Drömmer du om en annan typ av tillvaro? En lite enklare, med bättre livskvalitet, mer tid för familjen och samtidigt med färre prylar. Du är inte ensam. Nu kommer anti-vågen – de som väljer att downskifta för att leva friare.

av MARIA SOXBO

Låt oss vara ärliga – är vi framgångsrika förväntas vi uppgradera vår materiella standard, inte sänka den, trots att vi vet att lycka inte kan köpas för pengar. Att gå ner i standard betraktas lite som ett misslyckande. Tänk dig att du tar bort en fast inkomst ur ditt hushåll. Blir du rädd? ­Inte så konstigt med tanke på att vi är belånade upp över öronen och skulle stå på bar backe om flödet av pengar skulle upphöra eller bara minska lite. Samtidigt hänger ­finanskris och klimathot över oss som ständiga påminnelser om jordens undergång och vi måste faktiskt förändra vårt sätt att ­leva för att rädda planeten. Och det är kanske därför som tanken om att ju mindre som binder dig ekonomiskt desto större spelrum har du i livet, börjat gro hos fler och fler.

– Downskifting är i ropet av två anledningar. Dels för att det har uppstått en massmedvetenhet om miljön, dels för att finanskrisen tagit udden av den köpglädje som styrt oss i många år där vi konsumerat utan eftertanke. Vi kommer in i en ny fas av det kapitalistiska systemet och innan ett nytt system kommit på plats är downskifting det enda sättet att sluta tära på jordens resurser, säger Sofia Ulver, konsumentforskare och trendanalytiker.

Människor världen över har egentligen nosat på idén ända sedan 90-talets ekonomiska berg-och-dal-bana, och i alla tider har det förstås funnits ofrivillig downskifting som en konsekvens av ökad arbetslöshet. Men först nu börjar vi i Sverige att se konkreta exempel på frivillig downskifting. I storstäderna känner de flesta av oss någon som drömmer om att fly hets och stress och slå sig ner på landet. Att hellre sälja det som tar plats i förråden än att handla på kredit för att samla på oss mer prylar. Att sakta ner och välja bort för att komma fram till vad som egentligen är viktigt för oss. Visst händer det att vi försöker shoppa lycka men allt fler sparar hellre ihop till ett riktigt unna-föremål än att gå bananas i reakorgen. Kommunikationskonsulten Johanna Ögren valde i vintras att lämna Stockholm och flytta hela familjen till sin uppväxtort Vittangi utanför Kiruna. Det främsta skälet var att sonen Tage skulle få den typ av uppväxt hon själv haft.

– Att spontant gå ut i skogen och göra upp en eld för att grilla korv som vi gjorde när jag var liten är inget som funkar om man bor på Södermalm i Stockholm. Vi har tagit med engångsgrillar till någon lekpark, men det är inte samma sak. Så önskan om att Tage skulle få en annan typ av uppväxt i kombination med min hemlängtan gjorde att vi flyttade.

För Johanna var beslutet inte så svårt eftersom både hon och maken Daniel vuxit upp på små orter, och vet vad det innebär. De har båda jobb som går att sköta på distans så länge det finns uppkoppling, och än så länge har de dessutom kvar hyresrätten i Stockholm.
– Däremot så är det ju så att det man ­betalar för ett trevåningshus med stor tomt i Vittangi får man knappt en ytterdörr för i Stockholm, så vi hade förstås inte haft råd med dubbla boenden om det handlat om stockholmspriser på båda ställena. Men vi ville ha en fot kvar i Stockholm, dels på grund av våra jobb, dels för att ge oss själva lite av en ångervecka om vi skulle märka att den här 120-milsflytten inte blev så bra.

 

Känner du att du har downskiftat, trots att du inte gjort det ekonomiskt?

– Det är fördomsfullt, men jag associerar downskifting till kvinnor som tack vare ­välavlönade makar haft möjlighet att sluta jobba och börja… dreja. Och det är väl helt okej, men så fungerar inte vår familj. Det har istället varit jag som försörjt oss eftersom min man tog hela föräldraledigheten med Tage. Däremot har vi hittat en annan livskvalitet där familjelivet blivit mer naturligt och Tage kan delta mer i vardags­livet. I Stockholm blir familjen lätt lite av ett projekt, och det där ”Familjen AB”-tänket existerar inte här. Den typen av downskifting skulle gärna få bli mer utbredd i samhället.

Sofia Ulver håller med om att downskifting i stort är positivt för samhället:
– Många nationalekonomer skulle säga att downskiftning inte är positivt eftersom en viss nivå av konsumtion krävs för att samhället ska snurra. Vi har byggt ett system som går ut på att vi ska konsumera det vi producerar, problemet är bara att vi inte kan fortsätta producera som vi gör i dag eftersom det tär för mycket på jordens resurser. Så länge vi hittar likasinnade så att vårt sociala liv inte blir lidande för att alla andra fortsätter att stressa, jobba och pendla så är downskifting även positivt för de flesta av oss på ett individuellt plan. Alla kanske inte klarar av att downskifta fullt ut, men många vill i alla fall gärna prova på det.

Att downskifta i liten skala har blivit en trendig snackis, framför allt i storstäderna. Bland bekantas bekanta berättas det om killen som försöker banta ner sitt hem till max 100 föremål, medan en kvinna har utnämnt 2013 till ”det prylfria året”. Kommunikatören och bloggaren Maria Gunnarsson, som driver bloggen ”Kvadratsmart”, ägnade förra året åt något liknande:
– Det började med att jag trots en bra lön inte tyckte att pengarna räckte till det jag ville göra, så jag började fundera över vad jag egentligen lade dem på. Jag började med en detox på två månader då jag helt höll mig borta från affärer, och när den var över så tyckte jag nästan att det kändes ­äckligt att se så mycket nyproducerat överallt. Jag började hålla utkik efter ekologiskt och fair trade, försökte köpa secondhand och förändrade mitt shoppingbeteende. I samma veva flyttade jag till en mindre ­lägenhet och började rensa, vilket gav mig idén att räkna hur många saker som tillkom och försvann ur mitt hem varje vecka. Efter ett halvår summerade jag allt och det visade sig att jag gjort mig av med 361 saker och bara burit hem 75. Även om det ibland ­kändes fånigt att hålla räkningen så gjorde det att jag verkligen märkte skillnaden.

Hur har ditt beteende förändrats?


– Tidigare var jag mer sugen på att köpa nya saker och suktade oftare efter grejor. Nu känner jag mig nöjd med det jag har och jagar inte efter mer. Jag har också järnkoll på vad som finns i garderoben, och vad som saknas. Det gör att jag bara spanar efter den där gröna koftan jag vet att jag har behov av, och låter den grå koftan och den blå kjolen hänga kvar i butiken även om de är snygga. Jag har också blivit bättre på att låta saker vandra vidare – ge bort böcker jag läst ut, sälja saker jag inte behöver och skänka till välgörenhet. Jag sliter ut saker innan jag gör mig av med dem, eftersom i princip allt jag äger är sånt jag verkligen tycker om och inte trendgrejer jag lessnar på. Att tänka på miljön har blivit självklart och numera har jag råd att köpa det jag verkligen vill ha, eftersom jag inte lägger en massa pengar på spontana och onödiga saker. Det är dessutom en skön känsla att bara vara omgiven av saker som jag tycker om!