Startsida / Inlägg

”Otrolig lycka – och otrolig oro”

av Katarina Wendelin

Sömnlösa nätter, mjölkcentral och blöjbyten i det oändliga – den första tiden med en rykande färsk bebis är naturligtvis alldeles underbar men ibland rent helvetiskt jobbig (”Det var inte alls som i gravidböckerna” kan vara den mest yttrade meningen bland nya föräldrar).
För att ta reda på sanningen träffade vi tre mammor och två pappor en månad innan och en månad efter förlossningen – blev det som de trodde?

av KATARINA WENDELIN foto MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK

Amanda & Cristian: ”Han var oplanerad”

En månad innan beräknad förlossning

Gravidparen06
Namn: Amanda Niva och Cristian Mercado Valdez.
Ålder: 22 och 24 år.
Bor: Stockholm.
Familj: Sonen Adrián född den 21 november 2012.
Gör: Amanda är föräldraledig hotell-receptionist och Cristian är arbetsledare.
Följ Amandas blogg på Anpluscj.blogg.se.

Amanda: ”Smärtlindring är ett måste”
– När jag insåg att min mens var sen fick jag panik och gjorde ett test. Jag funderade mycket på hur det skulle bli nu, med jobb och framtiden, men blev ändå jätteglad. Cristian var förstående och frågade mig om hur jag kände innan han berättade att han också var otroligt glad. Graviditeten har varit jobbig. Jag kräktes hela tiden de första månaderna, fick problem med ryggen och nu mot slutet med bäckenet. Jag fick en hel hög av bebistidningar av en släkting som precis fått barn så jag har läst på, både i dem och på nätet. Jag vill föda naturligt men det är inget ställningstagande – jag vill slippa ärret på magen, haha. Smärtlindring är ett måste! Jag har redan så ont i bäckenet så jag är förberedd på att förlossningen kommer att göra väldigt ont men smärtan kommer att vara värd det. Jag har inte hunnit bli nervös än men det kommer nog smygande när det närmar sig. Däremot har jag funderat en del på om något kan gå fel under förlossningen eller om något ska hända med vår son efteråt. Jag vill vara mammaledig så länge som möjligt men inget är bestämt än. Amningen är viktig för mig. Dels mår bebisen bättre, dels är det billigare än ersättning. Jag skulle nog bli ledsen om den inte fungerade. Jag är redan störd i sömnen på grund av smärtorna i min kropp så sömnbrist ska inte vara ett problem. Cristian har också lovat att hjälpa till med blöjbyten och matandet mitt i natten. Jag tror att den första tiden är jobbig men helt underbar. Svårast är nog att få in en helt ny dagsrutin. Vår son har redan stärkt vårt förhållande innan han är född, och jag tror att vi kommer att stärkas ytterligare när han är här.

Cristian: ”Jag är van vid lite sömn”
– Jag var på jobbet och fick ett samtal och kände direkt att det var Amanda och att vi behövde prata. Jag ville inte visa att jag var glad när hon berättade att hon var gravid utan frågade hur hon kände först. Jag var verkligen bara glad trots att vi inte planerade för barn just nu. Det första jag gjorde var att köpa en pappabok och jag är inte nervös inför vår sons födsel. En bok kan naturligtvis inte lära en allt och jag har ingen direkt erfarenhet av småbarn men jag känner mig trygg med Amanda som kan mycket och man lär sig ju också med tiden. Jag kommer att utnyttja överbliven semester när bebisen fötts och sen fundera på om jag ska ta ut pappaledighet. Jag har lovat Amanda att hjälpa henne med blöjor och matning på natten. Jag är inte vad vid att sova så mycket eftersom jag jobbar tidiga och sena skift och brukar vakna vid fem av mig själv. Vi får se hur det blir med sömnen, helt enkelt. Jag vet inte hur den första tiden kommer att se ut men har läst att det i början inte händer så mycket, det är mest äta och sova. Det är lite senare jag tror att det kommer att bli jobbigt – mycket gråt och att vänja sig vid hur ett litet barn är. Jag är förberedd på att det blir mindre tid för vänner nu i början men har man bra kompisar finns de kvar där senare. Amanda och jag har varit tillsammans i sex år och har ett bra förhållande, vårt barn kommer bara att stärka det. Nu längtar jag efter att få träffa vår son!

En månad efter beräknad förlossning

Amanda: ”Förlossningen tog nästan 18 timmar”
– Jag sov över hos mina föräldrar och kunde inte somna. Plötsligt hörde jag ett klick-ljud och steg upp för att gå på toaletten – då hade vattnet
gått. Jag ringde Cristian och vi åkte in på kontroll eftersom jag inte hade 
känt bebisen röra sig. Allt såg normalt ut och nu kände jag också Adrián röra sig så vi åkte hem igen för att invänta värkarna. Jag var nervös men lugn och tänkte på att inom 48 timmar har jag mitt barn, vilket kändes nästan overkligt. Så snart vi kom hem satte mina värkar i gång. Några timmar senare stod jag inte ut längre så vi åkte in och jag fick lägga mig i ett varmt bad och prova akupunktur. Badet var skönt men nålarna hjälpte inte alls, det var bara obehagligt. Lustgasen hjälpte en stund och sen fick jag epiduralbedövning som började fungera efter en kvart. Skalp-CTG:et var obehagligt men det som gjorde ont var att få en kateter så att jag kunde kissa och för att krystvärkarna skulle komma i gång. Förlossningen tog nästan 18 timmar. Epiduralen slutade fungera mot slutet och då gjorde det fruktansvärt ont men allt gick bra. Både mamma och Cristian var med vilket kändes bra. Att få ut Adrián och få upp honom på bröstet var underbart. I början fick jag använda amningsnapp men nu går det bra – jätteskönt. Cristian var föräldraledig i en månad och då hjälptes vi åt under natten så att vi båda fick sova. I början var Adrián pigg om natten men nu har vi börjat släcka ner och sänka ljudet efter klockan 18 och han verkar ha förstått för nu sover han. All smärta jag hade under graviditeten har försvunnit, det kändes otroligt skönt att gå ut och promenera och kunna röra på mig igen. Jag tror aldrig att man kan vara helt förberedd för hur livet med en bebis blir. I början var det svårt att hitta dagsrutinen men nu börjar de fasta tiderna sitta, vi lär oss när han sover och äter och jag har kommit in i mammarollen. Det är så skönt att Adrián är en lugn bebis och att Cristians och mitt förhållande mår bra.

Välkommen till världen Ádrian!
Välkommen till världen Adrián!

Cristian: ”Jag ville inte tillbaka till jobbet”
– Jag kan inte beskriva hur det kändes när Adrián föddes, jag var så glad, en otrolig känsla. Nu var han äntligen här och Amanda mådde bra trots att förlossningen tog sådan tid. Det var jobbigt att se henne ha så ont, jag kände inte att jag kunde göra något men att hennes mamma var där var skönt – hon visste vad hon skulle säga för att lugna Amanda. Det enda som oroat mig är amningen, att den inte fungerade direkt. Men det betydde också att jag kunde ta nätterna och låta Amanda sova. Jag var hemma en månad och skulle gärna vara ledig mer men vi måste tänka ekonomiskt och just nu har vi inte råd. När Adrián är runt sex månader kan det bli aktuellt igen och det känns bra, jag fick nästan lite ångest när jag skulle tillbaka till jobbet. Nätterna fungerar bra, jag får sova och vaknar ibland inte ens när Amanda går upp. Jag hjälper i stället till på morgonen så att hon får sova och kan göra sådant hon behöver. Inget har egentligen varit svårt för just mig, det känns som att min uppgift är att underlätta så mycket som möjligt för Amanda som drar det tyngre lasset. Jag har ju inte varit runt småbarn tidigare men med min son känns det så naturligt, det kommer av sig själv. Den första månaden har varit mycket bättre än jag trodde. Våra liv anpassas runt honom och tiden går så fort, livet med Adrián och Amanda blir bara bättre och bättre.

Sara: ”Jag har ställt in mig på att vara singelmamma”

En månad innan beräknad förlossning

Gravidparen07
Namn: Sara Landqvist.
Ålder: 31 år.
Bor: Stockholm.
Familj: Dottern Adrienne född den 4 oktober 2012.
Gör: Föräldraledig processingenjör.

”Han tyckte det var självklart med en abort”
– Jag minns inte i vilken vecka jag upptäckte att jag var gravid men det var rätt tidigt. Det var helt oplanerat och jag blev chockad när testet visade positivt men gick till jobbet som vanligt. Efter några timmar kom det ikapp: ”Oj, jag är gravid”. Barnets pappa och jag kom inte överens om hur vi skulle göra, han ändrade sig många gånger angående om han ville ha kontakt med barnet eller inte, och i dag pratar vi inte. När jag berättat om graviditeten för pappan till barnet och han tyckte att det var självklart att jag skulle göra en abort, kände jag att jag vill ha det här barnet. Jag har ställt in mig på att bli en singelmamma och vet att allt ansvar ligger på mig, det finns ingen att dela det med. Jag vet att det är tufft men att det kommer att gå bra – tänk på hur många andra som gjort det före mig! Just nu bor jag i en tvåa så det kanske blir trångt i början men planen är att flytta ut till förorten när barnet är lite äldre. Jag är inte speciellt nervös inför förlossningen men har läst mängder med böcker – kanske är det en trygghetsbubbla att det med mycket information inte kan gå fel, haha. Jag läser om både bebisar och förlossningen, om tekniker för att kunna hantera förlossningen, för att vara mindre rädd och spänd. Jag ska föda naturligt och är osäker på om jag vill ha smärtlindring – det avgör jag där och då. Lustgas ger inte mycket, har jag fått höra, och det skulle inte vara en katastrof om jag snittades – det viktigaste är att bebisen kommer ut och mår bra. Jag tror att den första tiden är ganska jobbig, att man är rätt sliten, men också härlig! Jag har många vänner och mycket släkt som lovat att hjälpa mig. Min storasyster kommer att vara med under förlossningen och min mamma som bor i Ystad vill komma upp och stanna ett tag. Jag har inte tänkt så mycket på det här med sömnen men tänker att man får passa på att sova när man kan, helt enkelt. För mig är det viktigt att kunna amma, det känns som det bästa alternativet för bebisen. Om det inte fungerar så får jag lära mig att acceptera det.

En månad efter beräknad förlossning

Gravidparen09
Välkommen Adrienne!

”Lustgasen kändes som en fylla”
– Adrienne kom två veckor för tidigt så jag var inte helt förberedd, men allt gick bra. Ett på natten fick jag värkar som blev starkare och starkare så på eftermiddagen visste jag att det var på gång på riktigt. Jag kom in nio på kvällen och Adrienne föddes en minut i tre på natten. Förlossningen var mycket lättare än jag föreställt mig, jag trodde att smärtan skulle vara fruktansvärd. Självklart gjorde det ont och var lite jobbigt men jag slapp komplikationer. Min syster var med mig hela tiden och var ett bra stöd. Jag tog lustgas som fungerade bättre än jag trodde – det kändes lite som en fylla, haha. Teknikerna jag läst om hjälpte litegrann men bäst var nog att jag tänkte positivt – det gör ont men snart är hon här. Det gäller att ta sig igenom värk efter värk, inte kämpa emot smärtan. Jag var förberedd på att singelmamma-livet skulle vara jobbigt men Adrienne sover bra och är en väldigt lugn bebis så det har gått fint. Böckerna jag läste innan förlossningen var till viss hjälp men det är inte så svårt att ta hand om sitt barn, det kommer naturligt. Det jobbigaste hittills är tvättberget och blöjhögen men det är verkligen inte så hemskt, haha. Amningen har också fungerat men det bästa är att bara sitta och mysa med en sovande bebis i knät. Jag har fått lite hjälp från släkt och vänner men har faktiskt inte känt att jag behöver det. Min mamma hälsade på en vecka och då kunde jag gå och klippa mig. Ibland tänker jag att det skulle vara skönt att vara två, på något sätt kan det liksom kännas mer ensamt nu än innan hon kom. Det ska ju finnas en till förälder. Men Adriennes pappa har hälsat på och det känns som att han kommer att vilja fortsätta träffa henne. Jag avvaktar och är tillmötesgående när han väl vill. Det är omöjligt att på förhand föreställa sig hur starkt man kan känna för sitt barn. Ibland när jag tittar på Adrienne känns det overkligt – tänk att hon är min bebis. Bara tanken att något skulle hända henne är fruktansvärd.

Eva & Kristian: ”Att vi väntar barn är ren tur”

En månad innan beräknad förlossning

Gravidparen08
Namn: Eva och Kristian Baumgartner.
Ålder: 35 och 40 år.
Bor: Huddinge.
Familj: Sonen Isak född den 10 november 2012.
Gör: Eva är föräldraledig konsultchef och Kristian är driftansvarig på träningsanläggning.
Följ Evas blogg på Alltombrollop.devote.se.

Eva: ”Att bli gravid var otrolig lycka”
– Efter fyra år av att försöka bli gravida provade vi både insemination och IVF innan jag blev gravid på andra IVF-försöket. Det var otrolig lycka – och otrolig oro. Eftersom äggen var svaga, min livmoder inte var i optimalt skick och det var så tidigt i graviditeten var jag väldigt orolig att det inte skulle gå vägen, att vi skulle förlora bebisen. Att jag alls blev gravid var ren tur. Vi hade hunnit ställa oss i adoptionskön så oron var nästan mer som en känsla av att är det här på riktigt, finns det verkligen en bebis i magen? Den oron släppte egentligen först nyligen. Det här har lett till att vi har läst allt om bebisar och är mer förberedda än någon annan, haha. Vissa saker kan man inte förbereda sig på men Kristian och jag är överens om att bebisen ska få sova i vår säng, att Kristian ska träna innan jobbet och att jag kommer att fixa nätterna under vardagarna och så hjälps vi åt under helgerna. Om bebisen skriker mycket tar vi ett annat sovrum. Men allting beror ju på om barnet är friskt och hur det verkligen fungerar i vardagen. Min förlossningsrädsla släppte av sig själv när jag blev gravid. Jag kommer att föda naturligt och vill helst inte ha epiduralbedövning. Jag kommer inte att bli ledsen om det blir ett snitt – att bebisen mår bra är viktigast. Kristian kommer att vara med under förlossningen och det känns som en trygghet eftersom jag är nervös för att bebisen inte kommer att skrika när han kommer ut. Sen kommer Kristian att vara föräldraledig i två månader och jag i tio. Jag tror att det kommer att räcka och att jag vill tillbaka till jobbet sen. Vi vet att många går skilda vägar under småbarnsåren men vi bråkar aldrig och jag tror att vi klarar det eftersom vi är förberedda. Under den första tiden kommer jag att vara väldigt orolig för om bebisen andas men också känna en otrolig glädje över att vi faktiskt fått ett barn. Vi kommer att bli två överbeskyddande föräldrar som iakttar allting vår son gör, haha! Nu ser jag mest fram emot att han läggs på mitt bröst och att höra honom skrika.

Kristian: ”Jag är förberedd på tidsbrist”
– När det första ultraljudet gjordes och vi kunde konstatera att det fanns en bebis så började jag gråta – det gick inte att hålla tillbaka eftersom jag blev så glad. Tanken att vi aldrig skulle få barn den naturliga vägen hade funnits där men någonstans var jag ändå förhoppningsfull och kände att det kommer att gå vägen. Som Eva säger så har vi läst på väldigt mycket men jag vet också att det kommer att dyka upp situationer man inte kan förbereda sig på. Vi har hunnit prata om hur konsekventa vi ska vara när vår son börjar sova i egen säng och faktiskt stämt av hur vi känner ända upp i tonåren, haha. Vi har ofta samma syn på det här med uppfostran men är också bra på att lyssna på den andras synpunkter. Jag hoppas att vår plan angående nätterna kommer att fungera men självklart hjälper jag till om Eva är helt slut – vi är förberedda på bakslag men jag tror inte att det kommer att hända hela tiden. Jag har redan börjat träna innan jobbet för att ha rutinen inne när vår son föds och jag tror faktiskt att det kommer att fungera. Men bristen på tid är också det jag tror att kommer att påverka vårt liv och förhållande allra mest. Vi har hittills haft ett väldigt obundet liv men för mig känns det inte negativt att ha mindre tid över för annat – nu blir det ju ett nytt slags familjeliv och nya starka band mellan Eva och mig. Jag är förberedd på att den första tiden är både jobbig och kämpig innan man fått in en rutin men Eva är jätteduktig på att planera och fokusera medan det är lite svårare för mig – jag tror att hon kommer att ha koll innan jag har det. Jag är inte nervös för förlossningen men fundersam kring hur man skulle tackla det om Eva råkade ut för komplikationer eller drabbades av en förlossningsdepression. Men vad jag ser fram emot allra mest just nu är att få ligga på soffan i barnrummet med vår son på bröstet!

En månad efter beräknad förlossning

Eva: ”Vi fick en tuff start”
– Vattnet gick mitt i natten och då trodde vi att nu föder jag, men så är det ju inte. Men så fick jag feber och åkte in och fick dropp. Ett dygn senare hade jag inte öppnat mig mer än fem centimeter så då snittades jag. Allting gick väldigt bra och Kristian var med mig hela tiden. Vi var båda väldigt lugna. Jag hade sett mycket fram emot att få höra vår son skrika men eftersom läkarna hela tiden diskuterade vad de höll på med lyssnade jag efter om de sa något konstigt. Plötsligt säger Kristian ”Hör du inte, han skriker”. Sen fick jag Isak på mitt bröst men på grund av bedövningsnålarna i mina händer kunde jag inte hålla om honom. Trots att jag var så omtöcknad var det jättehäftigt och jag är så glad att allt gick bra. Amningen har gått bra men nu har jag slutat producera tillräckligt med mjölk. Det kan bero på stress. Isak har kolik och skriker en del om kvällarna, det har varit tufft ett tag – det skär i mig att inte kunna hjälpa honom. Jag trodde att kärleken skulle vara omedelbar när han föddes men det blev nästan lite chockartat. Jag visste liksom inte hur jag skulle känna eller reagera. Klart att jag älskade honom och kände att det här är mitt barn men det tog en vecka innan förälskelsen satte fart. Nu efteråt har jag hört att det är ganska vanligt att känna så men det är inget man vill säga högt. Man känner sig liksom lite konstig på något sätt, som inte har de där omedelbara känslorna. Jag tror att jag var så inställd på att vi skulle adoptera att graviditeten blev nästan overklig. Sen Isak föddes har jag varit ifrån honom två timmar och då saknade jag honom otroligt mycket. Samtidigt tycker jag om att jobba och kan nästan bli lite rastlös av att gå hemma trots att jag har fullt upp, haha. Jag har inte blivit den hönsmamma jag trodde. Vi satt i bilen en dag när jag frågade om Isak andades. Då sa Kristian att det räcker med att en av oss är så här, jag får inte också bli så, haha. I början låg jag och lyssnade efter Isaks andetag men det har släppt med tiden. Att jag tagit nätterna tror jag har räddat vårt par­förhållande – om vi båda varit lika trötta som jag ibland är hade vi garanterat bråkat varje dag. Jag har blivit väldigt känslig och grubblar mer än förut, något jag inte alls var förberedd på. Det går inte att föreställa sig hur man kommer att känna för sitt barn förrän det faktiskt är här – kärleken är så häftig.

Gravidparen00
Säg hej till världen Isak!

Kristian: ”Känslorna svallade”
– Det var lite speciellt att sitta vid huvudänden och inte se min son födas men jag koncentrerade mig på att hålla om Eva. När jag hörde ett skrik fokuserade jag på det, och försökte få Eva att lyssna eftersom en av hennes fasor var att bebisen inte skulle skrika. När de kom runt med honom var det väldigt häftigt och jag var otroligt känslosam de första dagarna på BB. Känslorna svallade över och gör det fortfarande då och då. Eva var inte riktigt sig själv den första veckan, nästan lite frånvarande, så jag försökte göra allt så bra som möjligt. Jag blev orolig, tänk om det här var en depression, hur skulle vi hantera det? Men det är inte konstigt att hon mådde som hon gjorde – tänk vilket jobb hon gjort! Tidsbristen har hittills inte påverkat mig så mycket, jag har kunnat träna innan jobbet även om jag inte gör det så ofta som jag önskar, det är svårt att komma upp i tid. Jag går hem direkt efter jobbet för att avlasta Eva och vara med Isak och det känns bra – det är härligt att bara sitta i soffan och höra honom jollra. Det svåraste för mig är när Isak är otröstlig, när man bytt blöja, matat och lagt honom på olika sätt men inget hjälper och tiden går och man blir tröttare och tröttare. Jag trodde att jag skulle kunna hantera den frustrationen mycket bättre men när man är så trött och inte kan trösta så blir jag väldigt ledsen. Jag visste inte att jag kunde bli så frustrerad. När han ler mot mig är det absolut bästa, eller när han sover med en hand under kinden och skrattar i sömnen. Att se Eva växa i mammarollen och utvecklas är fantastiskt, det är som att se en ny person växa fram.

  • Tjänstgörande redaktör: Elliot Morseth Edvinsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB