Tomi var en godhjärtad kille som utbildat sig till både lärare och polis.
Rudy en riktig badboy med ett hjärta av guld.
Stellan nybliven pappa till sladdisen Nelly. Tre män mitt i livet som träffat kvinnan i sitt liv, som planerade för framtiden. Men så händer det, det otänkbara – din älskling, pappan till dina barn, till dina kommande barn, rycks ifrån dig och sorgen är outhärdlig. Det hände Monika, Sara och Anna.
Så här gick livet vidare. 

av KATARINA WENDELIN foto MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK, ANDERS DEROS

Under en några månader lång vistelse i Belgien träffade Sara Lodin 2001 mannen i sitt liv. Grannkillen Rudy var inte bara snygg, han var också en badboy med ett hjärta av guld och de delade ett gemensamt ­intresse för musik. Efter ett kort ­besök hemma i Sverige flyttade hon ner till Belgien permanent.
– Rudy var otroligt karismatisk och kunde verkligen konsten att ta över ett rum. Det var vi från dag ett, vi kände båda att det här var för resten av våra liv, ­berättar Sara. 

Efter ett par år flyttade paret till Sverige men bestämde sig efter ytterligare några år att bosätta sig i Rudys hemland. Han åkte i förväg och Sara blev kvar för att fixa med det praktiska. Knappt två veckor senare, morgonen den 20 september 2005, fick Sara, som var
i gång med att själv bege sig mot Belgien, ett samtal från svärföräldrarna. Rudy var död. Någon gång under natten, 32 år gammal, hade han drabbats av en plötslig blodpropp som lett till en dödlig hjärtinfarkt. För sent hittades han i gästrummet av sin mamma.
– Det var så oväntat och så svårt att ta in. Min reaktion blev att knappt reagera, jag varken skrek eller grät – jag var i chock. Att han antagligen inte led eller kände ångest är en liten tröst men samtidigt finns tanken där att man kanske hade kunnat göra något om han hittats. 

Medan sorgen inte var direkt eller våldsam så var ­ilskan det. Nu behövde Sara ta sig till Belgien så snabbt som möjligt. Två dagar efter beskedet reste hon med sin syster till likvaka och begravning. De här dagarna minns Sara knivskarpt.
– Likvakan var jobbig men också otroligt värdefull. Att Rudy var död blev verkligt på något sätt, och jag fick ta ett sista farväl, se och röra. Jag kände mig väldigt obekväm i rollen som den som alla tittade på och tyckte synd om samtidigt som jag mådde fruktansvärt dåligt, men jag höll uppe fasaden, bröt inte ihop. Jag var väldigt praktisk väldigt länge.  

En vecka efter att hon fått beskedet att hennes sambo dött var hon tillbaka i Sverige. Här väntade en helt oplanerad tillvaro – hon skulle ju ha flyttat. De fyra följande månaderna bestod av soffliggande och tv-­tittande, månader Sara bara minns vagt. Hon klarade knappt av vardagens normala bestyr och fick viss hjälp från vänner men de flesta hade svårt att närma sig henne.
– Det är en av orsakerna till att jag tycker att det är så viktigt att prata om sorg, att omgivningen har så svårt. Man vet inte vad man ska säga och då blir det lättare att inte ringa. Jag hade behövt ha fler som trängt sig på, som hjälpt till med praktiska saker. Allt var en ansträngning för mig och jag är väldigt tacksam att en väninna såg till att jag till exempel hade mat i kylen.

Efter fyra månader trodde Sara att hon var färdig med den akuta sorgen och började plugga i brist på jobb. Hon fortsatte må väldigt dåligt, gick på antidepressiva ­läkemedel men kom nu ut bland folk och fick någon slags dags­rutin. Sörjde gjorde hon hela tiden men inte på det sätt som hon trott att man gjorde. Att gråta lättade inte, Rudy var lika död för det. Att vara arg var lättare. På ytan såg det bättre och bättre ut, Sara började jobba och levde ett normalt liv, men den inre resan hade bara börjat.
– Att komma ur det akuta mörkret tog lång tid, ilskan över varför just han och jag drabbats, att folk i min närhet inte kunde stötta mig, malde. Två år efter hans död kom jag till en punkt när jag insåg att jag inte skulle klara av det här ensam, att det inte gick att må som jag gjorde, så jag tog kontakt med psykiatrin och fick en helt fantastisk kurator som jag träffade i nästan 18 månader. 

Hur såg er kontakt ut?
– Hon förstod mig och förväntade sig inte att jag skulle prata lite och sen bli glad och det var så skönt. Varje gång jag träffade henne fick jag verktyg jag kunde använda mig av och när jag förstod att jag var tvungen att bryta med vissa vänner stöttade hon mig. Det fanns åsikter om att nu hade det ju gått flera år, nu borde det hela vara överspelat, men det var först nu jag var redo att prata om det som hänt. 

Hur började du må bättre?
– Jag hade fått nya vänner och nytt jobb och mådde bättre och bättre. Att tänka på vad som hänt blev mindre viktigt och i dag kan jag prata om Rudy på ett ganska avslappnat sätt. Men det finns fortfarande jobbiga dagar när jag saknar eller påminns om det som hände, när jag behöver prata om det. Sorg är inte en specifik tidsperiod utan en fortsatt process – jag måste bygga upp ett nytt liv eftersom det jag trodde att jag skulle leva togs ifrån mig. Man måste hitta en plan B.

Sorginfo.se är din hemsida om sorg – hur kom den till?
– Jag letade själv efter information om sorg och sorgearbete men hittade inget och kände ingen som varit i en liknande situation – jag kände mig ensammast i världen. Så jag ville göra något för andra i sorg, hjälpa dem att hitta kontakter och ­information. Sidan är tänkt som en central för den som är i sorg, där man kan hitta andra att ­prata med och information om vart man kan ­vända sig för att söka hjälp. Jag länkar till bloggar, artiklar och andra sajter, stort och litet. Och arbetet med sidan var en del av min terapi, att kunna hjälpa andra och inte fokusera på min specifika ­situation. 

Hur ser din saknad ut i dag?
– Jag saknar att höra ihop med en annan människa, den närheten det ger, och vardagen, att handla och glo på tråkig tv tillsammans, att berätta om min dag – de små sakerna. Rudy kommer ­alltid att vara en del av mitt liv vilket skrämmer vissa, men vi var en familj. I dag är han något annat än en partner för mig, men han har och kommer att påverka mitt liv – för mig är det inte konstigare än relationen till en död mormor. Det betyder inte att det inte finns plats för någon annan och i dag är jag redo att träffa en ny partner. 

”Det fanns en lättnad i att han nu slapp ha ont”

De var ungdomskärleken personifierad. Anna var bara 17 år när hon lärde känna 22-åriga Stellan genom gemensamma bekanta. Först blev paret vänner men de trivdes så bra ihop, var lika på så många sätt, så det var bara en tidsfråga innan det blev de. Liksom bröllop och barn som följde tätt därefter. Både som person och pappa var Stellan snäll och trygg, och många barn var en del av parets plan.
– Hela familjen höll på mycket med sport, både fotboll och pingis, och vi följde med barnen land och rike runt på grund av detta, berättar Anna. 

Men 2006 upptäckte Stellan ett födelsemärke på bålen som snabbt vuxit sig större. I efterhand tror Anna att han antagligen oroade sig för det tidigt men inte vågade ta tag i det och väntade för länge. När det under sensommaren avlägsnades och man kunde konstatera att det var malignt melanom hade cancern hunnit sprida sig till en lymfkörtel i armhålan.
– Det var chockartat men prognosen var relativt god, runt 70 procent av de som drabbas blir friska, så vi var hoppfulla. Jag var dessutom gravid med vår planerade sladdis, vilket lyste upp hela tillvaron.

Familjen fortsatte leva vidare som vanligt, Stellan mådde bra och dottern Nelly föddes. Men två år efter det första beskedet hittade Stellan en knöl bakom örat, en annan på handen. Han genomgick en helkroppsröntgen och man kunde konstatera metastaser i hela kroppen, kronisk cancer.
– Det var overkligt. Jag förstod att nu var det kört och det kändes som om livet tog slut, Stellan var helt tyst. Läkarna peppade med en behandlingsplan som innebar starka cellgifter, som förhoppningsvis skulle krympa tumörerna och ge Stellan mer tid. För det handlade om tid. 

Bloggen som Anna haft sen tidigare blev en ventil för paret som båda skrev om sina känslor och hur behandlingen gick. Och när Stellan var för trött för att prata kunde han skriva av sig. Minstingen Nelly var nu två år gammal och blev en ljuspunkt i sin pappas tillvaro och följde ofta med till sjukhuset. Men att han inte skulle få se henne växa upp var också Stellans största sorg och något han ofta pratade om. För Anna blev barnen stötte­stenen, de som fick henne att orka vardagen och som distraherade från de täta sjukhus­besöken.

Hur minns du den här tiden?
– Jag minns den väldigt väl, och det var inte lätt. Jag kan i dag ångra att det blev så många behandlingar för de gjorde Stellan svagare och vi kunde inte göra så mycket ihop som familj. Han ville väldigt gärna åka till England och se en sista fotbollsmatch med favorit­laget Manchester City tillsammans med vår äldsta son men han orkade helt enkelt inte. 

Sex månader efter beskedet, den 4 maj 2009, somnade Stellan in på ett sjukhem med Anna och dottern Isabella vid sin sida.
– Vi höll honom i handen medan hans andning blev tystare och tystare, ett fint men overkligt ögonblick. Det fanns en lättnad i att han slapp ha ont men det var kaos inuti – hur skulle jag klara mig, ensam med barnen och allt annat i livet? Det kändes som att livet tog slut för någonstans hade hoppet ändå funnits, hoppet att han mirakulöst skulle klara sig.

Anna fick hjälp av en stödfamilj med yngsta dottern för att ibland få lite tid över för sig själv, att älta och sörja. Men barnen drog också ut henne ur bubblan av sorg och fick henne att leva vardag. Och bloggen fortsatte att vara ett plank där hon kunde älta sina känslor och det som hänt. Steg för steg ­lättade sorgen. Och så träffade Anna Micke, en granne från förr, sex månader efter Stellans död.
– Jag hittade en ny glädje i livet, jag började leva för min skull igen och inte bara för barnens, men samtidigt var det jobbigt. Andra hade åsikter om att det gått för snabbt och jag hade dåligt samvete över att jag kunde må så bra utan Stellan. Jag hade dessutom sagt att jag aldrig skulle gifta om mig även om Stellan försökte övertyga mig om att jag visst skulle det. 

Hur ser sorgen ut i dag?
– Den är mycket mindre men kommer nog alltid att dyka upp då och då. Men då brukar jag titta på gamla bilder eller filmer och tar en liten stund för mig själv och mina känslor. Jag sörjer att han aldrig fick se barnen växa upp, se Nelly börja skolan och de äldre ta studenten. Att Stellan aldrig får se sina barn träffa sina respektive och uppleva att bli farfar och morfar sörjer jag mycket. När de tankarna dyker upp, när barnen pratar om honom – då saknar jag honom. Nelly minns ju inte riktigt sin pappa men pratar gärna om honom ändå, om sin stjärna på himlen som lyser ner på henne. Det är hennes sätt att sörja. Men Micke har också blivit en slags pappa för henne, någon som finns här för henne. Det är fortfarande jobbigt för mig att erkänna att saknaden i dag är mer som till en vän och att jag älskar en ny man, men med åren förändras sorgen och det blir lättare även om det i början känns nattsvart. 

”Han var 34 år med två små barn – man dör inte då”

Tomi och Monika träffades genom gemensamma vänner när de båda pluggade på Lärarhögskolan. Att Tomi också var lärare, att Monika och han delade en grundsyn vad gäller barn, världen och livet, att han var positiv och lugn, attraherade henne. Och så var han snygg, naturligtvis.
– Tidigt kände jag att det här var pappan till mina barn och vi förlovade oss efter tre månader, gifte oss ­efter två år och fick barn efter tre, berättar Monika.

Hon beskriver en godhjärtad kille, en som var omtyckt av alla, en social person som ofta fick sin fru att skratta. Men under hösten 2007 blev ryggsmärtan han känt av värre och inget hjälpte. Man misstänkte diskbråck och i november röntgades han. När han kom hem en fredagseftermiddag kunde Monika höra honom gråta i hallen.
– Han fick ur sig att han eventuellt hade cancer, att man hittat en tumör inuti hans ryggrad. Jag grät och var mitt hysteriska-jag som jag var på den tiden, men då sa han till mig att om han skulle orka detta så kunde han inte trösta mig, han behövde fokusera på sig själv. Från den stunden grät vi inte tillsammans. 

Duschen och skogen blev tårarnas tillflyktsort för dem båda, där ingen kunde se eller höra. Att trösta varandra gick inte, det skulle ha tyngt ner både Monika och Tomi som gick en kamp mot cancern men på helt olika sätt. För det var cancer Tomi drabbats av. Elakartad. Snabbväxande. Aggressiv.

Vad sa ni till barnen?
– De var två och fyra år gamla och kvällen innan ­Tomi opererades första gången frågade Elias om pappa skulle dö nu. Jag sa att jag inte visste, att jag inte kunde lova honom något. När jag pluggade skrev jag om hur man pratar om döden med barn, vilket i dag nästan känns som att det var meningen, och det jag mindes från arbetet var just att man absolut inte ska ljuga för ett barn i känsliga samtal. 

Höll de dig flytande?
– Det är jag övertygad om. De vågade ställa frågor medan många vuxna tassade runt på tå. Jag var också tvungen att stiga upp, tvungen att laga mat, tvungen att bibehålla rutinerna. 

En handlingsplan om nio månader sattes i verket med cellgifter och strålning i omgångar. Och livet rullade på. Monika jobbade hemifrån, barnen kunde ­vara hemma och Tomi kunde höra deras skratt efter ­tuffa behandlingar på sjukhuset. Att släppa kontrollen, att inte kunna planera dagarna, var det tuffaste för ­Monika. När hans blodvärden sen blev för dåliga fick behandlingen avslutas, men då såg ryggen bra ut. I tre-fyra månader levde familjen cancerfri, månader Monika inte minns något av.
– Jag visste att det inte var över, att cancern var aggressiv och att behandlingen inte var färdig. Ovissheten var en skräck. Och så kom den tillbaka. 

Efter flera operationer och metastaser förklarade slutligen två läkare och en kurator för paret att nu fanns det inte mer att göra. Monika gråter när hon berättar hur Tomi tog hennes hand där på kontoret, tröstade sin ­gråtande fru med att det skulle gå bra. Hon skulle klara av att han inte skulle finnas.
– De sista veckorna blev han tystare, satt ofta och blundade. Jag tror att hans själ förberedde sig men han själv gav aldrig upp, han kunde inte acceptera att han skulle dö. Och det var sådan han var. Han var 34 år med två små barn – man dör inte då. 

Tre veckor efter beskedet, på deras sjunde bröllopsdag den 29 juni 2009, somnade Tomi in omringad av sin familj.
– Jag låg bredvid honom och lyssnade på hans sinande andetag och kände hans hjärta slå så snabbt. Och jag bröt inte ihop. Nu fanns det plats för enbart sorg, nu kunde jag sluta bära hans smärta. 

Hur tog barnen det?
– Elias vaknade och var med när Tomi dog, Selma fick se sin pappa på morgonen och sa att hon skulle sakna att gå till simhallen med honom. Hon grät tidigt, kunde säga att hon ville att pappa skulle vara här nu. Elias pratar inte om sorgen utan om sina minnen av pappa.

Hur sörjde du?
– Barn som förlorar en förälder känner ofta att de ­förlorar båda eftersom den som är kvar går in i sin sorg eller sitt arbete. För mig var det viktigt att finnas där för dem. När de var i skolan grät jag. Jag kunde sätta på ­musik som gjorde mig emotionell och ligga på soffan och provocera fram gråten, passade liksom på att sörja när de inte var hemma. Samtidigt dolde jag inte mina känslor – om jag grät framför dem så förklarade jag att jag saknade pappa. Men sorgen är också vacker och varm, det finns ingen ilska som i andra slags uppbrott.  

Efter ett år hade barnen landat, de kände sig trygga och harmoniska, och då var det Monikas tur. Hon behövde ta reda på om hon tyckte om att vara ensam och vad hon tyckte om att göra. Hon började skriva, reste ensam och gjorde vad hon ville. Och fortsatte sörja.
– Skrivandet blev min terapi. Jag vill att barnen om tjugo år, när de tittar tillbaka på den här tiden, ska kunna läsa om hur det gick till. Jag vill att de ska förstå varför jag ibland var så arg och varför jag ibland var lite från­varande rent psykiskt. 

Pratar ni ofta om Tomi?
– Inte lika ofta nu efter fyra år, men när jag är stolt över dem så säger jag att även han är det och när vi äter kan vi komma ihåg någon maträtt han gjorde. Och vi har foton överallt. 

När saknar du honom allra mest?
– I de lyckliga stunderna, vilket jag var oförberedd på. När jag gick en kurs och fick bra betyg och barnen var glada och allt var så bra, så bröt jag ihop. Skolavslutningar och födelsedagar är också stunder när jag saknar, och det kommer jag nog alltid att göra oavsett om jag träffar någon ny. Och jag tycker att det är så fruktansvärt orättvist att han inte fick vara med om sina barns uppväxt. 

Har hans död förändrat dig?
– Konstigt nog så har jag blivit mindre rädd. Förut var jag rädd för åskan och mörkret, lite hysterisk nästan, och Tomi var min trygghet. Men när han dog så förändrades det – jag har upplevt det värsta. Rädslan stjäl tid från mitt liv och jag orkar inte vara rädd. Och jag vill leva – inte överleva.