna började må dåligt redan som tolvåring, men under hela tonårstiden fick hon aldrig någon förklaring utan bara recept på antidepressiva mediciner. Det var först när hon var 24 år och blev inlagd på sjukhus som en läkare satte rätt diagnos. Då hade hon för första och hittills enda gången upplevt tillståndet ”mixed state”, när hypomani och depression inträffar samtidigt. För Anna ledde det till ett självmordsförsök.
– Det blev en sån chock för kroppen när jag inte kunde lista ut om jag var glad eller ledsen. Jag bröt ihop och fick ligga inne i två månader. Efter det remitterades jag till en läkare som sa att jag hade bipolär sjukdom. Tyvärr var han oerhört osympatisk och gav mig bara en bunt informationsbroschyrer. Jag blev som en trotsig tonåring, kastade alla papper och bestämde mig för att han hade fel.
Det tog ett par år innan Anna kunde acceptera sin diagnos, 2010 bytte hon sjukhus och gick från att ha träffat 20 olika läkare och testat 19 olika mediciner till att få ett fast team med en läkare, en samtalssjuksköterska och en behandlingsplan. Först då blev diagnosen verklighet.
– Nu när jag läser böcker av Ann Heberlein och Arvid Lagercrantz, som skriver om sina diagnoser, så känner jag igen mig, det är ingen tvekan om att det är bipolär sjukdom jag har. Tidigare ljög jag för både mig själv och andra, främst för att jag ville åt de hypomaniska perioderna. Det var under dem jag tyckte att jag var mig själv – den roliga, glada, kreativa tjejen som alla ville vara med – och inte den där ledsna tjejen som inte klev ur sängen. Så varje gång en hypomanisk period kom tolkade jag det som att de antidepressiva hjälpte och jag blev mig själv igen.
När är du dig själv numera?
– Det är det som är så svårt att avgöra! Jag vet hur jag är när jag är deprimerad och jag vet hur jag är när jag är hypomanisk, men jag vet inte hur jag är när jag är varken eller. Å andra sidan kan jag nog räkna de perioderna på ena handens fingrar. Jag minns att jag kände mig ”normal” under en termin på lärarhögskolan, då jag gjorde matlådor, åt enligt kostcirkeln, tränade varannan dag och var kär i min pojkvän. Men det varade inte så länge…
Anna berättar att hon aldrig kan se vad som utlöser den ena eller den andra sjukdomsperioden.
– Det enda jag vet är att efter en hypomanisk period kommer depressionen som ett brev på posten, och ju mer uppvarvad jag varit, desto längre period är jag deprimerad. Jag mår bättre när jag har ett jobb jag trivs med, umgås med mina vänner och livet i övrigt känns bra. Men jag kan känna mig jättelåg trots att allt annat är på plats också, jag har ångest och en oro i kroppen. Dessutom ger medicinerna mig biverkningar, mina händer skakar till exempel. Så även om depressionerna lindrats så hindrar de mig från att leva livet fullt ut. Jag lyckades utbilda mig till journalist trots sjukdomen, men det är inte lätt att gå på en anställningsintervju och försöka sälja in sig själv när man har svårt att ens se sig själv i spegeln.
När man träffar Anna för första gången så finns det inget som avslöjar att hon har bipolär sjukdom. Just den här dagen skakar inte händerna, och det är omöjligt att lista ut i vilken fas sjukdomen är i. De som känner Anna väl däremot, märker det oftast direkt.
– Min vikt pendlar till exempel tio kilo upp eller ner beroende på om jag är deprimerad eller hypomanisk. När jag är hypomanisk lever jag på cigaretter och kaffe och bränner enormt med energi. Sen isolerar jag mig när jag är deprimerad, stänger in mig i mitt eget huvud. Där är min nuvarande läkare så bra eftersom hon känner mig så väl nu att hon kan se att jag mår bättre nu än förra hösten, även om jag inte känner så själv.
Hur är du när du är hypomanisk?
– Ingenting känns omöjligt! Jag investerar i mig själv, lägger mycket pengar på nya kläder, nytt smink, dyra parfymer. Men jag har aldrig varit så där ”skogstokig” som man kan läsa att andra blivit under en manisk period, när de slänger allt de äger och handlar nytt på kredit för 100 000 kronor. Jag går upp rejält i varv och kan få för mig att söka jobb fyra på morgonen, men jag går inte överstyr.
Anna tycker att hon oftast oroar sig i onödan för att berätta om sin diagnos,
numera är det så pass avdramatiserat att det sällan väcker särskilt stora reaktioner. Den enda fördomen hon märkt gäller psykiska sjukdomar generellt.
– Många tänker oftast på någon hemlös, mumlande person eller en äldre man eller kvinna som står mitt i gatan och skriker. När jag berättar om min sjukdom så händer det att det slinker ut ett ”men du ser ju inte tokig ut”, och då kan man ju undra hur jag borde se ut… Men det känns bättre att berätta än att folk omkring mig ska undra varför jag beter mig underligt ibland.
Anna tycker att det är positivt att olika diagnoser blivit mer allmänt kända, och att de olika nyanserna i bipolär sjukdom – som tidigare bara buntades ihop under begreppet manodepressivitet – kommer fram. Samtidigt anar hon att diagnoser ibland delas ut lite för lättvindigt.
– Det gick nästan en trend i att kalla sig bipolär ett tag, jag tror att det precis som med alla småkillar som plötsligt fick diagnosen ADHD blev ett sätt för läkare att underlätta för sig själva genom att sätta etiketter på patienterna. Samtidigt är jag numera glad att jag har fått min diagnos och att jag vet att jag inte är ensam om att må så här.
Vad har du för råd till anhöriga?
– Att söka hjälp tidigt, om man har barn i tonåren som mår dåligt. Det tog tolv år för mig att få rätt diagnos. Sen är det bra att lära sig känna igen de olika perioderna, för det måste den som har sjukdomen också lära sig och ibland är det lättare för andra att se mönstren. Under depressionerna är det också viktigt med umgänge, så även om personen vill vara i fred ska man som anhörig absolut försöka hitta på saker. Knacka på och säg ”nu ska vi gå en promenad eller gå och ta en fika”. Bryt isoleringen, det är viktigast.
Bipolär sjukdom – vad är det?
- Bipolär sjukdom är det moderna namnet på manodepressivitet, en kronisk sjukdom som är uppdelad i olika typer beroende på symptom. Sjukdomen debuterar oftast (beroende på typ) tidigt i livet.
- Faktorer som ärftlighet, stress, personlighet och temperament går att koppla till bipolär sjukdom, och 2–5 procent drabbas under sin livstid (lika många män som kvinnor).
- Människor med bipolär sjukdom har perioder av hypomani/mani respektive depression. Hypomanin/manin innebär inte alltid att personen är lycklig och kreativ, däremot skjuter aktivitetsnivån i höjden och personen blir intensiv, impulsiv, ibland aggressiv och sover mindre. Depressionsperioderna blir tvärtom energilösa.
- Behandling kan bestå av både medicin och terapi. Litium är den vanligaste medicinen.
