MAROCKO 1975.
Vi hade tågluffat genom hela Europa och gick nu längs en huvudgata i den marockanska staden Fez. Biografen hade sådana där exotiska handmålade reklamskyltar. Filmen var inte lika exotisk: ”Un film Suèdois trosor”. En svensk trosfilm, helt enkelt.
Blandade känslor. Först ett va fan! Ingen i sällskapet hade någonsin hört talas om ”trosfilmer” än mindre om skådisarna på skylten. De hette inte direkt Pettersson och Lundström.
Men sedan också ett uns stolthet. Den där märkliga känslan som infinner sig när man i något långtbortistan träffar en människa som känner till Björn Borg eller rent av kan nynna en ABBA-låt. De känner till Sverige! Vi finns!
Nej, vi kollade inte på filmen utan stretade vidare med ryggsäckarna mot närmsta camping.
Men vi fanns. Den svenska synden fanns.
